Källkritik

7.7.2013 skriver historikern Harrison på sin blogg i SvD:

”de regler som är etablerade inom historievetenskapen. Vi bedömer källors värde i förhållande till vissa grundvariabler, framför allt tendens (har författaren ett särskilt syfte med texten?), samtidighet (hur lång tid har gått mellan händelsen och nedskrivandet?), närhet (hur stort är avståndet mellan händelsen och författaren?), beroende (har textens författare i själva verket bara skrivit av någon annans text?) och inte minst genre (vilka specifika konventioner gäller för texttypen – till exempel krönikan, sagan, protokollet eller testamentet?).... Jag dömer alltså inte ut sagokungarna som bluffar. Jag säger bara att vi inte kan uttala oss om huruvida de har funnits eller ej. Det är något helt annat än att avfärda dem som rena påhitt. Ottar Vendelkråka, Adils, Ingjald Illråde och de andra ynglingakungarna kan mycket väl ha existerat. Men de kan inte vetenskapligt bevisas, lika lite som vi kan uttala oss om svionernas etnicitet eller goternas urhem. Tyvärr. Vi saknar goda källor.”

Andra historiker säger att man ska skilja det sannolika från det möjliga och båda från det påhittade (Williams 2015,152).

När det gäller utvärdering kan man göra två typer av fel enligt statistikerna. Man kan förkasta det som är sant och man kan hålla för sant det som är fel. Äldre historiker verkar ha känt till detta. 1900-talets har särskilt när de behandlat 1900-talet lagt sig till med att om man ställer sig mellan två lögner är man sanningen närmast. Tex man vet att ryssarna ofta ger felaktiga uppgifter. Man antar att samma sak gäller amerikanarna. Den gyllene tredje vägen ligger då mitt emellan dem.

Kineserna har sen gammalt en princip om att låta ett århundrade passera innan man börjar historieskrivandet. Det blir ett slags fågelperspektiv där man vet resultatet.

Äldre historiker borde man kanske tillskriva hederliga avsikter, samma intelligens som en själv och goda kunskaper. Kan man verkligen belägga brister därvidlag ska det naturligtvis vägas in. Men frågan är om alla forntida historiker ska kunna samma naturvetenskap som vi. Vi tror ju på big bang, det gjorde man inte på 1800-talet och framtiden kanske övergår till att tro på den stora nedkylningen. Men förlorar det i värde bara för det när de vägs efter vetenskap och beprövad erfarenhet?

Sen kan man alltid utelämna fakta. När Olofson skriver om IB-affären (2010,187ff) nämner han inget om r-arnas spioneri eller om vem som hade KGB kontakter och hela historien blir lite väl konstig. Därtill skriver Ulf Lingärde: "Att Guillou var gammal IB agent som rest i Östeuropa var det då inte många som visste. ". Än är det få som tagit sådant till sig.

Skriver man om Erik den helige kan man med lätt hand vifta bort nära samtida historikers sammanfattning av hans liv, såsom det skrevs ned i Västgötalagen. Eller varför inte Vitskölkrönikan, Vallentunakalendariet eller det som är underförstått i de tuskulanska breven från påve Alexander III's tid. Lyfter man sedan bort den halshuggna personen i relikskrinet, hans hustrus problem med Varnhems kloster och hans släktskap med blot-Sven framträder en person som knappt är känt till namnet, allt annat rena fantasier. ( se tex Öhman 2009,25ff) Även det som förvarades i Uppsala domkyrka (tagelskjorta, flagga och fana) fram till branden 1702 hamnar så i sagornas värld.

Kung Arthur

Nu tänkte jag gå den fåkunniges väg och berätta om någon som var populär på medeltiden.

1877 utkom ”Versions nordiques du fabliau francais le mantel mautailleé” av G. Cederschiöld och F-A Wulff. Här har Möttuls saga översatts till franska. Sagan börjar med ”Artus konungr var hin fraegsti höfthingi at hvers konar fraeknleik ok alls konar drengskap...”

1517 utkom i Leiden I Holland en “Die Chronyk van Hollandt, Zeelandt ende Vriesland” av Cornelius Aurelius (ca. 1460-1531). Tryckt med munkbokstäver och med anfangerna imålade med rött. Ett historiskt samlingsverk där på sidan 118-119 ett kapitel ägnas kung Arthur.

" Van den vromen coninc Artur van Brittangen.

Dat xxviij. capittel.

In den jare na ons Heren geboert iiij C ende lviij regeerde in

Brittangen die mogende coninc Artur xxvi jaer lanc. Ende dese

coninc Artur was in overspulle gewonnen van coninc Utherpendragon,

sinen vader, bi ene hertoechinne van Cornuaelgen, geheten Igerna."

( Om den gode kungen Arthur av Britanien. 28:e kapitlet. I året efter Herrens födelse 458 regerade i Britanien den dugande kungen Artur i 26 år. Och denna kung Arthur blev till utom äktenskapet av kung Utherpendragon, sin fader, hos en hertiginna av Cornwall, vid namn Igerna )

Sedan fortsätter texten med hur from han var och om hans praktfulla hov. Mot slutet omtalas

"Op een tijt als in den jare ons Heren v C ende xlij was coninc Artur in enen stride, daer hi ontfing een dootwonde; ende hi beval één zijnre suster soen, die Constantijn hiet, dat Rijck van Bertangen;"

(Då det var år 542 var kung Artur i en strid, där blev han dödligt sårad, och han befallde en systerson, som hette Constantin, till riket Britanien)

Sedan följer 5 släktingar till honom på tronen, enligt Tysilio var de: Constantin, Cynan/ Aurelius Conan, Gwrthefyr/Vortiper/Wortiporius, Maelgwn Gwynedd och Caredig.

