Brakteater



Av guld, över 1000 i olika samlingar

Traditionell indelning:

A-typen har ett huvud i profil (+90ex)

B-typen har en, eller högst tre figurer (+90ex)

C-typen har ett fyrfota djur med manshuvud ovanpå (+420ex)

D-typens mittfigur består av ett stiliserat djur (+360ex)

E-typen med djurfigurer i triskelform (+280ex)

F-typens mittfigur består av ett djur omgivet av små pärlor (17ex)

M-ypen är en tvåsidig imitation av en romersk medaljong (7ex)

En femtedel har även runinskrifter

Särskilt i England fortsätter man med dessa guldskivor i historisk tid, men då kallas de inte längre brakteatrer ty sådana hör till folkvandringstiden. De nordiska kallas dock brakteatrar om de så är vikingatida.

(källor: Carstens 2012 mfl)

Bolin utgår från att brakteaterna är kopior av romerska mynt, de börjar då under 300-talets förra del och år 450 finns väl några kvar (1928,186). Tidigare än så kan de inte gärna dateras, men väl senare. Mackeprang anger tex slutet av 400--talet till första hälften av 600-talet som brakteatperioden (1952,87). Utifrån de mynt och medaljonger som hittats tillsammans med gulbrakteater har Kyhlberg (2019) kommit fram till att brakteaterna först tillverkas ca 390 i Norge och sedan sker det en utveckling i en vid båge runt Skandinavien som slutar i östra Sverige år 518 med tillverkningsordningen D - B - A - C. Vidare har han räknat in Malmers grupp CVI bland D-brakteaterna och således där placerat C-brakteater som IK64 Grumpan och IK180 Stenholt. Onekligen en utmanande idé.

Likheter mellan C-brakteater och keltisk konst och då särskilt deras mynt har tagits upp då och då, senast av Adetorp (2008). Detta ger ornamentiken en lokal anknytning och gör den begriplig för dåtidens gemene man.

Karl Hauck har delat in brakteaterna i över 600 olika ikonografiska motiv, IK-nummer.

Axboe använde 2004 51 typologiska element för en CA-analys.

Därvid kom vissa IK nummer att ha samma kombination av typologiska element, exempel här.

Tog Axboes stora diagram D och buntade ihop de typologiska elementen parvis och i den ordning som CA-analysen givit. Seriationen blev en väldig omstuvning, men ser ut att bestå av olika grupper. Dessa kan vara svåra att beskriva på annat sätt än delar av en seriation. Seriationen antyder att materialet består av en mängd mindre grupper som blivit hopflätade så att seriationen uppvisar en mängd "hål". Insnörningarna skulle då kunna användas som gränser mellan olika grupper.

Axboe delade in huvudmaterialet i 4 grupper, de mindre sydskandinaviska och norska materialen delades likaledes in i fyra grupper som alla generellt sett var kronologiska.

Brakteaternas placering i seriationen visar ingen samvariation med arkeologernas datering av fyndkontexten. Vad gäller gravfynd med brakteatrar så ger "min" seriation an antydan till en kronologi, med en syftningslinje som börjar ca 400 och slutar ca 650. Gravfynden är dock alla daterade till 500-talet, depåfynden med guldmynt däremot till 400-talet, något som inte underlättar findateringsförsök.

En ny seriation på Axboes material med de typologiska elementen hopbuntade löpande tre och tre gav en ganska tät gruppering utefter diagonalen. Dateringarna grupperade sig lika dåligt som tidigare, däremot låg de brakteater som återfanns i samma depåfynd samlade och höll sig löpande spridda inom en tredjedel av seriationsbredden. Därtill kom at de brakteater som uppfattas som omtalande namnet Harald att ligga samlade i den första tredjedelen. Där återfinns även de med ota som kan anspela på rigOTAmus, kung Arthurs titel. Eller ArTOrius om man ändrar läsriktning. Nyfynd som de från Uppåkra. IK610, finns tyvärr inte med i seriationen. IK345 med titeln helt utskriven för Uther ligger i den första femtedelen av seriationen. Man får de namngivna nästan i rätt kronologisk ordning.

Depåfynd med guldmynt har mindre spridning av sina brakteater i seriationen än de utan mynt. Kan vara en effekt av klasskillnad. Mynten är dock delvis arvegods, brakteater nytillverkas.

En seriation på Haucks typologi gav för de lägre IK-numrens fördelning på de olika depåerna en klar uppdelning med ett brett fält i första halvan åtföljd av en snävt band utefter diagonalen i den yngre. Utökades seriationen till fler depåer och höga IK-nummer blev spridningen inom depåerna väldigt stor, kanske beroende på att man sakta alltmera övergick till bara verbala beskrivningar. Även här ger de arkeologiska dateringarna en stor spridning i seriationen. 500-talets fynddaterade brakteater ligger dock genomgående i den senare delen av seriationen och 400-tales guldmynt i den första halvan av seriationen. Brakteaten IK119 Madla C har en äldre brakteat som ögla och de placerar sig på raderna 109 och 138, där öglan är den äldre. Brakteatrar med namn på 400-talskungar håller sig till placeringar mellan 66 och 322, dvs den äldre delen.

