Skrifterna med namnet Oera Linda fanns i början av 1800-talet  hemma hos Adries over de Linden . Ca 1820 gav han dem till sin dotter Aafje Meylhof-Over de Linden (Enkhuizen) som 1848 överlämnade dem till Cornelis Over de Linden I, som år 1874 (Den Helder) gav dem vidare till sin son Leendert Floris Over de Linden, som år 1919 (Den Helder) gav dem till sin brors barnbarn Cornelis Over de Linden IV (Amsterdam), som 1938 lämnade demt till provinsen Frieslands bibliotek, där det nu förvaras i "Tresoar".

När Aafje Over de linden dog 1848 kom  barnbarnet Cornelis  att få dem av sin faster. Det kanske inte var meningen att han skulle ta dem, i så fall kan man tänka sig att fler manus finns kvar i privat ägo. Cornelis kunde dock inte läsa dem och de kalkeringar på tunnt papper han gjorde var delvis felaktiga ( enl Beckering Vinckers 1877). Han vände sig senare till dr Eelco Verwys som kunde gammalfrisiska och denne i sin tur gick till dr JG Ottema som fick en första holländsk översättning tryckt  1872. Skrifterna har sedan dess översatts till flera språk, har kommit ut i många upplagor och finns numera även på svenska, översatt av paret Hamilton och tryckt 1992. En norsk översättning kom 2013. Hela texten finns på nätet, tex här Mest läst är den i det frisiska området vid Nordsjön.

Boken anses vara en förfalskning, detta bl.a. för att när papperet undersöktes 1876 visade det sig vara maskingjort och suttit i en inbunden bok. Året därpå var det kinesiskt, hemtaget av Gerrit over de Linde. Numera sägs pappersmassan  vara baserad på trä, och då är man tillbaka till 1800-talet, se här. Men det kan lika gärna vara lumppapper, sådant som araberna lärde av kineserna efter Samarkands erövring 704 och som på 1200-talet var gängse tillverkat i Medelhavsländerna och vanligare än pergament (se Sandbach 1876). Papperet är på ytan mörkt, inuti dock helt vitt, det syns när man river i det. Skriften uppfattas ofta som skriven under 1800-talet, bokstäverna påhittade liksom språket. Ty även om ändelserna på orden ser frisiska ut, så är syntaxen holländsk.  Om allt detta har professorn i Groningen dr. Goffe Jensma skrivit 2004 i avhandlingen de gemaskerde god. I den boken har han gjort en nyöversättning av hela verket och han säger att språket är enkelt.

Oera Linda skulle då höra till samma litterära kategori som Mormons bok från 1830 och Ossians Sånger av James MacPherson från 1760. Fritiofs saga av Tegnér från 1825 har dock ingen tagit på allvar. Bakom den finns dock Fritjofs saga ens frökna, nedtecknad på 1300-talet på Island och byggande på något som hänt under vikingatiden  med en svensk som huvudperson.

Släkten Over de Linden kom via Enkhuizen från Steggerda vid floden Linde söder om Wolvega ( < Wolwagham). Där hade de frisiska grevarna en borg. I Enkhuizen ville en bokhandlare köpa manuset 1776, men det blev ingen affär. Mycket av det som står i OL finns även i traditionel historia, men OL är speciell genom att den behandlar "gudinnornas" historia. Det finns dock anekdotartade historier om att familjen over de Linden före 1850 hade i sin ägo en svårläst bok med konstiga bokstäver. Även Jensma, s243, medger existensen av möjliga familjemanuskripter men vidhåller att de inte kan vara OL som han anser författades senare.

Den frisiska som finns i Oera Linda liknar i mycket svenska, de svenska orden har dock ofta andra vokaler. Barn heter bärn tex, på holländska däremot heter det kinderen. Att bara ändra en vokal finns tex också i namnet på en vik av Vänern vid Hunneberg som heter Dättern, låter som dottern till Vänern. Halland och Holland skiljer också på bara en vokal, den ene i betydelsen sandig kust, den andre i betydelsen skogigt land, eller så har de samma ursprungliga betydelse.

Ordet för aldrig skrives oftast som nam fram till sid 42, nim förekommer hela tiden. Bern används mest efter sid 65, barn är vanligast dessförinnan. Att vara skrivs som sin i Ljudgerts brev, annars som sen. Osv

Kauvch borde skrivas kap och kornelja korn.helja står det på sid 146, så även i den editerade texten noteras uttalsändringar. Att mannagarda.forda borde skrivits manna.garda.uurda är en rättelse i den löpande texten ( s 151). Uppkomsten av helt nya språk tillskrivs prästerna ( s 159).

Ordet slav används istället för de äldre orden som tex träl. Slav förekommer dock rätt mycket och kan tyda på att skrivaren var från ett äldre samhälle än 1200-talets Holland.

Ordet urberg förekommer också ( s49, "wr berg", enligt SAOB först belagt 1820 ) och det minns jag som svårförståeligt när jag som barn flyttade från det holländska polderlandskapet till det steniga nord.  I Danmark talar man om grundfjeld och då bara på Bornholm. En gård kan beskrivas som omtunad av en grön häck (s 111) eller vara omtunad av skogen (s 107). Säve skriver att man på Gotland vintertid bröt ned tunarna och tog sig väg in över åkrar och ängar( Säve 1939,14).Tejande används om barn ( s 40 och 148). Ordet finns ibland i äldre tidningar som i Dalpilen 1924-09-30:"... tröstande och tejande som visats mig och mina barn..." Ytterliggare tre äldre förekomster finns bland de digitaliserade tidningarna. I OL omtejar man också en ny borg med horn (s 73 ) och ordet hör till en liten grupp ord som leja, meja, heja, veja, feja, säga etc. Plötsligt känns svenskan gammal. På sid 13 står than "skilun j hjra dumhéd", då ska ni höra dumhet, på sid 18 används tvivelik för tvivelaktig, på sid 25 och 127 manniska för människa, på sid 57 omtalas en rade fane och en bláwe, en röd fana och en svart, jämför vikingarnas blåmän för folk från Afrika, på sid 76 bat för båt/nad/, på sid 206 to sin bata anventh, dvs till sin fördel använd. På sid 65 räknas otter, béver och kanina upp, lätta att känna igen. På sid 48 omtalas sko.hémar i déne.marka vilket låter som skåningar i Danmark. Stolte, stolta, stoltlike känns också som svenskans stolt. Luklik på sid 61 låter som lycklig , fler finns. Danskans sejer återfinns i séjen osv. På sid 120 omtalas Alexander "ser kindlik snakkande". Snacka finns i svenskan, men dominerar i danska och norska. Skulle som Olle Worm ansåg, svenska vara gammaldags danska, så har språkutvecklingen här gått mycket långsamt. Friso dog efter att i "Stâveren hushalden hêde", i Stavoren hus-hållit hade.