I texten ovan anges att kung Arthur regerar 26 år från 458 och dör 542. Alla siffror verkar vara felaktiga. Ashe menar att kejsar Anthemius(467-472) förmår Arthur att komma 468 med 12000 man till södra Gallien för att slå till mot Västgoterna där. Deras kung Euric segrar dock och Arthur flyr till Burgund, till staden Avallon, för att sedan tvingas hem igen år 470. Han bär titeln Riothamus (< Rigotamos) och omtalas med den av Cassiodorus, Jordanes(Get.35.238) och Sidonius(brev 3:9) . Vidare Arvandus hemliga brev till kung Euric om en operation mot britterna ( Sidonius brev 1.7.5, se även Henning 1999,226) för att få slut på plundringarna ( se Jäger 2017,193-204). Gregorius av Tours (II:18 ) omtalar kriget som britter deltar i, dock utan namns nämnande. Han förlägger det till samma år som Syagrius efterträds av sonen Aegidius). Numera skriver man att år 469 erövrade kung Eurich Aquitania Prima från de ditskickade bretonerna för att sedan fortsätta till Rhonemynningen året därpå ( Zerjadtke 209,101).

Fler namn på kung Arthur: Arthur ic Uibar, arth ag -, Artwys, Arthur Utherson.

Han begrovs Glastonbury i en en kista med två gavelkorsstenar och i graven hittade man ett kors med inskrift. Förutom Arthur omtalar detta kors även Avalon. Henry, abbot av Glastonbury skrev i slutet av 1100-talet på hans gravmonument "Hic jacet Arthurus, flos regnum, gloria regni. Quem mores, probitas commendant laude perenni.", dvs Här ligger Arthur, konungarnas blomma, rikets ära. Hans sedesamma liv och duglighet manar till evigt lov.

I Historia Brittonum anger Geoffrey tre gånger kejsar Leo ( 457-474) under den galliska kampanjen. Flera medeltida krönikor tycks förlägga kung Arthur till 460-talet. Den kristna dateringen utgick 457 från Jesu död och uppståndelse som sattes till år 28 e.Kr. (Victorius av Aquitanien) Senare, år 525 kom det nuvarande systemet (av Dionysius Exiguus) som sedan Bede (c672-735) populäriserade Observera att man skriver AD men att Jesu födelse sker år 4 f.Kr. och att vårt år 1 är startåret för en tabell för påskberäkningar. Det finns möjlighet till fel här, särskilt om man börja rätta dateringar och det åt fel håll. Till slut kan det bli upp till 200 års fel som i holländska krönikor där tex Hengist och Horsa förekommer två gånger med 200 års mellanrum.

Joannes Magnus ägnar kung Artur kapitel 8.31 i Goternas och Svearnas Historia 1554 och placerar honom i 400-talet, efter kapitlet om Ravald som blev kung 464. Däremot placerar han Hamlet till tiden före år 1, under kung Röriks tid i kapitel 2.27.

Latiniserar man Arthurs namn till Artorius blir det inhemskt, ty det fanns redan år 184 en brittisk romare som heter L Artorius Castus.

I äldre texter omtalas han som tyrann, tex i S.Paternas liv "quidem tyrannus", men med tiden mjuknar omdömet om honom. I vitae S. Kea sägs att helgonet mäklade fred mellan Arthur och Mordred inför Camlan-slaget. Arturs fru Guinevive/Gwenhwyfar hade haft ihop det med Mordred något som även hennes syster Gwenhwyvach ogillade. Sådant finns med i triaderna 30, 51, 53, 54, 59 och 84.

Minnen av Arthur finns spridda över hela västra Brittanien, i den östra delen som Uther överlät till saxarna saknas sådana. Se kartan från Haywood 2001:

Nära Tintagel finns vid kyrkan två stenar av intresse

en med namnet Arthur

och en med Imp C G Val lic Licin , Lucerius?

Bilderna från R Irving Little i Current Archaeology 1999,163

På Winsford Hill stenen står CARAACI och NEPVS, där ättling kan betyda efterkommande, lämpligen till Caratacus. Dock regerade en tid kejsare Julius Nepus, 474-480, vilket ger ytterliggare en möjlig tolkning. Den hopdragna bokstavsföljden har likheter med dåtida förvanskade inskrifter på myntkopior och brakteater.

Historiker är genomgående säkra på att kung Arthur inte har funnits/inte får ha funnits. Se tex Harrisons blogg i SvD .