Översikt över dateringarna, enligt yngsta myntets sista präglingsår resp arkeologernas yngsta datering och grupperade i 20-årsgrupper. Data från Axboe. Gamla romerska mynt i kanten, de visare en tendens att höra till 500-talet. Denarer i kolumnen för d, bronsmynt under b, o=1, x=2,O=3.

De olika brakteater som påträffats i grupper, depåfynden,presenteras så att brakteaten med lägst seriationsnummer anger raden på vilken de övriga placeras kolumnvis grupperade i grupper om 20:

Diagrammet nedanför diagonalen ska förbli tom. Som synes är spridningen stor, dock med en viss tendens att följa diagonalen. Vilket innebär att oftast är brakteaterna i ett fynd ungefär jämngamla. Seriationen av brakeaterna ger ju tillverkningstid, depåerna brukningstid med allt vad som händer ända in i vikingatid. Visar man bara daterbara depåer får man lite mindre spridning. De med guldmynt är spridda över brukningstiden. Depåer med äldre brakteatrar brukar också ha de yngsta medan de i det yngre skedet har en tendens att ha jämngamla. Guldmynten visar inget system alls, annat än att de saknas i det yngsta skedet. Nedan den något glesa bilden:

En senare, förbättrad seriation gav följande sidans bild:

De olika IK-numrena placerade sig i seriationen enligt följande tabell.

....0...1.... 2.... 3..... 4.... 5..... 6..... 7.... 8.... 9

0 0 589 330 601 215 301 238 244 249 274

1 60 216 306 224 220 375 269 248 376 121

2 625 214 95 29 327 365 222 277 386 236

3 213 303 137 288 64 275 317 150 230 49

4 198 339 159 70 237 144 46 94 52 199

5 2 114 229 217 265 93 171 57 174 103

6 247 208 77 91 28 169 182 88 1 8

7 56 31 38 157 139 135 218 83 318 87

8 81 78 36 172 19 185 152 130 34 26

9 397 43 133 69 180 45 12 116 324 205

10 304 207 134 336 332 276 73 25 219 119b

11 67 138 27 125 210 202 22 146 9 186

12 203 115 223 175 18 58 72 17 35 158

13 328 211 4 3 155 5 32 59 119 177

14 62 291 345 89 44 179 42 200 30 106

15 377 381 313 619 578 355 79 82 99 96

16 307 50 112 6 98 68 54 53 140 21

17 151 92 393 109 231 184 209 234 48 153

18 187 201 194 24 113 170 16 55 258 233

19 110 100 283 154 118 183 225 111 37 173

20 97 63 250 123 10 122 11 84 127 188

21 322 163 178 191 33 241 320 7 334 65

22 75 379 14 102 272 47 147 196 221 302

23 348 585 142 314 124 226 300 105 149 366

24 297 90 290 190 86 160 193 197 243 41

25 164 346 117 189 145 20 101 289 391 107

26 120 316 206 66 51 40 299 131 71 280

27 325 341 235 204 329 76 239 80 39 284

28 165 141 312 326 323 335 156 132 108 181

29 279 126 85 143 128 15 255 395 358 392

30 195 166 23 278 242 162 571 192 439 308

31 168 136 74 333 353 337 387 371 413 254

32 246 262 295 512 263 281 347 176 129 452

33 430 13 104 437 458 536 615 240 282 405

34 473 259 449 61 311 457 389 350 442 417

35 465 549 490 331 394 396 309 167 459 450

36 403 501 522 428 529 436 527 479 435 443

37 148 534 464 161 530 564 423 414 446 523

38 511 519 400 502 517 474 460 463 432 471

39 438 448 562 422 480 532 494 495 542 411

40 440 535 553 526 518 401 245 499 515 521

41 456 451 416 453 503 509 447 554 407 520

42 404 409 504 424 434 540 528 563 445 537

43 467 412 524 427 507 415 486 561 462 560

44 461 468 505 508 492 498 565 470 510 558

45 513 469 406 506 426 531 493 421 425 410

46 431 402 466 544 514 476 550 551 552 481

47 454 533 444 483 543 485 487 419 433 429

48 482 475 488 455 538 418 566 496 477 500

49 497 541 441 398 408 547 545 546 478 556

50 559 489 557 539 516 555 548

Programmet som ska ordna om den stora men glesa matrisen med indata kördes på en PC, med dess begränsningar. Programmet försöker lägga alla indata utefter diagonalen, så tätt som möjligt, med ett resultat påminnande om Wittgensteins rep. Observera att listningen ska ses som statistisk sannolikhet att kanske träffa rätt och är inte en exakt kronologi. Annan körning på lite annorlunda indata ger delvis annat resultat. Se ett nyare exempel här.