"Thät j thermitha anda brvd sitte" på sid 4 känns som om man menar att man sitter på potkanten, men kan också vara att man sitter i bryderi, i bryderianda och liknande.

Ordet gira/ undan/ förekommer i OL och svenska men är svåröversatt till andra språk. Se fryskednis.blogspot.com för 2.7.2019 för exempel.

Själva texten består av stora bokstäver blandade med några runor. Dessa bokstäver utgår från en cirkel som delas i 6 lika delar. Sedan lägger man linjer utefter dessa delars kanter på olika sätt och får så bokstäver som liknar de vanliga romerska, men också andra former, totalt 34 i alfabetet. Tillkommer arabiska siffror som också passats in i cirklar.  I den löpande texten har bokstäverna förenklats något. Till formen hör den då till folkliga svartkonsttexter från nya tiden där man brukar utöka alfabetet med några extra bokstäver.

Men det finns redan i tidig medeltid, tex i Forshems kyrka i Vg där i sydportalens alfabet två tecken lagts till. ( Fv 2009,215).

Romarna verkar känna till böcker skrivna med hjulbokstäver:

METAMORPHOSES ~ LIBER XI

avy LVCIVS APVLEIVS (ca. 180 AD)

LIBROS LITTERIS IGNORABILIBVS PRAENOTATOS,

PARTIM FIGVRIS CVIVSCE MODI ANIMALIVM CONCEPTI SERMONIS

COMPENDIOSA VERBA SUGGERENTES,

PARTIM NODOSIS

ET IN MODVM ROTAE

TORTVOSIS CAPREOLATIMQVE CONDENSIS

APICIBVS A CVRIOSITATE PROFANORVM LECTIONE MVNITA.

böcker delvis skrivan med okända tecken

och delvis med målade djurbilder

med korta förklaringar av varje rad

med huvuden och svansar

och påminnande om hjul

som var svåra och altför kortfattade

för vanligt folk att läsa

Observera dock att våra små bokstäver till halva antalet bygger på cirklar och delar av cirklar. På den punkten avviken de från de stora bokstäverna som skapades på kejsar Augustus tid. Se skissen. Merovingerkungen Chilperic, 535 - 584 lade bokstäver till alfabetet, så han är kanske upphovsmannen.

Tilläggas kan att ett heraldiskt liljehjul med åtta liljor utstrålandes från "sköldbucklan" kallas liljehaspel eller escarbunkel, dvs kallas/är en karbunkel, den självlysande granat-smyckestenen så välkänd från yngre järnåldern. Liljehjulet förs av tex Birger Brosa men också av Gottfrid av Bouillon.

I tidig kristendom har man ett Chi-rho tecken inskrivet i en cirkel. Tar man bort en böj från "P"-et får man ett sexekrigt hjul. Sådana syns på insidan av silverskålen från Oegstgeest i Holland. Här har man gjort om en kristen symbol till en hednisk, ungefär som när vikingarna börjar med torshammare runt halsen när kristna bär kors. I skålen bildar de tre hjulen även blomman överst på ett livsträd

Vidare har ett svärd från ca 100 eKr från Lynghöjgård, Salling i SV Limfjorden, Danmark, slidan dekorerad med hjulkors:

Dessa fyrekrade hjulkors är vanliga på hällristningar. Från början kan de ha varit två fotsulor som med tiden förenklades (Althin) och därmed markera gudomlig närvaro.

Det fanns en äldre finsk årsskiftesfest kallad Kekri. Ordet kan härledas till kekrä, grekiska kyklos, i Rigveda årshjulet [cakrá]-cara och då skulle Jul kunna härledas till indoeuropeiska ord för hjul: keklo < yeklo. (Koivulehto 2016,239ff). Därav hjulets betydelse. Annars kan man notera att fest heter jul på finska, så jul blir festerna fest. Ordet återkommer i jubel, jubileum osv. Kanske rentav i ordet ljud, att man gör musik/ bullrar när man jular.

I den löpande texten delas orden ibland upp med punkter mellan delarna, se nedanför . Även på runstenarna återfinns detta sätt at skriva, tex på Gripsholmsstenen:  a sirk.lan.ti i Särkland. Sarkel vid Kaspiska Havet och  muslimska Saracener borde nog stavats Sarklanti. Återstår Serica, ett dåtida namn på Kina. Observera dock att Ingvarståget 1036- 1041 går till Georgien varifrån en mindre grupp fortsätter österut. Då blir Särkland allt land i SO. På en runsten vid Kolsundet på Selaön, Sö196, står faktiskt " ...ifnti kina uistr ". Att denna Ifnti vistades i Kina? Fadern hette Aijulf och det finns förstås fler möjliga tolkningar.

Fler exempel på detta särskrivande är Aspasten, Sö137: a thik.stathi  på tingstaden, Åda-ristningen, Sö39: lf.lanti för Livland, DR279: ub.salum för Uppsala mfl.

Det fattas en del blad, boken slutar tvärt i en mening och det inledande brevet ingår inte i den numrerade serien. Sidnumreringen står mittpå och upptill på varje sida och ser ut som våra arabiska siffror, de medeltida såg annorlunda ut eftersom flera av dem har vridits ett kvarts varv under medeltiden. Sättet att skriva högre tal, tex 206 som 200-6 kanske återgår på samma talspråksbaserade system som förekom under medeltiden, tex i Sverige där det i Lilla Rimkrönikan heter xxx:M fbore män a brawallaheed, 30000 friborne män på Bråvalla hed.

Det fattas alltså ett antal sidor och i boken omtalas också en bok med sånger, som också saknas.  Kopisten har mellan sid 157 och 158 hoppat över ett blad, något som redan noterades 1871. Det förekommer överstrykningar och oläsliga partier tycks visas med våglinjer. Dessa finns på de flesta sidor, särskilt många nedtill på sidor som 44 och 71. På sid 89 har man lagt till text över en våglinje, vid korrekturläsningen kunde man tydligen läsa originalet i alla fall.