Den brittiske Hamlet och S. Patrick

Tysilio anger mitt i Uther Pendragon historien att Gorlais, hertig av Cornwall hade tagit med sin hustru Eigr/Igerna, dotter till Amlawdd den store, som ansågs vara den vackraste kvinnan i Britanien till påskfesten i London(1811,134). Festligheterna omtalas som "digri-fwch" (storstilade?) och man leker med namnet som ammhwys = sysslolös och amheuus = ekvivok. (aa,not) Tysilio är inte medveten om att Hamlet och Utter är en och densamme. Senare skriver han att Cador var son till Gorlais, hertig av Cornvall, med Eigr, Arthurs mor, Amlawdd den stores dotter (1811,172). Namnet Utter Pendragon kan tolkas "Utterkungen den vackra draken". Utter är ett annat namn för Oden, pen är danska för vacker. Draken kan dock också anspela på den romerska arméns insignia. Uther förekommer allmänt i brittisk historieskrivning, i historieböcker som kallas Brut. När en nordisk historiebok kallas Sagobrott/-bröt torde det återspegla ordet brut.

I Culhwch och Owen anges at Arthurs mor vara dotter till Amlawd Wledic. Hon namnges i Brut y Brenhinedd som Eigr > Ygerna. I Bonedd yr Arwyr, section 31, står att Eigyr, Arthurs mor, var dotter till Anlawd Wledic med Gwen dotter till Cunedda Wledic. Fler exempel på detta finns från det medeltida Wales.

I S:t Illtuds liv omtalas att hans mor var den brittiske kungen Anblauds dotter Rieingulid. Sedan besökte han sin kusin kung Arthur.

Namnformer: Amlet, Amblett, Hamblett, Amblotae, Ambale, Amlothi. Därtill Amlawd Wledic och Utter, Euther, Uthyr Pendragon, yr uthyr pen draco, 6thyr Pendragon, Uther-pendraffon, Uthred-drake-hefed mm. Hos Nennius är det Vortigern som tillskrives det som normalt hör till Hamlet, som tex att få en son med sin egen dotter (§39). Lite förvirrande. Därutöver har Nennius en del brittisk historia som motsvarar den hos Geoffrey och därmed ca 200 år tidigare.

( En annan med flera namnformer är Attila/Etzel/Godezissel, död 453. )

Påvarna började byta namn när de blev valda till påvar när germanerna tagit för sig av romarriket och romersk och germansk rätt och sedvänjor gick parallella. Vidare kallas Sven Tveskägg för Sveinen i England och Knut den store för Canute. Gånge Rolf kallas Rollon i Frankrike och Anund Jakob för Jakoben i Nestorskrönikan. Att döma av Bayeau-bonaden kallades Vilhelm Erövraren kanske Ville av sina närstående. I dagens Danmark är efternamnsskicket förvirrande för utlänningar och i tex Holland gäller detsamma för förnamnen.

Hamlet anges som romersk styresman efter 434, under en kort tid även som kung. Från att ha varit en magister militum/equitum blev han då en utter-kung och bytte titlar och namn. Därav namnröran.

Fruar: Dyagenne (=? Gwenn, dotter till Cunedda ), Ygerna =? Arnive =? Sagokrönikans Inge fret. Därtill enligt Saxo: skottskan Haermdrude, ev beskriven i Beowulf, rad1931ff som Tryht/Tryda.

I Ulster annalerna anges hans död till 467, Uiter Pendragon efterträds där av Cingh Airtur .

I stort var Uthers 18 år fredliga.

Boece vet berätta att på Uthers baner fanns en guldkrönt drake mot himmelsblå bakgrund. (bok IX,6). Enligt honom är England uppkallad efter Hengist "Hengistiland" (IX,2).

Hengist och Horsa kommer till Britannien:

Enligt Galliska krönikan 441/2

Enligt Bede 452

Enligt Gildas inom tidsspannet 446 - 455.

http://anthonyadolph.co.uk/the-pictish-king-list/

The Pictish King List, as reproduced in Skene’s book (and taken from Ms Colb. Bib. Imp. Paris. 4126), reads as follows:

....

Drust filius Erp c. annis regnavit et c. bella peregit; ix decimo anno regni ejus Patricius episcopus sanctus ad Hiberniam pervenit insulam.

....

Drust 412 - 458 AD

Hamconius anger att Hengist hade en dotter, Roxina som gifter sig med kung Vortigern och att deras son Pascentius dödas av kung Uterio.

Hamlet har besvär med Hengist och Horsa och då får man en datering av honom. De angel-sachsiska kungadömena skapas under denna tid då kung Vortigern styr. Ingendera sidan tar dock upp den andre i sin historieskrivning vilket försvårar överblicken av skeendena.

Ravenna Cosmografern skriver om en sachsisk ledare i Britannien vid namn Ansehis. Ingen läser in Hengist eller Horsa i det namnet. Hengist barnbarn Oisc, kung i Kent 488-516 tolkas dock in av tex Suzuki ( 2000,115). Själv skulle jag hellre tolka det som ett förvrängt Hamlet. Möjligen skulle en del av texten på Strangegården IK346 omtala Oisc/Erik(?) med ordet oscitsu(?).

Eftersom Hamlet blev pictisk konung kom en del av Nordirland även under hans välde. Då behövde det engelska episkopatet ha en biskop där och det blev S:t Patrick. Han tillsattes därmed oberoende av vad som gällde på resten av Irland där bl.a. S:t Palladius var biskop samtidigt.