Stämpellikheter och liknande som Axboe anför (1999,143) utfaller som följer:

b. IK43 i H2 i kol 91 och IK162 i H1 i kol 305: lika stämpel med cirkel och punkt.

c. IK60 i H2 i kol 10 och IK49 i H3 i kol 39: i randen lika volut-stämplar.

d. IK144 i H2 i kol 45 och IK279 i H2 i kol 290: stämplar med streckade trianglar och volutliknande i båda.

f. IK140 i H2 i kol 168, IK110 i H3 i kol 190 och IK312 i H1 i kol 282: runband avslutade med fågelhuvuden.

H1 - H4 är grupper enligt Axboes indelning.

De av Behr noterade likheterna med koncentriska ringar fyllda med prickar i ring, rosetter kallade, på folkvandringstida keramik VWG tf 63,65,66,92 och 213 och på brakteater som IK45, IK89, IK95,IK223 och IK324 (Behr 1991,150) indikerar samtidighet mellan tidig folkvandringstid, period VI:1, 400-talet, och den äldre delen av seriationen. Vid en seriation blev det dock ett stort överlapp för period VI:1 och VI:2 och fyndkombinationerna med på detta sätt ornerad keramik hör snarast till VI:2 och dateringar kring 500. (se Saers 1978,11,24). Nämnda brakteatrar ligger i intervallet 22 - 143 i seriationen, med ett genomsnitt vid 100.

Vid seriationen kom varje rad att bestå av några likheter eller gemensamma drag mellan olika IK nr. IK numrena bildade då kolumner.

Tar man i ovannämnda material de 400 yngsta raderna för sig resp de 400 äldsta och serierar delmängderna ser resultaten i diagramform ut som följer. De yngre överst, de äldre nedtill.

Om de yngre daterade brakteatrarna kan man kanske se att de nedlägges successivt under 500-talet. För de äldre kan inget utläsas. De gamla romerska mynten är vanligare i det yngre materialet än i det äldre som domineras av solidi.

Depåernas spridningsbild inom seriationerna ger för de yngre en lite mindre spridning än för de äldre depåerna. Det finns här en skillnad mellan depositionstid och tillverkningstid med kanske normalt 50 år dem emellan.

Det som inte syns i diagrammen är att av över 80 depåer endast 4 förekommer i båda halvorna. Det rör sig om Madla C, Oure II, Overhornbäck och Selvik som man då kan tänka sig tillhör tiden omkring 500. Alla andra tillhör antingen den yngre eller den äldre gruppen. Någon enstaka brakteat från en depå kan dock återfinnas i båda grupperna. Men totalbilden av en indelning i en äldre och en yngre grupp står fast.

Mot slutet av seriationen, på kol 500 står IK559 Varpalota. Relikvariet från S Presepio och S Sepolco har myntavtryck men även ett som liknar IK559, varför den kan dateras till ca år 700. ( se Cannon 2017).

Rundkvist gjorde en seriation på en mindre, men säkrare del av de typologiska elementen (2006). Han stannade vid 26 element och 93 brakteatrar. Sen delade han in materialet i fyra grupper. han ger bildexempel på en tidig brakteat som ligger nära botten på den publicerade seriationen och två sena som ligger upptill på sidan. Fyra av brakteatrarna har daterbar kontext. Den äldre upptill och de senare längre ner. Tvärtemot bildtexten alltså. Gör jag om seriationen med mitt program blir det en del mindre omflyttningar av rader och kolumner. Därtill ser bilden ut som en fläta av flera parallella traditioner, se mera här. Rundkvist har noterat kontakter mellan Sverige och Norge genom att studera ett reliefspänne från Hällan i Hälsingland som på de tre knopparnas baksidor har djur från formulärfamiljen D1, IK551. En sen typ (Rundkvist 2004). Det mindre reliefspännet från Hällan har på den nedre rundeln en avbildning av IK417 Darum, formulärfamilj D19. De två andra rundlarna liknar också D-brakteatrar, ovisst vilka. Detta orneringsdrag delar den med reliefspännet från Eikeland i Rogaland, No. Gjemmested, No, Önsvala, Sk och Tammenharju, Fi. Reliefspännet från Berg i Nordland, No har på huvudplatans vänstra sida ett djur i två bågar som påminner om de i formulärfamilj D16: IK402, IK431, IK444, IK533 och IK538. Beslag slagna med en brakteatstamp såg Ypey i Rhenen grav 775, formulärfamilj D9 IK486, sent 500-tal (Ypey 1983) och liknande finns även från ett bägarbeslag i England, Broadstairs grav 71, formulärfamilj C16 IK224.