Sådana våglinjer används under senmedeltid även av Albertus Pictor, tex i Täby kyrkas valv,

dels som radutfyllnad men även för att fylla annars helt tomma textband.

Att det sedan finns skrivfel och att man inte alltid förstod det man skrev av gör den bara till en normal handskrift.

En Wiljo berättar att han har räddat tre böcker: en sångbok, en berättelsebok och Helleniaboken ( s 134). Hellenia kallas här också Dela och Helleniaboken återges. Skrifterna är inte så långa och det är mest 'bok thera sanga' som gått förlorad.

Friso hade lärt sig ur en bok som hette a.del.linga, en historiebok ( s 154).

Sammanlagt föreställer jag mig att man skrivit av en äldre text, som hade varit bra att ha kvar. Den del som behandlade det sista årtusendet hade också varit kul att läsa.

1256 ska en avskrift vara gjort och dessförinnan en 803. I  Oera Linda anges flera gånger att man skrev ned de olika delarna, men frågan är vad som menas. Detta därför att man normalt inte ville skriva, allt traderades muntligt. Snorre Sturlasson som skrev ned Eddan besökte en gång Sverige. Då tyckte han att svenskarna åtminstone kunde skriva ner lagarna, om de nu inte ville skriva ner sin historia osv. Och då gjorde de det. Äldre kontinentala lagböcker som Lex Salica kan innehålla helt oläsliga texter. Det gjorde inget, man kunde sina lagar ändå.

Att man någon gång skrev framgår av Gudrunarskvida 2 där det heter: voro i hornet  varjehanda stavar. I Herröds och Bosas saga står det om Jomalas tempel: funno de ägget, och var det allt över ritat med gullstavar. Tidigare i samma saga finns vid Buslas bön utritat ett antal runor och stavar.

En sammanställning gjord på 1200-talet styrks av det tillfogade brevet om Indien. Just under det sena 1200-talet etablerade sig dominikaner och franciskaner i Indien. Denna mission upphörde i början av 1300-talet när hinduerna började kasta sten på de kristna och ingen från Europa hade lust att ta sig dit igen. Brevet ifråga beskriver elefanter som besvärliga när de trampar ned hus, besvärliga furstar, giftiga ormar, kokosnötter och annat. Det avslutas med att solen kommer på fel ställe när man seglar längre söderut, förbi ekvatorn. Men det viste man redan under antiken.

Kvinnans starka ställning med borgjungfrur var något som redan romarna lade märke till när de kom till denna del av Europa. I Ynglingatal kunde en Uppsalakung kallas vordr véstalls ( Yngva), men riktiga vestaler fanns i det gamla Rom, jungfrur som vaktade den heliga elden. När teutonerna förlorade slaget vid Aix-en-provence 102 f.Kr önskade några av de tillfångatagna kvinnorna att bli skänkta till vestalerna i Rom, enär de lovat evig kyskhet. Det nekade Marius dem varvid de begick självmord. I nuv. Tyskland fanns det andra som  Veleda mfl. Veleda bodde i ett torn vid floden Lippe. På Trajanuspelaren avbildas ett torn med eld och tacklucka som kan ge en uppfattning om utseendet på sådana torn:

Veleda behandlades som en gudinna  och fick ta emot delar av krigsbytet från segerrika härförare. Hon hade en företrädare vid namn Aurinia och en efterträdare i Gauna.

Från Elefantine i Egypten finns en krukskärva från 100-talet som omtalar en sybilla av semnonisk härkomst vid namn Valåvårg ( eller Baluburg/ Baloubourg) i tjänst hos den romerska prefekten över Egypten (Berlin P12682, Enright 2011 Fig 1). Namnet för tanken till Valans spådom.

Enligt Ceasar lyssnade germanska härförare till matroners råd och spådomar inför krig ( De bello gallica 1:50).

I Baldock i England har man upptäckt ett gravfält med mest äldre, vämående kvinnor begravda. Från före Kristi födelse till 600-talet, med en ålderssammansättning som påminner om Anglo-Sachsiska nunne-kyrkogårdar (Matthews refererad hos Green 2001,186-7). Kunde vara för sådana borgjungfrur.

Vid Loire-mynningen fanns en ö där kvinnor tidvis samlades för vilda riter som påminde om de Dionysiska maenadernas (Strabo IV,4.5-6, se Green 2001,85). Kanske återgav grekerna ofta sådant som bara förekom norr om Grekland i talen om Dionysuskulten.

Om påve Benedikt IX, 1032-48, sägs det att han följde kvinnor in i skogen och offrade åt djävulen (Lund 1891,280). Om riktigt, kan det passa in här.

Etruskiska kvinnor kunde vara hatrencu och ha en upphöjd ställning och begravas kungligt ( tex Dashu 2011,7). Vissa italieska kvinnors siarförmåga blev särskilt ihågkommen, tex Vecuia som siade utifrån åskväder, förutom det normala med fåglarnas blykt.

Från Norrland finns berättelser om att Lusse gav sitt folk att äta när de var på vandring söderut. Lägg därtill betydelsen av Gärd i vikingatiden så ser man att Eddan inte säger hela sanningen. Men så saknas där också gudarna för tre av veckans dagar: en rikedomens gud för lördag samt sol och måne för veckans två första dagar. Just sol och måne säger romaren Tacitus vara de gudar som dyrkas mest bland germanerna.

I bronsålderns Jylland finns det enstaka hus med något som ser ut som ett möjligt torn på ena kortsidan. Känns som föregångare till de torn som romarna såg. Se ovan, en husgrund från Vestermarksvej B väster om Viborg (Willroth 2013).

Kata förekommer i OL och hon gav namn till Kattegatt( sid 55). Från bronsålderns mellanöstern är vidare den hattiska gudinnan Kata-zipuri känd, en hus och familjegudinna.

Gudinnan Nehalennia förekommer under namnet nyhel.lenia och jämställs med Minerva och kallas ibland för Hellenia. På sid 34 omtalas att hon alltid bär på några ägg, har en hund på höger sida och  en uggla sittandes på sitt huvud.

