Eventuellt Neadertalspråk.

I ett litet häfte publicerade Krahe 1964 en studie över de äldsta flodnamnen i Europa. Det var namn på Aga, Ala, Alba, Ara, Arga, Ava, Drava, Kara, Pala, Sala, Sara, Sava, Tara, Vara, Visa, Ausa, Alma etc. Även flodnamnet Rhen ska vara förgermanskt.

Han noterade att dessa äldsta namn var sparsamt företrädda i Centraleuropa, men vanliga utanför det och det i alla väderstreck. Eftersom han belägger att detta inte har med keltiska att göra återstår en äldre händelse. Det vid Eifelutbrottet ödelagda centrala Europa blev kraftigt avfolkat och nya flyttade in, då i slutet av istiden.

Fast då, för 10000 år sedan var floderna redan namngivna med dessa äldsta namn. Frågan är om man inte kan tillskriva dem Neandertalarna. Dessa hade svårt med i och y ljuden och dessa gamla flodnamn har i stort sett bara vokalerna a, o, e. De skulle passa in bra på vad denna istida befolkning förmådde. Om man nu vill tillskriva dem ett språk. I så fall kan man även tillskriva dem det Schrijver kallar geminal-språket. Då kan tex wurr ha betytt han-djur, kuti mjuka kroppsdelar, manig många, sug suga och kolos fisk. I sistnämnda fallet blir kolos svenskans val och latinets squalus. Människan kunde alltså själv fånga småfisken vid ytan, de stora dvaldes i havsdjupen som tex håkärring, brygd, val och tioarmad jättebläckfisk. Den senare i sanning kolossal och med armar, ögon och fiskstjärt som en sjöjungfru. Några tidiga avbildningar av Ishtar visar denna kärleksgudinna med väldigt långa rangliga ben, kanske just av denna anledning.

Några exempel på ord som tyder på att finsk-ugriska språk som samiska och finska varit granne med tidig svenska utgör uttryck som balla ur för fega ur och kolavippa för att dö. Dessutom skiljer inte finska språket på män och kvinnor som de kontinentala språken, som tex tyska och franska gör och där har svenskan en likhet med finskan med att ta lätt på vilket kön det gäller. Grannskapet har mao varit länge. Det vikingatida uttrycket för guld, välska kornet, välska guldet kan ju innehålla det uraliska wäska = koppar/brons. Man har då vid sidan om de sumeriska metallnamnen tidvis också uraliska. Mera vågat är kanske att se likhet mellan uraliskans pelä = kant, sida och vårt ord för päls. Men visst skulle man komma långt bak i tiden om likheten fanns.

Flodnamnet Glan kan vara keltiskt och då betyda rent vatten. I Norrland kan likaledes det keltiska pit i betydelsen arg gubbe ligga bakom Piteälvs namn. Floden har en Storfors medan grannfloden Lule lullar fram i sakta mak.

Jozef Saers

Litteratur:

Krahe, Hans Unsere ältesten Flussnamen. Wiesbaden 1964

Per Urales ad Orientem, Festskrift tillägnad Juha Janhunen. Helsinki 2012

Schrijver, P Lost languages in Northern Europa. I Early Contacts between Uralic and Indo-European: Linguistic and Archaeological Considerations, Helsinki 2001