Pesch har 2015 behandlat guldhalskragarna. Hon kan brakteatrar och jämför motiv från en åttondel av alla brakteater med guldhalskragarnas. De flesta av dessa brakteatrar hamnar i seriationen i intervallet 200 - 320, dvs 500-talet. Ållebergskragen blir här äldst med en mittpunkt vid rad 200, den från Färjestaden hamnar vid 280 och Mönekragen närmast samtidigt vid 300 och båda en generation efter den första från Ålleberg.

Pesch tar även upp tre brakteatrar med breda bårder på vilket ett rundat djurhuvud med stor käft syns, IK11 Åsum (aa,273), IK 203 Vä och IK312 Overhornbäk (aa,421). I seriationen på plats 206, 120 resp 282, tydligt 400-tal. Samma djur syns på bleckfibulan från Jarlsberg, No, daterat till tidigt 400-tal (aa,310). Vidare på halsringen från Hannenov (aa,269ff ) och armringen från Tebbestrup (aa,280ff). På halskragen från Färjestad finns likartade sjöodjur(?) (aa,603). Relieffibulan N23 från Lunde, har på huvudet två liknande djur och den ligger i den tidiga delen av en seriation på nordiska relieffibulor, på plats 87,se nedan. Fibulan från Galstad, Da, har likartat motiv liksom föremål från det stora fyndet från Staffordshire.

Av guldfibulorna är den från Kitnäs från 400-talet att döma av fyndets brakteatrar, IK 92, 93 och 94 som alla ligger inom seriationen i intervallet 47 - 171. Ornamentiken på den från Skodborg jämför Pesch med Mönehalskragens ( aa,310) och fyndets brakteatrar IK161 och IK150 ligger i mitten av seriationen, position 313 resp 448. Ornamentet med det kraftigt S-formade djuret återfinns i formulärfamiljerna D10- D13. Slutligen har fibulan från Elsehoved samma treklöverbladformade knoppar och får den anses som samtida, trots fyndets solidi från tiden 461 - 474. Liknande knoppar har även bottnen till ett spänne från Norre Trander som Åberg kan tänka sig ha varit belagt med filigran och stenar ( Åberg 1924,38). Möllenberg diskuterar fyndet från Neresheim grav 20 av en liknande fibula som om det vore arvegods eftersom gravfyndet är från ca 550 (2011,136ff). Fibulan behöver alltså inte vara gammal. Vierck anför en fibula från Ulpiana, likaledes med fem knoppar på foten men utan knoppar på huvudet, som samtida med Elsehoved och Skodborg fibulorna (1981,68). Visserligen innehåller gravfyndet från Ulpiana även en solidus från ca 550 men därtill även en langobardisk fibula av Kühns typ 95 Ravenna,daterad till 600 - 650. Föreslår en datering av det fyndet till omkring år 600.

Kitnäsfibulan har samma form som dessa spännen, men ytans dekor liknar mera ett från Jouy-le-Comte (se Kühn 1974, Tafel 289,78,6) av typ Böttingen från 550- 600. Det rektangulära huvudet med dess många knappar påminner om N 71 Hol i seriationens yngre del och då kan det vara så att fyndets brakteatrar var gamla vid nedläggningen. Föga troligt, men vill dock bara peka på att många dateringsproblem återstår.

Kirkemosegårdspännet och det Ryttarbacken på Bornholm jämförs av Clemmensen med ovanstående danska spännen och de dateras av henne till början av 500-talet även om det förekommit förslag på dateringar till mitten av 500-talet. Kirkemosegårdspännet sägs vara yngre än den från Kitnäs, men äldre än de från Elsehoves och Skodborg ( 2014, 127).

Några relieffibulor är också med i referensmaterialet. Gör man en seriation på Sjövold och Sjövolds typologi 1993 kommer dessa samlade i den senare hälften. Även nu 500-talet. I Möllendorfs genomgång av det tyska materialet 2011 dateras de från sent 400-tal till ca år 600. Brakteatrar från rad 300 i seriationen och framåt dateras likaså till 500-talet i Tyskland. Hos Nerman 1935 placeras brakteatrar och relieffibulor likaledes till samma tid, period IV:2, från 475/500 till 550/600 (aa,121). För vendeltiden har han dock med IK178 Gervalds som VZG207 och därefter i per. VII:2 de gotländska varainterna. från VZG983 ff.

Mera detaljerad listning se här.