Oera Linda spänner över långa tider men också över stora delar av Nordsjö- och Östersjöområdena, ibland är handlingen förlagd till Skeeland,  dvs Skåneland eller Skandinavien. I dessa  trakter finns en arkeologiska kultur med ansiktsurnor från c 500-talet f.Kr. i Danmark, N Tyskland och Polen. Den behandlas av Jutta Kneisel som tolkar materialet som  att det finns en stark grupp unga krigare i det samhället. Men därtill finns det i varje generation också en avvikande kvinna som smyckats rikt med  ringar, framtill sammanhållna med en bronsskiva. Flera sådana finns bevarade och även avbildade på några ansiktsurnor. De känns komma från den värld av kungar och borgjungfrur som Oera Linda beskriver.

Senare sprider sig det polska inflytandet över östra mellansverige i form av Lausitz-keramik och som det står skrivet i OL att östra Skeenlandet tas över av Magy  ( sid 79 )

Den runda borgen med de långsmala, radiellt ställda husen som i boken beskrives vid s 107 återfinns i det arkeologiska materialet från Schlesien, tex från Milejowice eller  Strary Sleszow. Norr om den förstnämnda finns också en större bebyggelse. Allt från ungefär samma tid som ansiktsurnorna. Runda anläggningar har dock byggts från stenålder och framåt, de vikingatida danska trälleborgarna är ett bra exempel varav en finns i Trelleborg i Skåne.

Milejowice, radiellt ställda hus.

Milejowice, hus ställda i fyrkanter.

Historieskrivningen i Oera Linda följer delvis den gängse frisiska, såsom den presenteras i äldre lokala historieverk från före 1900. Dessa böcker har förkastats av dagens historiker, men gjorde historien levande för äldre tiders människor. Sedan när Oera Linda omtalar båtar med dubbla stävar ( s198), känns det som en extra bonus för oss som känner hällristningarnas båtar och Hjortspringbåten.

Folknamn kan var luriga. Phenisius och phonisjar omtalas och det kan röra sig om fenicier. Men sedan förekommer fonyysjar och phonyssjar i de yngre tidsavsnitten i ett sammanhang där jag kan tänka mig att det handlar om gotlänningar. Detta för att romarna känner ett folk som heter farodiner och som jag tolkar som farbönder eller fårbönder. Det finns en triad som säger något om tre bröder, Styrbjön, Fårbjörn och Gautbjörn, där Styrbjörn är äldst. Det skulle kunna vara tre olika namn för gotlänningar. Styrbjörn antyder att de stora bronsåldersrösena byggdes för mäktiga kungar och Gautbjörn för Gute. Nära Fårön ligger ett land som rimligen borde kallats fårlandet och där heter det lamm som på det svenska fastlandet kallas får. Gotlänningarna får då ha fåret i sitt vapen istället för i namnet.  

Ortnamn verkar också omtolkas med tiden, de första omnämnande av Athen kunde lika gärna gälla det maktcentrum, Thera, som låg på ön Santorino innan det förstördes av vulkanutbrott. Jag tänker på den egyptiska namnet på ett område som producerar fin olja, nämligen Tjehenu. Normalt uppfattas detta land vara Libyen, grannlandet till Egypten. Men till skillnad från Grekland producerar det inte olivolja, varför jag menar att trots att de tre namnen har så lite gemensamt som bara ´the´ , de ändå kan ange samma land. Äldsta belägget för Tjehenu är från farao Den´s regeringstid ca 3000 f.Kr. På en etikett anges här kungens namn, krigiska bedrifter, tjänstemannen Hemakas namn  och en viss mängd fin olja från Tjehenu. Senare, närmare år 1000 f.Kr. är namnet ålderdomligt och sen förekommer det inte mer.  Då har man redan övergått till thalassos och i bibeln återfinner man Tarsis.

Det skrivs också att de joniska öarna tidigare kallades rawa-öarna( OL70). Möjligen återfinns här bronsålderns Arzawa i det som här omtolkas till rövar-öarna. (OL69) med "en skip uta afte.hoda rawa" kan då också anspela på det landet ifråga. Sammahang med sjöfolken kan sökas i en luvisk inskrift från ca 1080 f.Kr. som omtalar kungariket Mira och stora, samlade sjöexpeditoner med bl.a. Troja deltagande. Detaljer hos Zangger 2017 och Zangger o Woudhuizen2018.

.

Ordet apostel kommer från grekiskans apo-stellein och betyder utsänd. Guden Apollon som reser norrifrån till Delfi kan också uppfattas som utsänd. Sedan återfinns ap- i likartad betydelse i ord som apport, sappeur och säkert många fler.

I ett avtal mellan hetiterna och Welusa/Troja ca 1280 f.Kr. förekommer guden A-ap-pa-li-u-nas vilket tolkas som Apollo (en.m.wikipedia-org/wiki/Alaksandu).

Egennamn som Apollonia kan först verka väldigt grekiska, men kan också återfinnas i  ortnamn som Apalle, Övergrans sn, Up som grävdes ut inför E4-ans nya sträckning vid Håbo och som gav fynd från sen bronsålder och tidig järnålder. Bebyggelsen där bestod bl.a. av ett vitmenat hus runtom vilket man funnit spridda bronsnålar, som om de tappats i vilda fester. Längre bort ligger i trakten de normala enklare bronsåldersbosättningarna.  Men här kunde man "ne mei tha blyyda fersta fyyrja" ,sid 12, "inte annat än glada fester fira". I OL omtalas att på väggarna var lagarna skrivna,  eller kanske som väggmålningar i samma stil som på hällristningar och på rakknivar, av vilka man funnit fragment. Att blanda ihop måla och skriva beror lite på språket. På guldbrakteater från folkvandringstiden kan det stå med runskrift: ek fakaz fahido, jag Fakaz målade( dvs skrev). Se Antonsen 1985.

Historierna om Wichita och Friso, att de är med hjälptrupper i Medelhavsområdet, i Grekland och Egypten och t.o.m. med Alexander till Indien, så faller de in i mönstret av keltiska legosoldater som var högt skattade. För kung Herodes berättas om såväl keltiska som germanska garden vid hans begravning (Josephus, Judiska krigen I,20.3, Numerus batavorum).

Alexander den stores förtidiga död förklaras med att han vill gräva en Suez-kanal, något som Uralda ogillade. Så han drunknade av övermod i vin (s204).

