Vid sidan av runinskrifter förekommer även sådana med latinska bokstäver, ofta förvanskade och lekfullt placerade bakfram mm.
Tedeschi (2001,24) ser en uveckling i de engelska inskrifterna på sten från klassiska bokstäver till men dock med oläslig text. M-brakteatrar med byst på ena sidan och Victoria på den andra imiterar mynt som finns. De andra med byst på båda sidor, med ryttare eller flodgud är egna skapelser. De som påminner om Justianusmynt skulle då kunna datera hela gruppen till huvudsakligen 500-talet.
Byst - stång med två kvinnor: IK3 Åk
Två vid stång - ryttare: IK86 Inderöy
Byst - ryttare: IK14 Aneby, IK85 Hove, IK124 Mauland, IK126 Midtmjelde, IK193 Tunalund, IK351 Sundsvallstrakten
Byst - stående krigare: IK107 Lilla Jored
Byst - byst: IK289 Svarteborg, IK262 Gundsömagle, IK268 Haram
Byst - fyrspann: IK256 Godöy
Byst - Victoria: IK263 Guntheim
Byst - flodgud: IK286 Kälder, Havor.
Ser man till mynten kan de mera "folkliga" formerna redan visa sig i tidigt 400-tal i Västrom medan de i Byzans förekommer mera markant senare, tydligast på 600-talet. Nedan ett Galla Placidia mynt ( 423-437) med seriffer på bokstäverna och spridda kors. Jämför sistnämda med spridda x på IK350 från SV Tyskland och IK126 Midtmjelde:
Ett Heracliusmynt ( c 610-641) med ett svårlästt G mm:
På brakteaterna förekommer de huvudsakligen på 400-talet.
Rent kopierande, utan att förstå bokstäverna är följande kinesiska solidikopia ett bra exempel på:
Hur avvikande från den klassiska smaken man var i folkvandringstiden visar följande exempel på kopior. Man kunde även blanda in runor i mynttexerna.
Stavning och bokstavsformer kunde varieras, såsom dessa Sisubutmynt ( 612-621)visar
eller Madelinusmynt från Dorestad . De dateras till 600-talet.
I de nedre exemplaren består såväl M som N av blott två stavar. Motsatsen, att göra N till en fyrkant med ett snedstreck i förekommer tex på IK231 Dalum och IK240 Etrin. Fyrkant med horisontellt streck skulle då vara A, som tex i IK354 Senoren.
E med en överlång stav som tex finns på brakteaterna IK110 Lindkär och IK140 Overhornbäk återinns som synes på såväl mynt som gravsten:
Gravstenen över Badegisel är från S:t Alban i Mainz och visar inflytande från den kantiga bokstavsstilen som mest förekommer insulärt. Samtidigt antyder den att skrivkunniga hantverkare kunde vara vittberesta.
Två hopflätade parenteser som bildar ett J i äldre runraden finns på brakteater som IK43 Darum och IK377,1 nära Vadstena samt på Arnegundes (c 515 - c573) ring som G:
Tridentliknande M förekommer på IK630 nära Holt.
Ett fall av möjligt andningschiffer på myntet nedan påminner om de som förekommer på brakteater, tex IK136 Maen, IK183 Tjurkö och IK121 Halland samt på bildsten från Lokrume. Den irlänska hjälten Cu Chulaind beskrivs som så hetlevrad att han måste genomgå flera bad innan han får komma in. I Dietrich von Bernsagan beskrivs hur en eldslåga kommer ur Theoderiks mun (Rosengarten A rad 363). På myntet nedan kan man framför munnen utläsa ordet hET, som i svenska och holländska, men som hot i engelskan.
Tilläggas ska att germanska myntkopior av Justinianusmynt liksom egna mynttyper visar samma typ av skrift, den finns där hela tiden. Ett tidigt exempel är denna Alexander Severus aurius från ca 228-231 (RIC199):
som kopieras spegelvänt, med runor och delar av texten baklänges mm i detta polska fynd:
Mycken magi på litet mynt!
Sammantaget kan man säga att brakteatrarna återspeglar det almänna europeiska kunskapsgodset samt att de därtill är hedningar och använder runor. Liksom på mynten visar huvudena på brakteaterna olika ansiksformer och insignier. Rimligen är det kungar som oftast avbildas i båda fallen. Medgives att det ibland grötar till sig till oigenkännlighet, men att man normalt vill följa en romersk tradition.
Litteratur:
C Tedeschi 2001 Some Observations on the Paleography of Early Christian Inscriptions in Britain. I: Roman, Runes and Ogham, Donington.
Jozef Saers