Enligt pictisk tradition gifter sig Uthers dotter Anna med deras kung Lothus/Llew/Lot och får sönerna Modredus(=Mordred) och Valuanus/Galuanus. Dessa är omyndiga när Arthur svärs in som efterträdare till Uther. Kung Lothus känner sig förbigången men måste vänta tills Uther är död för att få lägligt tillfälle att hämnas. Det gör han tillsammans med saxare, men de blir slagna av Arthur ( Boece IX,11ff).

Anna /Morgause anges traditionellt som mor till S. Kentigern.

I Lawmans Brut från ca 1200 omtalas Uthers irländska krig liksom hans skottska ( dvs. mot picterna). Hans död beskrivs som förorsakat av förgiftat vatten. Detta vatten har dock en avlägsen likhet med den drunkningsdöd man tillskriver honom i Skaldskaparmål.

I en A-S krönika står att Pendragon dör 512 i ett slag nära Uffington. I en annan att år 508 slår Cerdic och Cynric Naud ( = Natan-leod = Naudon Ludh = folkens skydd ) som är Pendragon. Krönikan är här ca 60 år fel, men ärkebiskop Usher ser det som ett annat namn på Uther. Boece omtalar befälhavaren Nathaliodus under Uthers regeringstid.

Det finns vidare en elegi om hans storhet, i Book of Taliesin XLVIII där han kallar sig Gorlassar, vilket betyder blå, mörkblå. Vikingarna kallade negrer för blåmän och danskar var svarta hedningar. Därmed kallar han sig för dansk i denna dikt.

I en triad, nr 28 sägs han kunna förtrolla landet.

Amlet hos Saxo mm

Mellan Höd som dör 485 f.Kr. och Vermund som regerar 356 - 295 f.Kr. har Saxo skjutit in berättelsen om Hamlet och hans farbröder.

Rörik/Roderic som insätter farbröderna Hardvendel och Feng att styra Jylland regerade 401 - 411 e.Kr. Han efterträdes av Viglet som var besvärlig mot Amlets mor. Viglets namn liknar Whitlaeg, stamfader till kungarna av Mercia. Efter Roderic kommer Sueno I, 411 - 467 och först därefter en Gutilachus.

Hos Saxo finns det en del luckor i kungalängden, men Hamlethistorien är den enda som hamnat helt fel, tyvärr. Även den svenska kungalängden är i sin norsk-isländska fattning fragmentarisk och omstuvad, se här .

Sagokrönikan i Stockholm vet att berätta följande, lätt försvenskat:

"Den tjugofjärde var Faggae. Han var konung över all Danmark, och han tog samma hustru, som hans broder hade haft före honom, och hon hade en son, hette Amlaed, med konung Ornwalder, ock densamme Amlaed kom till Viborg, och han fann framför sig koning Faegge, sin egen faders broder. Där satte han eld på Viborg och brände all staden upp ock brände konungen där inne och många ärliga män med honom, och så hämnades han sin faders död och var sedan konung efter honom.

Den tjugofemte var Amlaed, konung Ornwalders son. Han var en mycket kunnig konung. Han dödade konung Faeggae i Danmark och dödade konungen av England och konungen av Skottland i en strid i England och tog en jungfru från England till hustru som hette Inge freth och hon var konungens dotter av England och styrde allt Engelskt land, sen hennes fader var dräpt. Och henne förde han till Danmark med sig och blev väldig över allt Danmark och England och Skottland, och då tog han för sig att dela med sin måg, konungen av Norge, som hade hans syster till hustru och ville ha ena hälften av Norge, det som han förut hade med god fred. Då konungen av Norge förstod att han inte skulle njuta sitt rike i fred, då uppbjöd han alla Norrmän att möta konungen av Danmark i Öresund och dräpte där konung Amled och många goda danske män med honom och fick riket mycken skada. Men för en Norrman att komma till Danmark, efter det att de hade gjort dem skada, då for drottning Ingaefred efter Norrmännen med så mycket folk, som hon kunde medtaga, och dräpte dem allihop, både konungen och de andra, de som hon kunde träffa på, och hämnades sin husbonde mycket ärligt.

Den tjugosjätte var Wardmund blynne, han son."

Gesta Danorum skriver mer kortfattat och säger att han klarade sitt liv genom att leka dåre och sedan skickades till England mm.

Rydeårsboken omtalar, försvenskat: Efter Rorik blev Ordwældæl kung. Ordwældæl vann många strider, och hans broder Fæggi slog ihjäl honom och blev kung efter honom. Fæggi tog sin broders hustru efter hans död och lät henne bli sig till hustru. Æmblæth, Orwældæs son, hämnades sin faders död och slog ihjäl Fæggi och alla de bäste i riket, som var Feggis vänner, och brände kungens gård och alla som var däri, så där kom ingen ut, och så blev Amblæt kung. Han var mycket förslagen, och med klokskap blev han herre över Engeland, Schotland och Danmarch, en Witlætus, kung av Norghæ, hans svärfar, slog ihjäl honom i en strid i Øresund och vart kung efter honom. (Underlag: Erik Kroman i Danmarks middelalderlige Annaler, 181f )

Den danska rimkrönikan, först tryckt 1495 och troligen skriven i Sorö på 1400-talet har Saxos kungalängd. Om Amleth skriver den på rad 603 att han skickades till England, fick prinsessan, for åter till Danmark, dödade sin farbror och återvände till England. Ska nu egentligen dö, men skickas till Skottland. Drottningen där föreslår giftemål så att han kan bli kung där. Sen vann han England och regerade där " Sao for ieg tha the land om kring och sættæ wel tijl pyntthe all myn ting" för att sedan på rad 792 fara tillbaka till Danmark med sina 2 fruar för att där dödas. Samma historia som hos Saxo men med lite avvikelser i detaljerna.