Undergången av Atland förläggs till tidpunkten för den medeltida dateringen av Syndafloden 2193 f.Kr. På medeltiden förlades  jordens skapelse till 4002 f.Kr. i västerlandet och till 5508 f.Kr. i öst (fler dateringar här ) och inom sådana ramar daterade man om sin historia så att man tex i Spanien skiljde på kungar före och kungar efter syndafloden. Innan denna tvångströja anlades hade man rimligen längre tidsperioder. Då delar av Nordsjön fortfarande var torrt land mellan Danmark och England ca år 5300 f.Kr. Då drabbade stora tsunamis området, om minst 3 m och som sköljde fram till nuvarande Holland. Dessa tsunamis utlöstes av jordskred efter en jordbävning i Norge, vid Storegga, såsom det berättas i Populär Arkeologi år 2007, se även nätet . En jordmassa som var 29 mil lång lossnade från kontinentalhyllan och ner i Nordsjön, under vattnet men dock med mycken vågskvalp. Efteråt var Nordsjölandet mycket mindre och även om Nordsjöns bildande i mycket var en gradvis process, så ingick stormfloder som minnesvärda katastrofer, före vilka det fanns mycket mera av torra land. I Nordfriesland finns minnen av den stora översvämmningen, dock oklart när. BBC har nyligen presenterat en simulering om hur "Doggerland" gick under och berättar om hur trevligt det var för jägare och fiskare under Atlantisk tid då klimatet var varmare och det fanns ett inhav rikt på växt- och djurliv, här . Fler kartor över Nordsjöns utveckling här.

En annan vattenkatastrof var vid bildandet av Svarta Havet 6075 f.Kr. Tidigare hade det bara funnits en insjö på 155 meters djup men nu bröt Medelhavets vatten igenom vid Bosporen och ett stort hav bildades. Närmast före den här tiden var också hela nuvarande Irak ofta översvämmat av stora flöden i i floderna, de 160 åren från 6300 f.Kr. till 6140 f.Kr., såsom det beskrivs i berättelsen Sumers sorg som man hittat på lertavlor här.

Undergången av Nordsjölandet beskrivs som ett vulkanutbrott ( sid 49 ) och i Valans spådom beskrivs jordens undergång på liknade sätt i vers 57. Detta trots att endast svaga jordbävningar förekommer i dessa trakter föreställer man sig jordens undergång än i dag på detta våldsamma sätt. Det är nog för långsökt att se det som  en remniscens av de vulkanutbrott ca 9000 f.Kr i Eifelbergen som lade Tyskland under aska så att alla i Tyskland dog och andra människor bosatte sig där. Beskrivningen på sid 49 påminner dock mycket om den serie av jordbävningar vid New Madrid vid Mississippifloden i USA i december 1811 till februari 1812. En gammal skarv mellan gamla tektoniska plattor utlöste här buller, svavelos, att vattenfall tillfälligt bildades och flodens lopp ändrades etc ( se tex Bryson 2005,198). Liknande kunde ha hänt i Nordsjölandet.

Riket som gav namn åt Atlantis stavades Atluntu, låg på nordöstra Kreta och regerades mot slutet av kung Mana, rimligen senare tiders Minos ( Woudhuizen 2016,69):

seal # 257:1. ma-na6 ya-ta6-nú 2. pi-tı¯ 3. ta5-ru-nú “Minos, granted <life>, king (of) Atlunu” (Woudhuizen 2018,178). Gick under under Thothmosis III's tid när ön Thera förstördes i ett vulkanutbrott ca 1450 - 1440 f.Kr. (aa,138), kunskap härom antyds i senare grekiska tradition.

 Mossliken kan få sin förklaring som den dom man kan få  efter att ha gett ett felaktigt råd,  OL sid 18 §21 driva ut modern ur landet "stoknaken änd blat".   Mossliken brukar vara efter välvårdade män och kvinnor, naglarna brukar vara putsade och inte en grovarbetares, frisyren omständlig osv. Kort sagt de brukar tillhöra överklassen ur ett stratifierat samhälle. Genomgående har de också utsetts för övervåld, som om deras fall var stort. Övervåld återfins också hos de skelett som låg i djuap gropar i Danebury ( Green 2001,53). Fler tolkningar av mossliken sammanställda hos Schuster 2013. Erixon (1988,16) nämner en svensk tradition om att brottslingar stundom sänktes i kärr.

I det inledande brevet till Okke talas det om att inte visa OL för papekappe, något som översätts med munkar. Kanske är pappskalle mera rimligt, då i betydelse mjuk/sjuk skalle, en person som är dum och inte förstår. Men då kanske det blir lite för enkelt. Fast skulle ordet betyda munk tydde det på att texten var från 1700-talet, ty under medeltiden värderade man munkarna högt och skulle inte givit dem nedsättande öknamn. Sen fortsätter texten att tala om rika prebenden och då känns det åter som medeltid, om än den senare delen, med dess sociala problem.  

På sid 45 omtalas att på Waraborgen finns tre cirklar ritade med texten uralda tanta bint.

Just tre ringar är ett vanligt motiv på yngre bronsålderssmycken  av typ glasögonfibulor. De kan då under bronsåldern ha markerat tro på  wr.alda såsom det utläggs på sid 98 o följande.

Besläktat namn har samernas högsta gud Veralden olnai, världens härskare. I Asatron omtalas likaledes guden Frej som Veraldergod.

Varuna var högsta guden i det vediska Indien samtidigt som guden Indra ( = Tor) i urtiden dödar Vrtra som var en stor orm. Kanske dölljer sig namnet i ortsnamnet Värmdö. Nornorna har besläktade namn som Urd, Verdandi och Vanadis. Om så, då skulle vrmd-namnet kanske vara från stenåldern. Närbelägna Tyresö har då ett yngre gudanamn.

Var borgarna låg är en annan fråga. Slottsprästen Petreius berättar att Tjelvars farbror Turo byggde tre wareborgar som vapendepåer. Ty ware betyder bevaka. Dessa skulle ha byggts på Jylland (Varde?), Själland (Wardingborg?) och i Skåne( eg Halland, Varberg?).