Bland gjutformarna från Helgö har huvudplattan av variant U en rand med människomasker (Lundström 1971, bilaga 3), se även här. Sådana förekommer också i täta rader på en del 400-talsbrakteaters bårder: huvuden IK13,3 Vedby, IK116 Lyngby, IK302 Meckenheim och IK324 Sandegård. Fåglar finns på bården till IK82 Höjgård och andra djur på IK55 Fjärrestad, IK116 Lyngby och IK119 Madla. På äldre relieffibulor som N39 Jaeren, N15 Bratsberg, N16 Falkum, N71 Hol och S43 Öland finns liknande masker och djur på huvudplattorna. Sen finns de mera varierat utförande av maskernas placering, vilket gjurtformsvariant U egentligen också har. Det syns på yngre reliefpännen som N45 Rivjeland och N51 Indre Arna och därmed i harmoni med vad Holmqvist 1972 finner, med genomgående paralleller mellan gjutformar och bevarade spännen bland de yngre föremålen. (Holmqvist 1972, se även Holmqvist o Granath 1980,27ff). Observera att gjutformarna är till för mindre reliefspännen med slarvigare utförd ornamentik än de stora. Sådana mindre spännen finns i större antal i Mazurien och där är det tacksamt att omtala att spännen liknande deras också tillverkades i Sverige (Hilberg 2009,185). Karvsnittornerde armborsfibulor förekommer koncentrerat i Balticum, men med en gjutform i Helgö. Har tolkats som belägg för vandrande hantverkare , men kan lika gärna betyda att man på Helgö tillverkade för olika marknader (se aa,340 och karta sid 343). Detta bärnstensrika område har även ett stort antal fibulor som har paralleller i länderna söder och öster om Mazurien-Balticum, resultatet av ett intensivt handelsutbyte.

Reliefspännena samvarierar med brakteatrarna, såtillvida att deras respektive seriationer följs åt. Tar man fyndlistorna från Åberg(1924,58ff) över fynd med såväl reliefspännen som brakteatrar och ställer de mot varandra syns det tydligt. Bättre indata i seriationerna förtydligar förstås sambandet, men stil I är besvärlig. Ett arbetsexempel visas nedan:

Hos Kristoffersen finns en tabell indelad efter Nissen Meyers stadier från 1935 (2000,69) som visar på samma tidsriktning, om än med stor spridning. Denna utveckling återfinns också i det sydtyska materialet, se tex Friedrich (2016,78ff). Omkring år 600 övergår här ibland ornamentiken från stil I till vendelstil IIB utan att själva formen förändras. Haseloff exemplifierar detta med en handfull spännen (1981,647ff). För Schretzheim gäller också att stil II hör till 600-talet För Stufe 3-4 därstädes anförs 9 möjliga exempel från gravfynd. De efter år 600, Stufe 5 med 5 och Stufe 6 med 7 (Koch 1977,159ff). I Sutton Hoo finns genomgående stil II, utom de båda axelbeslagen och dryckeshornen som även har ornering i stil I. Vidare finns där ett triangulärt guldfolie med det stora djuret från stil I. Skölden har äldre reminiscenser på den bevingade drakens design B4, en fågels vinge och på de gyllene kantbeslagen. (se Bruce-Mitford 1978 och framförallt Speake 1980 ). Ett liknande stilblandning tycks finnas i Gamla Uppsala Östhög som numera dateras till tiden 550-600 (Ljungkvist 2005,255).

Stil II

Reichstein har 1975 behandlat de korsformade fibulorna som finns före 500-talet.Sena 400-talsfynd innehåller här även brakteatrar. I fyndet från Åk finns en rosettfibula tillsammans med brakteaten IK 3 från seriationens kol 133. I fyndet från Ågedal finns IK 1 och 2,från kol 68 resp 50, och relieffibulorna N29 och N29bis. Slutligen har fyndet från Gyland IK67 och IK265 från kol 110 och 54. Seriationen av brakteatrar ger här 400-tal, den av relieffibulorna är motstridig med placeringar på raderna 26, 39 och 48. I Friedrichs kronologi från 2016 hör fibulorna från Ågedal rimligen till Phase 4, 520-560, de andra är från före merovingertiden.

Fyndet från Falkum med IK242 räknar Reichstein till D3, dvs 400-tal.

Axboe ger 2004 en lista över kontinentala, föremålsdaterade gravfynd med brakteatrar (2004,329ff).

Genomgående placerar sig dessa brakteatrar i den senare delen av seriationen, med mittpunkt kring kol 450 av 506 möjliga. De arkeologiska dateringarna anges med breda periodmarginaler och därmed ingen finare indelning därutöver. Dateringarna är av många författare och olika gamla. En översikt över sista åren i dateringsspannen ger översiktligt en klump med några få utanför. Motsvarande för tidigaste datering ger en antydan till kronologisk utveckling. Rimligt med tanke på att seriationen av brakteater anger när de tillverkas:

Vad gäller guldhalterna i brakteaterna ger en seriation att vid stigande guldhalt minskar silvermängden. Kopparhalten verkan vara oberonde av denna varation, dvs det kan röra sig om en förorening från guldsmedens verktyg här i Norden. Se mera hos Ankner 2008, särskilt i Abb 4. Meyer har i sina tabeller också angivit föremålens specifika vikt och räknat om det till guldhalt. Därvid framkommer fall där ytans guldhalt är mycket större än hela föremålets. man har alltså ibland micklat med guldet, kärnan är kanske av annat material osv. Detta syns tydligt när man utifrån Oddy och Meyers tabell (1986,170ff) tabulerar brakteater enligt seriationsordning. Specifika vikten minskar här med tiden från ca 17 ned till 14. Den högsta guldhalten återfinner man i den mellersta delen, med över 80 och 90 % guldhalt, dock aldrig upp till solidinivån. Under hela perioden finns dock sådana med låg guldhalt ner till ca 30%. De med guldhalt under 50% återfinns dock mest i den yngre halvan. Se fig.