Roger av Wendower har uppgiften att Uther kallas tillbaka till Britanien tillsammans med Ambrosius år 443, vilket också visar på hans kringresade.

Sedan när man kommer till Shakespeare har han den brittiska versionen av Hamlet, som ju skiljer sig från den danska.

I Skaldskaparmål nr 94 och 126 kallas havet för Amlothis kvarn, i nr 94 kallas han även ringgivaren (jmf med Beowulfs epitet på kungar ).

I Egtved på Jylland finns en skylt vid en gravhög som talar om att här ligger Amlet begraven. Vidare har högen på Ammelhede en stor minnessten och efter undersökning befanns högen vara från bronsåldern. I Danmark förekommer också uttrycket "att göra amlingestikker" när man skadar andra med dumma påhitt.

En oväntad uppgift finner man i den tysk-franske historikern G-B Deppings bok från 1826 om vikingatågen. Där skriver han på sid 91 att saksarna kallade på hjälp från sina nordiska bröder varvid den jyske kungen Hamleth ställde upp. Sedan anges att han besegras av Clotaire år 555, lite konstig kronologi dock. Sidonius, 431 - 489, omtalar i sitt brev 8:6 att saksiska pirater gör människooffer innan de tar båten hem igen. Vid Eurics hov omtalas en blåögd pirat i brev 8:15. Kan hänga ihop.

Namnet Hamlet förekommer fortfarande, så ock under vikingatiden. Olaf Cuaran kallades av irländarna för Anlaf och deltog i slaget vid Clontarf 1014. Utgående från denna Hamlet driver Zenker 1905, 71 tesen att Saxos berättelse ytterst härstammar från den klassiska Bellerophonberättelsen. Tycker inte att det bevisar att 400-talets Hamlet inte funnits.

I Rimkrönikan heter det om kung Birger i samband med Nyköpingshushändelserna att " rätt som han vore en Amblode then sig inthe gott förstode". Känd i Sverige och omnämnd i Petrejus krönika från 1611 var Amblod den som slog ihjäl Fengo på 400-talet f.Kr, som hos Saxo.

Bland de äldsta brakteaterna finns en dubbelbrakteat där man kan läsa in Fängs namn. På den från Broholm syns baktill TANSPFAUC som kan utläsas "tans r Faug" dvs danskarnas rex Faega. Danernas Pontifex Augusti är förstås också möjlig. Utöver denna kunde Magnus Litzén även tolka övrig text som Linear B. Se nedanför

Med S.I.S. menas Sagokrönikan i Stockholm, se Lorenzen.

Om rester av kunskap om Linear B ända in i 1600-talets Europa: se Litzén 1999:

Fler alfabet kan ha varit tillgängliga. För att få ett enhetligt alfabet i romarriket tillsatte kejsar Augustus en kommitte som gjorde ett för enbart stora bokstäver och som saknade J, U, W. De små bokstäverna verkar ha konstruerats på 600-talet. Men före vårt alfabet fanns altså en mängd runliknade alfabet som användes lokalt. Det här nedanför återfinns hos Mees ( 2006,207):

Så har tex flera brakteater detta alfabetets d, IK 124 Mauland dess th och IK154 Overhornbäck dess b. För att ta några exempel.

På IK 47,2 Broholm A/Oure, IK 47,3 Enemärket A och IK354 Senoren kan man läsa in Fängs namn. På IK 47,1 Elmelund A kan man även tolka in Hohrwas, dvs Horwendil. Andra delen av texten på IK47 2-3 kan läsas hloarwei, eller hlårwes dvs Horwendil. Stilistiskt är ju dessa tre brakteater med två huvuden väldigt lika och skulle passa in som bröder.

På IK 47,2 och 3 står det före Fäng tanxw, förtydligat på IK26, Böringe som tanualu:al laukam, danskar all + laukam som betyder fält på lettiska, lauka var i Preussen en del av ett administrativt område alt. åker/all uppodlad mark (se Nowakiewicz 2010,489), laguz germanskt för hav eller varför inte låkalitet ( > eng locals) (au utvekas tvetydigt, Austrasia blir eng Austria[ åstria], på svenska Österrike). I vilket fall i modern tappning alla danskars land/välde/rike. Tyskarnas Tannenbaum kan då betyda det danska trädet eftersom det invandrade norrifrån. Ett germanskt ord för ek, tanna kan då gett namn åt danskarna som varande ett uråldrigt folk, ekar blir ju gamla och ekskogar är mörka. Begreppet Danmark kom i vikingatiden för den danska marken norr om det dåtida Tyskland. Tidigare talade man om dansk tunga för de som talade ett nordiskt språk och dessförinnan var alltså dansk ett begrepp för folket i södra delen av Norden. ( Venantius omtalar daner år 556.) Garva skinn, där ekens sura bark är användbar, tannen på tyska, betyder också bli mörk, därav irländarns namn på danskar som svarta främlingar, Dubh-Gaill.