I OL sägs på sid 53  att Kata bor på goda burch, medan Odin ( Wotan ) bor på lumka.makja vid e.mude i östra flyy.land. Odin är  också er.rik dvs ärorik. Han blir efter sin död förklarad upptagen bland gudarna(s 55 ). Sterik är namnet på en gammal sjökonung som bodde vid  alder.gamude. Vidare finns det också ett Walhallagara där Kat bor( s 76) och mig förefaller det ligga på Jylland. När Ulysus ( Odysseus) kommer från Grekland till alman.land får han inte den eld han vill ha, utan han måste bege sig till Kata även kallad Ka.lip som tolkas som Calypso. Om Odysseus vet Ceasar att berätta att folk vid Rhenmynningen anser sig härstamma från honom. I Tacitus Germania står i kap 3: " Men även Ulixes skall enligt somligas förmodan på sin bekanta långa och sagolika irrfärd ha blivit driven till Oceanen härborta och kommit till Germaniens länder, och det på Rhenstranden belägna Asciburgium (Moers-Asberg, där Ruhr mynnar ut i Rhen), som ännu i dag är bebott, skall ha grundats och fått sitt namn av honom; ...". Detta motiv tas inte upp i Oera Linda. Istället berättar man att han blev våt när hans båt sjunk och att han skickas vidare dit han ska. I Odysseen lider Odyssevs skeppsbrott och spolas i land på faiakernas ö. Dessa hade tidigare bott i Scheria (Odysséen VI.1-10) ett namn som påminner om Skär-gården. Vidare var de skickliga sjöfarare och Nausica var dotter till kung Alcinous som bodde i en befäst stad.

I Ora Maritima av Avienus citeras Himilco som ca 500 f.Kr. gjort en fyramånadersresa norrut. Till den heliga ön där Hierni-folket bor nära ön Albion och dit folket från Tartessos brukade segla som fortsatte till Oestrumuniderna ( öar i skärgårdshavet?). Hierni kan tolkas som de feta folket och skulle passa in på danskarna med deras mjölk och smörbaserade kost. (se Koch 2013,134 för fakta). Normalt tolkas passagen som handlande om Irland, men Danmark skulle också passa in här. Koch nämner också (aa,11) att Procopius omtalar att döda själar skeppas över till Prittia, som tolkas som Cliffs End Farm i Kent. Där hittades en större begravningsplats från sen bronsålder med brända ben från ungdomar och kvinnor, härstammande från vitt skilda trakter.(Mc Kinley et al 2003,157ff).

Tilläggas kan att Tacitus i sin Germania (40) omtalar en helig lund i oceanen där 7 nordliga sveberstammar dyrkar Nerthus med olika stavningar i manuskripten som: Herta, nertum, necthum, neithum, herthum, Neherthum, Verthum (Janson 2018,11) och som kallas en "terra mater" dvs moder jord.

Sen fattas det en bit i OL som  fortsätter med historien om kung Kekrops i Athen. Efter Kekrops beskrivs ett moraliskt förfall i Athen ( s 79)  

På s 58 omtalas folkvandringar under stenåldern och en del bebygger en ö som ser ut som tre öar, kanske ön Santorino före Theras vulkanutbrott ca 1625 f. Kr. Borgen thyyr.his borde ha legat vid Tyrhenska havet, dvs i Italien.

På s80 beskrivs en kall vinter så att isen ligger som en planka på havet. Extremt kalla vintrar förekomme då och då, kallast de sista 2000 åren var nog vintern 763/764 då drivisen skadade Kontantinopels murar och man på packisen kunde gå från Europa till Asien över Bosporen.

På s 108 kallas ett högt torn för wolka torent och det låter ju nästan som skyskrapa, wolkenkrabber på holländska.

På s 109 omtalas utvinnande av guld ur floden Rhen med hjälp av fårskinn som läggs på botten och där den lättare sanden rinner bort medan guldbitarna stannar kvar. Gyllene skinnet i praktisk funktion, annars mest känt från medeltiden då man också lade ut tygtrasor som vittjades årligen. En skytisk halsring med gyllene skinnet avbildat finns, liksom det förekommer i Argonautikan, så fenomenet var vida känt.

På s 111 talas det om att kvinnorna är klädda i ´filtne tohnekna´. Et tolkar jag som en särk som går upp till halsen, en peplosdräkt och utan ärmar. Den med ärmar och krage kommer ju under 1200-talet från Mongoliet och kallas klänning. Tohnekna i betydelsen upp till halsen kan vara en folketymologi för ett äldre ord liknande det som finns i Linear b: tunano, som kan vara minoiskt ( Tavla KN558RI61, R Vallance Jankas tolkning 2014).

Rekonstruktion av dansk tunika, ca 300 f.Kr.

Norsk ´tunika från ca 300 e.Kr. För fler exempel se tex Ebbesen 2009.

På s 118 talas det om betydelsen av bröd och salt: thin salt provad änd thin bräd eten och på nästa sidan talas det om en sköld på vilken det was bräd änd salt. Då kan man sedan också på

s 121 skriva att man delade bräd änd salt med Alexander, ungefär som man alltid har gjort i östra Europa.

På s 136 omtalas människooffer för att få slut på pestens härjningar. Tidigare utbrott av pesten skyldes på dumhet och botades med renhet i seder och bruk, s35-7.

Därefter kommer berättelsen om ett klokt barns födelse i Kaschmir och sedan omtalas Budda tillsammans med Jesus. Får en att tänka på den Buddabild som hittades på Helgö tillsammans med en irländsk kräkla och en egyptisk skopa, tolkade som kvarlämnade av Ansgars efterträdare Gautbert efter ett överfall på 830-talet. Här fungerar en Buddabild som Jesusbild.

På s 147 sägs att i SV Skåne ligger Linda.sburch, även kallad lindas.nose vilket jag tolkar som Lindesnäs. Det ska vara grundat av Apol. Ett välkänt Lindesnes utgörs annars av Norges sydligaste udde.

På s 149 omtalas att Friso årligen skattar 50 fartyg till Själland, se-landar. Påminner om en tidig form av ledung med dess uppgifter om rätt storlek på båtar och utrustning. Ellmers har påpekat att Ekskogarna är svårforcerade, lättast går det med båt på vattendragen. Under antiken omtalas ledungar hos Aristoteles när han beskriver statsskicket hos ett barbarfolk som verkar bo vid Östersjön.  I OL kallas båtarna som samlas i Limfjorden för kana, vilket är det gamla namnet på det vi kallar ekstock. Det omtalas en naturlig hamn, gissningsvis Limfjorden där 1000 båtar får plats. Ungefär som när Sven Tveskägg eller Knut den store samlar sin ledungsflotta inför en härfärd till England. 50 båtar från Friso verkar då inte överdrivet mycket, om han styr allt landet mot Nordsjön till.  På sid 48/49 noteras att sjökrigarna finns i Danmark med omgivning, längre söderut är det vanliga armeer som gäller. Detta är inte helt korrekt vad gäller bronsålderns Grekland. Inför Trojanska kriget samlas en flotta på 120 fartyg och egyptierna kallar Mykene för Thalassos, anspelande på sjökungar trots att Mykene ligger en bra bit inåt land.  