Inget säkert går att utläsa ur min seriationen av materialet i Arrhenius 1980. Ser man till guldhalten i A - D brakteater är finheten närmast konstant ca 95% i snitt . I Meyers analyser från 1978 saknas A och B- brakteater. C-brakteater har här i snitt ca 92%, efterföljande D- 96% medan F- har under 90% och de vendeltida gotländska ligger kring 18 karat. Lägre guldhalt i de yngsta brakteaterna och senare pressbleckshängen noterar även Evison (1987,53). Av de engelska D-brakteater som Hawkes och Pollard analyserade 1981 hade bara IK493 och 494 från Sarre grav 4 en guldhalt över 90%, övriga hade lägre värden ned till 77% . Fynden dateras också till efter 550, men med tanke på guldhalten borde de räknas till 600-talet. Senare uppträder en ädelmetallbrist och man kan se det i att man övergår till pressbleck på 600-talet (Klein-Pfeuffer 1993,223). Från 700-talet och framåt verkar guldrikedomen ha ersatts med brist, kanske beroende på att i Europa värderades guld som 10 ggr silver i värde, hos muslimerna som 12 ggr och i Indien som 14ggr. Onekligen ett initiativ för handel mot bortre Asien. Nuförtiden är guldet förstatligat och konsumptionen högre än produktionen och kursen ca 50:1 eller mera.

Från England finns några D-brakteatrar av silver, IK293 Little Eriswell 27, IK422 Driffield, IK448 Hornsea och West Stow IK565. De tre senare alla i intervallet 391 - 404, den yngre delen av seriationen. Kan återspegla en guldbrist, även om de flesta brakteatrar fortsätter att göras av guld. Runda stämpelornerade silverskivor finns från Tolleby grav XIV, Stenkyrka sn Bo och från Hole, Grytten sn, Norge (med relieffibula N60), sistnämnda ger en datering till mitten av 500-talet, båda fynden har korsformade fibulor.

Guldhalskragarnas guld är som finast i Färjestaden-guldhalskragen, därefter Ållebergs- och mest uppblandat har Möne-, se Akner (aa, Abb 2 - 6 ). Sistnämndas guld är i paritet med det från Sutton-Hoo ( Hughes mfl 1978,614 o 624 ) daterat till ca 625.

Romerska guldmynt håller hög guldhalt, över 98% och så gör också germanernas kopior. Fram till mitten av 500-talet, för då sjunker guldhalten i kopiorna. På merovingiskt område gör man mynt av det gängse tillgängliga guldet, i Byzans fortsätter man med att rena det.

I det tyska fyndmaterialet finns pressbleck på hängen och fibulor och på en del avbildas huvuden med pärldiadem, liknande de på brakteaterna och mynten ( Se Klein-Pfeuffer 1993,208ff ). På pressblecken möter man också de svårlästa kapitalisinskrifterna. Eftersom dessa fibulor hör till 600-talet möter man också stil II drag med hakspetsar och flätor och då samma djur återfinns på en del brakteater kan de också vara 600-tal. Mera här.

Man kan tänka sig att brakteatrarnas huvuden avbildar olika kungar, utförda i olika verkstäder samtidigt. Huvudena i brakteatfamiljerna B4 och B10 med sitt yviga hår påminner om liknande huvuden på Dorestadmynt och på de nordgalliska som det från Sutton Hoo, mynt nr 10. Kanske avbildas Sigisbert II, 602-613, som stod under inflytande av Brunhilda, 543-613. En historia som kanske återspeglas i Völsungasagan? Regentbilderna på de merovingiska mynten uppvisar en stor variation, se här , liksom brakteaternas huvuden gör. Det borde kunna gå att särskilja regenterna och det har tydligen delvis gjorts, åtminstone på mynten. Ett bildanalysprogram skulle här kunna gruppera dem objektivt. Hur tidiga kungadömen kan komma till genom allianser och herravälden beskrivs av Rehnberg 1996.