På IK183 Tjurkö/Målen kan man läsa "uhttur", Utter-Pendragon och huvudet framställs med pärldiadem.

Brakteaten hittades tillsammans med tre andra brakteater , IK150,2 + IK184 + IK185, och två Thedosius II mynt (408-450) vid röjningsarbete. Fler möjliga Utter-brakteater är IK85 Hove M, IK126 Midtmjelde, IK239 Elstertrebnitz, IK323 S:t Giles Field, IK345 Store Salte A, IK361ufo, IK362 Danmark ufo och den i Ashmolean Museum ( se Reece 1999,143). Sistnämnda är skriven på brittiska och inskriften påminner om raderna i Uthers Elegi, även om det är svårtydda bokstäver. Utters ansikte avbildas genomgående som avlångt.

På IK585 S:t Ibs vej står under hästen med runor baklänges arthy. Möjligt att de har något med kung Arhur att göra. Vidare så står det på IK610 Uppåkra-A: ..otad athuur ag otad utru. Kan tolkas som Arthur Uthers son, båda med angiven titel (<rigOTAmus?). Hela titeln rigotamus verkar vara utskriven på IK345 Store Salte-A , efterföjd av namnet uuhter. Enbart OTA på IK55 Fjärrestad C, IK75 Hesselagergård C och Hesselager C samt Fyn, IK152 Skåne C, IK185 Tjurkö C och IK578 Gadegård. Alla tillhöriga formulärfamilj C14. Därtill finns små kontinentala brakteatrer typ B7med OTA från Hüfingen grav 318 daterade till sent 500-tal (Möllenberg 2011,63), kanske visar det på en början av Arthurslegenden.

Möjligen omtalas Sagram på IK630 nära Holt: "..RIHI ASRAM..." Ri i betydelsen kung. Sagram är högättad riddare kring runda bordet och den som räddar Mordred från att drunkna. Kring honom finns en rik flora med äventyr. Kung Arawn, Kynwarch's son omtalas i Brut y Brenhinedd som samtida med kung Arthur. Namnet stavas ibland Anguselus/Auguselus och kan avse samma person liksom Agravain i medeltida diktning.

På IK635 Scalfold kan man också läsa RI, om än otydligt.

Namn som liknar Constantin finns på brakteaterna IK268 Haram-M, IK124 Mauland(?) och IK282 Hov. Om de anspelar på 300-tals romerska kejsare, Arthurs efterträdare eller en samtida skotsk kung, alla med namnet Constantin/Constantius går inte att avgöra.

På Skanomodi-solidus kan man läsa texten "choci x layc:", som Chochilaico, dansk kung 467 - 517, mera känd som Hygilac. På myntets framsida kan man läsa namnet Syuenio, Sueno dansk kung 411- 467. Normalt dateras dock detta guldmynt till tiden omkring 600.

IK145 Revsgårdbrakteaten kan en del av inskriften tolkas, om blandalfabet tillåtes. Namnet Arald kan då syfta på danske kungen Harald IV ( 481-527 ). Samma namn kan återfinnas på IK41,1 Darum II, IK41,2 Skonager A, IK295 Lundeborg och IK299 Maglemose/Gummersmark. På IK145 står även "tival" som kan tolkas som thiuth-all "allt folket".

Danell (2015) har presenterat en läsning på brakteater där han ser norska och svenska kungars namn som Halvdan ca 480 (UUM), Adils 485-545(IK193), Alf III 395-457(IK107), Gandalf 429-488(IK181), Kunimund I 469-535(IK184) samt Hrokur, död 512 (IK225=DRBR30). Senare har Vivil Sigurdson 450 - 485 lagts till (2015b)( IK241). (Årtal återfinns i tex Suhm 1779).

I den nya seriationen av brakteatrar kommer IK107 på kolumn 4, IK241 på 332, IK181 på 68, IK 225 på 375, IK 184 på 210 och IK 193 på kolumn 7. Alla återfinns de i den äldre delen av seriationen om totalt 615 brakteatrar. Danells tolkning kan därmed vara fullt rimlig.

Likaledes hamnar Utter-brakteatrarna i snitt på ca 120, Arthur på ca 160 och Constantin på kolumn ca 380. Även här i den äldre delen av seriationen och i rätt tidsföjd. Detta är något som återkommer i alla de olika seriationsförsöken, även på det som använder sig av Axboes data.

Mera om brakteater här.

Hamlets fader

På Hamlets tid finns det en hel del avtal mellan danskarna och britterna. Att britterna lyder under danskarna verkar vara en förutsättning för händelseförloppet. Den som åstadkommit detta kan ju vara Hamlets far Horwedel som då kan ha varit britternas Ambrosius.

Namnet Horwendell kan vara latinisering av Aurvandil som betyder den lysande vandraren (Wikipedia), ett namn som han då fått genom sina erövringsresor till "England". På liknande sätt kan Hamlet tolkas som den besvärliga galningen, ama + othr (Wikipedia om Amleth).

Genalogiernas Odin

I den saxiska kungalängden finns en Bodo/Wodan som kung 256-299. Sedan fortsätter denna kungalängd med 2 Witt-kungar under trehundratalet följd av Witgisslis och sedan Hengist 434 - 448 som följs av sin son Hartwaker 448 - 480.