På sid 128 kallas båtar för skepa, på nästa sida för lichte snaka. Skepa och kana återkommer sedan. Rin.bodon med hästar kan däremot vara stridsvagnar ( s148).

En flotta av lätta båtar, lichte kanum, omtalas på sid 82 och omfattade såväl magy som finnar. Vid en räd attackeras modern, men hon räddas av en dansk. Finnarnas attacker kan hänföra sig till bronsåldern då finnarna ersatte svenskarna i nuvarande Finland. Se tex Heikkiläs diss här.

Lingvistiskt tilkom protogermanska under tät kontakt med den balisk-finska grenen av de uralska språken (Schrijver 2017,47), i OL presenterad med olika händelser.

Genetiskt har dagens engelsmän via Anglo-Saxarna viss släktskap med finnarna, de äldre britterna mera med spanjorer. I Europa utgör finnarna en särgrupp, liksom Sverige-Norge gör. Resten av Europa har tagit emot invandrande jordbrukare från SO och andra grupper från öst. Sistnämda är generellt för Europas växt och djurliv. Nya arter kommer österifrån in och vid Atlanten tar det stopp och arten försvinner.

På sid 146 står: BI KÁT HIS GAT DRÉVON HJA IN HJARA KÁNA MITH ÍSE VPPA THA DÉNE.MARKA FÀST. Dvs deras båtar drev med isen på Kattegatt mot Danmark och där strandade de.

En annan Friso omtalas i Apollonius från Rhodos bok Argonauterna, ca 270 f.Kr. Författaren hade tillgång till biblioteket i Alexandria, läser, blandar och ger. Han omtalar en Frixo med en syster Helle, deras två söner och en bagge med gyllene skin. Båten Argo finns redan omtalad i Odyseen så att i botten finns en riktigt gammal berättelse. Kronos hav uppfattar jag som Bottenviken och Elektris som den litauiska kusten med dess bärnsten. Claudios Ptolemaios karta från ca 150 e.Kr. anger även den Chrones och därtill Turintus/Torne älv?/ samt Rubon och Chersinus, varav någon kan vara Mälaren. Argonauterna gör en segling Europa runt och då kan Faiakerna tänkas bo i Danmark och andra -aia-länder och platser ligga spridda över östra Europa. De storvuxna Laistrygonerna bebor enligt Odyseen öar som Aiaia och Aiolos. Även Kirke håller till där. Ett ord för bygd som grekiskan tagit över från substratspråken är oie, ganska snarlikt aia ( Haarman 2016,178). Aia-folken kan tänkas härstamma från arierna, indiska och östeuropeiska folkiga berättelser har ofta likheter och någon befolkningskontinuitet borde ju finnas.

Även från Irland finns en berättelse om en resa Europa runt, gjord av Brath son av Deaith men i motsatt riktning (Lebor Gabala Erenn).

I det sumeriska Gilgamesheposet (tex Hazelton 2012,114) gör Gilgamesh efter Enkidus död en lång vandring efter en odödlighetsört. Han tar sig över havet till Utnapishtim som överlevt den stora översvämningen. På vägen did passerar han de dödas hav, varför inte Bottenviken? Vattnet fick inte vidröras, kanske för att det var så kallt? I närheten sades skorpionmänniskorna bo ( aa107). Tänkte mig att de likt de klassiska enfotingarn kan ha varit skidlöpare som bara använde en stav/spjut/gadd och som kallades skidfinnar med variationer.

Botten, holländska för skelettets ben. På finska sidan av Bottenviken begravdes de döda, under t.ex. folkvandringstiden. i grunda vikar tex i Levänluha och Käldemäki ( Wessman 2009,93ff, Formisto 1993), något som grekerna bör ha vetat om. Möjligen kan seden beläggas till jägarstenålder med Bredgårdsmannen från Småland och från Kanaljorden i Motala ( se Bojs och Sjölund 2016,19-20). I Baltikum berättas om att de dödas själar vistas i vatten och från Litauen finns berättelser om begravningar i vatten ( Gliwa 2017) liksom från olika platser i norra Europa (Wessman 2009).

I Holinshedpapprena från 1587 återges en uppgift från Gotthadamica att folk skulle ha flyttat från Danmark till England, till Vridania/ Freedania/Bridanian. I första namnet kanske man kan spåra Vralda.

John Dee skriver 1577 att det gamla namnet på Frisland var Gelinda. Berättelsen om gamla Linda blir då Oera Linda. Ge- kan komma från keltiskans gaell och betyda folk. Linda i Lindas folk kan då vara ett alternativt namn på Freja. Den heraldiska draken kallas Lindorm. Enligt vad som berättades på ön Sylt kom friserna ca 1700 f.Kr. över havet ledda av guden Uald öster ifrån en ö i Manningfuald. I Nordfriesland sågs världen som ett skepp, mannigsualdh och Uald var den evige skaparguden. Jämför med Uralda i OL, s6, som skapade begynnelsen och är evig. Att ha varit, vara och kommer att vara karakteriserar även Zevs i Dodona liksom att frasen förekommer i Vedaböckerna (Hultgård 2017,155f) och att nornorna skapades tidigt analogt till att Uralda födde fram Lyda, Finda och Frya. Kanske har det en IE-bakgrund (se aa,160). Tiden kommer efter Uralda och den skapar allt. Obs att hos grekerna är titanen Chronos far till Zevs.

Att tolka in detta gudanamn även i Ahura Mazda kanske är att gå för långt. Dock har åtskilliga behandlat likheter mellan vediska gudar och de i Eddan, tidsmässigt projicerar man då de nordiska gudarna till bronsåldern. Under det storpersiska riket förde dess armé med sig i fält en tom vagn där Ahura Mazda tänktes finnas, analogt till vagnen som omtalas hos Kimbrerna.