En seriation på de formulärfamiljer som Pesch(2007) grupperar brakteaterna i ger en sekvens där A och C brakteaterna med alla deras undergrupper följs åt och sedan F, D och B typerna. Samkör man detta material med Axboes får man en ordningsföljd där A och C följs åt och sedan kommer B,F och D. Motsvarande med hauckmaterialet begränsas till det som finns i de senare volymerna och ger att A,B och C är samtidiga och sedan kommer F och D. Jämförs den relativa ordningen med enbart formulärfamiljerna framträder en större grupp som ligger i ett hörn långt från diagonalen där de övriga samsas. Görs en mera jämn gallring över hela materialet närmar sig den gruppen diagonalen och skulle förmodligen integreras med den om datorn kunde hantera de stora matriser som då kräver omsorteringar. Ganska självklart egentligen eftersom IK-typerna grupperats till familjer som kanske är lite spretiga rent kronologiskt och tyngdpunkterna förskjuts om tex hela det yngre referensmaterialet tas bort. I det senaste serationsförsöket kom också C-brakteaterna att dominera i början, sedan A och B samt slutligen D oh F. Eftersom Axboematerialet rymdes inom datorns minne, flätades de två materialen bättre ihop till en enhet, även om Axboe mest har de yngre typerna. De fåtaliga myntdateringarna hos Pesch visar den sedvanliga tudelningen av materialet i en 400-talsdel och en yngre som rimligen fortsätter in i 600-talet. Mera detaljerad lista här.

Fomulärfamiljen B8 omfattar sådana med frontalt avbildade kvinnor. Tre av dessa lyfter dock upp krucifix, uppfattar dess som biskopar: IK389 Welschingen, IK350 SV Tyskland och IK391 Gudme. På drottning Bathildes (-680) linneskjorta avbildas några brakteater och ett juvelbesatt kors mm.

Normalt hittas lika brakteater geografiskt nära varandra, eller i samma landskap. Från båda sidorna av Engelska Kanalen återfinns dock IK492, såväl i Sarre i Kent grav 90 som i Héroullette grav 39, i Basse Normandie. IK283 finns från Hult i Dalsland, från Gotland och från Madla i Rogaland i Norge. Men de är undantagen. Samlar man likartade brakteater med olika IK-nummer till formulärfamiljer såsom Pesch gör kan man få grupper som visar elitens kontaker över flera länder men även centra där en sådan brakteatfamilj skapas och vidareutvecklas (Pesch 2011).

De yngre brakteaternas inskrifter är skrivna med tydliga runor, de äldre kan ha inslag av andra alfabet. De romerska/bysantinska mynt som germanerna kopierar får ofta en svårläst prägel och när dessa kopieras blir de än svårare att tolka. En del av texterna på brakteaterna får ses som förvanskade romerska. Att brakteaterna utgår från mynt är inte så konstigt då det präglades stormynt att ges som hederstecken. Sedan fortsatte germanerna med sina ideér.

På de senromerska mynten och medaljerna kan ett A se ut som ett uppochnervänt V när tvärbalken saknas. Dessutom kan läsriktningen ändras nedtill för några extra tecken. Eftersom inga mellanrum finns mellan orden och förkortningarna är många hade de varit svårlästa utan facit i latinsk literatur.

De folkvandringstida tyska mynten är ofta kopior av de samtida bysantinska. Dock med mera skissartade bilder och förvanskade texer. Även runor förekommer, som på trienten från Gammertingen grav 27. På Madelinusmynt från 600-talet förekommer II i betydelsen N och ett grekiskt delta som d. Ett grekiskt th förekommer såväl på brakteaten IK354 Senoren som på en trient från Oberolm grav 59. De ursprungliga inskrifterna blir lätt förenklade till upprepningar av samma tecken.

Myntexemplen är från Werner 1935. Mera om inskrifter här.

På IK149,1 från Skåne står "lathu laukar gakar alu". Kan tolkas som "låten leute/folket gå alla". "Gack hädan" finns i svenskan och den som gakar han går då. I holländskan finns ga kvar i betydelsen gå, på engelska go. Vilket för till IK374 Undley-A med dess "ga ga ga" / "gä go gä" ger i NL: gij goed gegaan, det gick dig bra, som fri tolkning. Bland morfemen i svenskan har gå en särställning "Det är till exempel skillnad på avgå, ingå, pågå, utgå och framgå – där av-, in-, på-, ut- och fram- och gå alla är morfem. Men frågan är vad gå egentligen betyder här, innerst inne. En del morfem har det jobbigt med självbilden." (Melin 2016). Som jag ser det kan det bero på att det varit med länge i språket, är gammalt.

Gånge Rolf går med sitt folk (> utvandrar) till Normandie, analogt med Anglo-Saxsarnas användning av ordet gå.

Litt

J Adetorp 2008, De guldglänsande ryttarna, Lund.

D Ankner 2008, Zur Differenzierung der Legierungen der schwedischen Goldhalskragen. In: Archäologisches Korrespondenzblatt.

B Arrhenius 1980, Eine Untersuchungsreihe von schwedischem Brakteatengold. In: Frühmittelalterliche Studien 14, Berlin.

M Axboe 1999, The chronology of the Scandianvian gold bracteates. in: The Pace of Change, Oxford.

M Axboe 2004, Die Goldbrakteaten der Völkerwanderungszeit, Berlin.