De Angel-Saxiska genealogierna har : Gaut, Gudwulf, Finn, Frithawulf, Frithalaf/Frealaf, Woden. Därefter uppdelning på de olika rikena där en serie fortsätter med Wecta, Witta, Wictigils och Hencgist. Samma som den saxiska vad gäller Hengist anfäder.

Saxo ägnar kapitlet om Höd och Balder nästan uteslutande åt Odin, hur han tar tjänst hos Ruthenernas kung och att gudarna bor i Byzanz mm.

Om kvardröjande odenskult i Saxen med omnejd se Lund 1891.

Avrundning

Efter kung Arthur kommer afrikanen Gormund enlig Geoffrey och Tysilio. Enligt appendixet till Tysilio 1811,366 kallas danskar för svarta hedningar och så blir han afrikan. Han kom med en stor flotta och förstörelsearbetet av hans framfart var grundlig med många förstörda kyrkor.

Enligt Tysilio ansluter sig Imbert till Gormund/Gotwud. Detta under förutsättning att han får hjälp mot en farbror som avsatt honom. Historien får här drag av Amlets. Dock finns en medeltida berättelse om Gormund och förrädaren Isembart som förläggs till år 881men inte passar in där utan verkar höra till en äldre tid, tex år 516. Där brukar även britterna placera den.

Enligt Chronyk van Friesland 1742,33ff föds Engistus och Horsus 441 och lärs upp hos den nordiske kungen. Mellan 470 och 492 ska de ha blivit besegrade av britterna men Gorimondo kom med sina Islänningar (= danskar, ibland sägs han ha erövrat Hierland/ Irland) tillsammans med friserkungen Richold att segra. Sedan dör Gorumond och friserna har ensamma Britanien. Rimligen är Gormond den danska kungen Gürtlachus, 467 - 517 som saknas hos Saxo. I Depping 1826,94 omtalas Budle, år 350, som pirat. Sedan på sid 96 omtalas förrädaren Phinibert som kallar på Cochilaicus = Guitlach (467 - 517) = Godleik, (underställd Fionie(<Finn)), som härjat i England och nu besegras i Belgien av kungasonen Theudebert.

Senare härjar den danske kungen Harald IV 510 i Friesland.

Enligt legenden om S:t Goeznovius sker allt detta efter kung Arthurs död och leder till att britter emigrerar till Bretagne, undan de ständiga striderna med saxarna. En del flyr ända till Spanien och skapar S:ta Brigits stift, först omnämnd 572 (mera i Koch, JT, ed, Celtic Culture: A Historical Encyclopedia, 5 vols, Santa Barbara 2006,291).

Redan tidigare kom Flinders Petrie 1917 fram till att Hengist ankom 428 och Arthurs regeringstid var 467 - 493. Han använder sig av Haigh 1861 som tex i Siegebert av Gemblours (1030-1102) Chronica fann under år 470: Riothimum regum Britonum och vidare under tillägget Auctarium Ursicampinum en krönikestump med uppgifter om Uthers levnad 413 - 466 och att Arthur återkommer 472. Detta sedan Eoricus/Evaric besegrat honom 471, enligt Siegeberts krönika som även omtalar Alleluja-slaget 446 och "tyrannen" 453 samt S:t Ursula, Lucerius/Licerius/Glycerius/Glicerius/Lucius Hiberius?/ som kejsare 469- 470 mm. Från Jordanes hämtar han uppgiften att Lucerius ersätts med biskop Salonis. Senare tillträder kejsar Olybrius 472. Glycerius blev skuggkejsare igen 473-474, i 7 månader, därefter biskop av Salona i Dalmatien. Solidi präglade med hans namn förekommer i depåer med brakteater i Bostorp IK221-223 och i den stora skatten från Zagorzyn/Beresina med IK20 och IK217. Att avlöna soldater kräver mycket mynt och arméerna var stora, därför hittar något mynt även till barbaricum. Exempelvis av Anthemius, Glycerius, Julius Nepos och Romulus Augusus i väst resp Basiliscus i öst för att nämna de med kort myntningsid. Leo I och Zeno omfattar tiden 457 - 491 och kan lätt ges andra förklaringar .

Mycket under denna tid händer i städer, såsom långa belägringar, kungakröningar osv. Samtidigt sägs städerna redan vara övergivna på 350-talet. Över de romerska ruinerna brer sig metertjocka lager av svartjord. Samtidigt utökas och förbättras städers befästningar (Speed 2014). Stora hallar av trä framträder också vid utgrävningar och även äldre förrommerska befästningar byggs om, tex Cadbury. Dock har bara hälften av de romerska städerna kvar sina romerska namn, vilket tyder på att de varit övergivna en tid. Annars är svarta jorden i Sverige, i tex Birka något som markerar bebyggelse, i Birkas fall förtydligad genom skriftliga källor. I England har man Gildas som talar om öde städer. När London åter bebyggs på 600-talet som Lundenwic är det vid sidan av det romerska London där endast kung och biskop residerar. Kanske är det detta Gildas såg och därmed är hans text från denna tid.

Alla underkungar finns listade hos Hughes i hans British Cronicles 2007.

Äldre historia kapas ibland. Kejsar Augustus ville att historien skulle börja med Trojas fall. Den regeln följde även germaner inom romarriket. Kristendomen hade syndafloden som bakre gräns, den ligger tidigare. Armenier bytte alfabet och religionsbyte kan ge samma effekt. Islänningarna verkar inte veta mycket om tiden före år 1000, de liksom amerikanarna lämnade kvar en del i sitt gamla hemland..

Ändringar i tidräkning av den som användes i romarriket till den kristna skapade lokala kaos i tex England. Medveten omrörning av och fördunkling förekommer också, Saxo synes mig vara ett bra exempel.

Mynt:

Det finns ett fyrtal runsolidi. Kejsarbilden visar ett avlångt ansikte, olikt de riktiga kejsarnas. Ett avlångt ansikte finns också på Baldur-brakteaterna. De kunde ju tänkas återge en historisk person, tex Hamlet.

Silvermynten klipps i kanterna under 400-talet. Arthurs krigföring i det västgotiska riket bör även ha lett till att mynt därifrån hemfördes av återvändande soldater, liksom romerska präglingar som sold. Exempelvis som i depåfyndet från Patching. Mängden mynt i omlopp verkar dock vara klart mindre än under 300-talet, egna mynt kanske inte ens präglades.

Fynden av guldmynt visar under 390 talet ännu ca tio om året, sedan under 400-talet stannar det vid ca 2 per årtionde för att sedan under 500-talet åter öka ( Grafik hos Gerrard 2013,177).

Excurs.

Geoffrey omtalar under Asclepiodotus att Venedoti-erna vid erövringen av London på 290-talet halshögg en mängd av den romerska garnisonen. En del sådana huvuden har återfunnits. En skalle har dna-analyserats som från östeuropa och mellanöstern, se the gladiator här, något som verkar rimlig för en romersk legionär som normalt togs från andra ändan av riket.

Litt.

G Ashe 1990 Mythology of the British Isles. Menthuen London.

G Ashe 1988 The Historical Origins of the Arthurian Legend, I: The Vitality of the Arthurian Legend, Odense.

Coinage and History in the North Sea World c 500 - 1250. 2006, Leiden.

U Danell 2015 Mynt eller personmedaljer från folkvandringstiden.

U Danell 2015b 1500 år gamla meddelanden, I: Populär Arkeologi 2015:2, s 20-24.

G Depping 1826 Histoire des expéditions maritimes des Normands et de leur etablissement en France au dixième siècle I.

WM Flinders Petrie 1917 Neglected British History. Proceedings of the British Academy, p 261 - 275.

J Gerrard 2013 The Ruin of Roman Britain, Cambridge.

DH Haigh 1861 Conquest of Britain by the Saxons

J Haywood 2001 The Historical Atlas of the Celtic World.

D Henning 1999 Periclitians Res Publica, Stuttgart.

J Hughes 1819 Horae Britannicae.

Johannes Magnus 1544, Goternas oc Svearnas historia. Övers. K Johannesson, Stockolm 2018.

D Jäger 2017 Plündern in Gallien 451 - 592, Berlin.

M Litzén 1999 VIRGILIANVM ALPHABETH: A Linear B Reminecens in the Learned Tradition. I: The Journal of Indo European Studies, Vol 27 Nr 3 o 4, p 427- 430.

M Lorenzen 1887-1913 Gammeldanske kröniker udgivne for Samfund till udgevelse af gammel nordisk litteratur. Köpenhamn

S Möllenberg 2011 Tradition und Transfer in spätgermanischer Zeit, Berlin.

Nennius 831 Historia Brittonum. Övers. J Morris 1980, Nennius: British History, Chichester.

T Nowakiewicz 2010 Some remarks on settlement systems of Early Medieval Prussians. The case of northern Galinda. In: Worlds apart?, Köpenhamn.

Geoffrey of Monmouth 1136 Historia Brittonum. The History of the Kings of Britain. Penguin Classics, Reading.

E Okasha 1993 Corpus of Early Christian Inscribed Stones of south-west Britain. London.

S Olofsson 2010 Nedslag i historien - att värdera och anlysera källor. Malmö

R Reece 1999 The later Roman Empire, Stroud

Saxo Gramaticus c 1200 Gesta Danorum, Lund

O Scharlensem mfl 1742 Chronyk van Friesland, Leeuwarden

O M Dalton 1915 Complete English translation of the Letters of Sidonius Apollinaris. Oxford

B Mees 2006 Runes in the First Century, I: Runes and their Secrets. Köpenhavn.

Sigebertus Gemblacensis, 1111,Chronicon sive Chronographia, Gembloux

G Speed 2014 Towns in the dark?, Oxford.

PF Suhm 1779, Tabeller till den critiske Historie af Danmark, Köpenhamn.

Tysilio 1811 The Chronicle of the Kings of Britain. Brut Tussilio översatt av Peter Roberts, London.

A Williams 2015 Thorkell the Tall and the Bubble Reputation: The Vicissitudes of Fame. I: Danes in Wessex, Oxford.

R Zenker 1905 Boeve-Amlethus, das altfranzösische Epos von Boeve de Hamtone und der ursprung der Hamletsage. Berlin.

M Zerjadtke 2019, Das Amt >Dux< in Spätantike und frühem Mitelalter, Berlin.

C Öhman 2009 Källor och källkritik, Stockholm.

S Suzuki 2000, The Quoit Brooch Style and the Anglo-Saxon Settlement, Woodbridge.

Jozef Saers




Tillbaka