C Behr 1991, Die Beizeichen auf den völkerwanderungszeitlichen Goldbrakteaten, Frankfurt am Main.

S Bolin 1928, Till Guldbrakteaternas kronologi. In: Scandia.

A Cannon 2017, The Ennabeuren Reliquary Casket: reckoning on redemption. In: C Newman, M Mannion och F Gavin eds, Islands in a Global Context, Portland.

B Clemmensen 2014, Ett offerfynd med smykker fra äldre germansk jernalder, Kuml, Århus.

VI Evison 1987, Dover: The Buckland Anglo-Saxon Cemetery, London.

M Friedrich 2016, Archäologische Chronologie und historische Interpretation, Berlin.

G Haseloff 1981, Die germanische Tierornamentik der Völkerwanderungszeit I-III, Berlin.

K Hauck mfl 1985-1989, Die Goldbrakteaten der Völkerwanderungszeit 1-3,Münstersche Mittelalter-Schriften, 24, München.

S C Hawkes o M Pollard 1981, The gold Bracteates from sixth-century Anglo-Saxon Graves in Kent, in the Light of a new Find from Finglesham. In: Frühmittelaterliche Studien 15.

M Klein-Pfeuffer 1993, Merowingerzeitliche Fibeln und Anhänger aus Pressblech, Marburg.

V Hilberg 2009, Mazurische Bügelfibeln, Neumünster.

W Holmqvist 1972, Relief Brooches, In: Excavations at Helgö IV, Stockholm.

W Holmqvist o K-E Granath 1980, Vikingar på Helgö och Birka, Stockholm.

MJ Hughes et al 1978, Report on the analysis of gold..., In: R Bruce-Mitford, The Sutton-Hoo ship-burial 2, Cambridge.

U Koch 1977, Das Reihengräberfeld bei Schretzheim, Berlin.

S Kristoffersen 2000, Sverd og spenne, Kristiansand.

H Kühn 1974, Die germanischen Bügelfibeln der Völkerwanderungszeit in Süddeutschland, Graz.

O Kyhlberg 2019, Att utmana gamla sanningar. In: Tidens Landskap. En vänbok till Anders Andrén, Stockholm.

J Ljungkvist 2005, Uppsala högars datering, Fornvännen

A Lundström 1971, Formelement och variation. Bilaga 3 till: Helgö-studier 1, Stockholm.

MB Mackeprang 1952, De nordiske guldbrakteater, Århus.

V Meyer 1978, An Analysis of Gold Work from Helgö, Uppland; a Migration Period Site in Sweden, Bradford.

L Melin 2016,Mystiska morfem skapar oändlig variation ,In: Tidningen Språk, november.

S Möllendorf 2011, Tradition und Transfer in spätgermanischer Zeit. Berlin.

B Nerman 1935, Die Völkerwanderungszeit Gotlands, Stockholm.

VZG: B Nerman 1975, Die Vendelzeit Gotlands II, Stockholm.

WA Oddy och VEG Meyer 1986, The Analysis of Gold Finds from Helgö and their Relationship to other Early Medieval Gold. In: Excavations at Helgö 10, Coins, iron and gold, Stockholm.

A Pesch 2007, Die Goldbrakteaten der Völkerwanderungszeit - Thema und Variation, Berlin.

A Pesch 2011, Netzwerk und Zentralplätze. In: Die Goldbrakteaten der Völkerwanderungszeit- Auswertung und Neufunde, Berlin.

A Pesch 2015, Die Kraft der Tiere, Mainz.

M Rehnberg 1996, Brakteater och tidiga kungadömen, C/D uppsats Umeå.

J Reichstein 1975, Die Kreuzförmige Fibel, Neumünster.

M Rundkvist 2004, D bracteate designs on the back of a relief brooch from Hällan, Jättendal parish, Hälsingland. In: Fornvännen.

M Rundkvist 2006, Notes on Axboe´s and Malmers gold bracteate chronologies. In: Fornvännen, Stockholm.

J Saers 1978, Gotlands järnålder före år 800, databehandlade fyndkombinationsserier, Stockholm.

T Sjövold 1993, The Scandinavian Relief Brooches of the Migration Period. With a Contribution by T Sjövold, Oslo.

G Speake 1980, Anglo-Saxon Animal Art, Oxford.

J Ypey 1983, Ein Männergrab mit D-Brakteatenbeschlägen des fränkischen Gräberfeldes bei Rhenen, Provinz Utrecht, Niederlande . In: Frühmittelalterliche Studien 17.

H Vierck 1981, Imitatio imperii und interpretatio Germanica vor der Wikingerzeit. In: Les pays du Nord et Byzance, Uppsala.

VWG, B Nerman 1935, Die Völkerwanderungszeit Gotlands, Stockholm.

J Werner 1935, Münzdatierte austrasische Grabfunde, Berlin.

N Åberg 1924, Den nordiska folkvandringstidens kronologi, Stockholm.

Tillbaka

Jozef Saers