I den irländska invasionernas bok, Leabhar Gabhala, omtalas att Tuatha de Danaan lärde sig hedendom mm i fyra städer i Norge: Falias, Gorias, Murias och Findias. Findias kan tolkas som hänvisande till Findas folk, Falias som Fajakerna och Gorias och Murias som Gog och Magog, dvs ryska Centralasien. Men med en sådan tolkning ligger förstås Rudbeckius med sin mer beskedliga Atlantica i lä. På hans tid skrives också om ön Attelantida mitt ute i Atlanten av Jose de Costa, +1600. Temat som Plato är först att skriva om vidareutvecklas av bl.a. Thomas Moore och lever kvar till våra dagar.

Nya språk utvecklas, s159, och nya skolor skapades som årligen inspekterades.

Sen kommer Ljud.gerts brev om Indien.

I det efterföljande Rikas brev omtalas Odins allfaderstitel för wr.alda på s 190. Tidigare på sid 34 omtolkas det till "al.foder", dvs den som ger alla att äta. Till Oden säger man också att man är honom skelduch thach, skyldiga tack.

Svarte Adel gör som kung en resa genom hela riket, ett slags Eriksgata och den efterföljande Askar samlar årligen de vapenföra männen, ungefär som merovingerkungarna gjorde.

Om Askar sägs att han tar gisslan i Skottland, s201, och att han äktade en prinsessa vid namn Fretho.gunsta. Fretho låter lite som Frode, ett vanligt namn på de tidiga danska kungarna.

Före OL´s tvära slut omtalas ett ont i magen som pest, s208 och att många som kommer i kontakt med utlänningar dör. Den slavhandel som där redogörs återspeglas i det arkeologiska materialet i form av fynd av halsjärn och järnkedjor.

Stjurar för båtbesättningar återgår på samma ord som holländska stoere för stadiga, starka/killar/. Dock i Dalarna kunde konfirmerade pojkar kallas sturpojkar (Erixon 1988,25) och i Österbotten kunde storpojkar kallas stoupojk (ibid,30) . Vidare finns isvenskan sture, sturar ett ord som ursprungligen betydde krigare och ligger nära ordet för styra, styresman osv. Sen har vi alltid namn som Sten Sture dä och dy och en hel ätt med Sturar.

Adelas     man Apol    i öst med borgarna Ljudgarde, Lindaheem och Stavia /i norra Polen?/

Sytjes      man Storo    i skogar och mossar med borgarna Buda och Manna.gärda.forda. /i Sverige/

Jaltjes      man Abelo   i söder med borgarna Aken, Ljud.burch och Kätsburch /i Rhenlandet?/

Dyyweks man E.noch med Wara.burch, Medeasblik, Forana och ald Fryasburch. /i Friesland?/

Dunros    man Foppe   på de sju öarna med Walhalla.gara. /i Danmark/

En runinskrift i Lye kyrka på Gotland omtalar en Jakob i Mannagardum på 1400-talet.

Normalt är det män som är begravda i båtgravar i svensk vendel- och vikingatid. Undantaget är Tuna i Badelunda (=Buda?) där det är mest kvinnor i de vikingatida båtgravarna. Dessa kvinnor hade ganska ofta kläder av siden, inte altför dyrbara smycken och många träföremål i graven. Kanske har man här en plats där en folksmoder/borgjungfru bodde. Från Badelunda sn finns också en tradition om en egyptisk prinsessa som bosatte sig här, rimligen under Ptolemeisk tid, grovt ca 200 f.Kr.

I öst, i Lettland kallas stjärnbilden Karlavagnen ibland för Apalonichak i betydelsen soppslev eller kåse, (<eng Great Dipper ). Namnet Apol kan ju dölja sig i denna benämning.

För en senare tidpunkt, 563 år efter det att det gamla landet sjukit omtalas på s 63 fyra samtidiga borgjungfrur:

min.era =  ny.hel.lenja med en hund och en uggla på baneret

kälta

rosa.mvda

syyrhed på flyyburch vid skelda, med en tupp på baneret.

Enligt Hainaut-annalerna styrdes Belgien av prästkungar 1179 - 776 f.Kr. En av dem, Agnanippus II, 885 - 835, ska ha varit gift med kung Lears dotter Cordelia.

Filimer/Filmer/Fjolner, svensk kung 71 - 85 e.Kr. sägs i Jordanes (Getica XXIV:121) ha jagat bort völvor kallade Aliorumnas, dvs de som springer genom helvetet. Kanske folkmödrar?/

På sid 7 omtalas vargdanser och att fåglarna tillåts äta rent den dödes skelett. Sedan tar man hand om de rena benen och begraver dem. Så gjorde man också i Israel och med hjältar i det keltiska Spanien ( Green 2001,46). Begravningsskicket är även känt från bl.a. Tibet och Iran. Lägger man till att björnar också kan begravas, tex i samiskt område och att seden att placera de döda i träd finns från Norge och hela vägen österut. Den finns även omnämd i Argonautikan!

Att skrika och dansa som vargar ( s 7 ) avbildas på svenska hjälmar från tiden närmast före vikingatiden. Kannibalism i Afrika omtalas på s 68.

Lagarna på sid 19 har i § 4 bestämmelsen att pojken flyttar till flickans gård vid giftermål, något som är vanligt i de holländska trakterna . I Sverige är det tvärtom, brud-loppet går till mannens gård.

Generellt beskivs Findas lagar som hårda. I stil med den jylländska lagen som genomgående tycker att tand för tand, öga för öga är för mjäkigt. Istället gäller genomgående en uppräkning om tre. Låter man hästen beta av den uppväxande säden, räknar man först fram att avkastningen är på 6:e kornet och en tredubbling ger då att man återbetalar 18-falt. Lagarnas hårdhet, särskilt under Anglo-Saxarnas första tid noteras av Campbell (2010,124). I Athen ersatte Solons mildare lagar ca 594 f.Kr. Dracos mycket hårda lagar, nedskrivna på 600-talet f.Kr. och som gjorde slut på blodshämnden t.ex.

På sid 28 omtalas i §5 en witkening som jag tolkar som danska kungen. Ett gammalt namn på Danmark är Vitala hed, namnet finns kvar i önamnet Fyn. Andra som Withäsläth och Wätheslöf med varianter förkommer också. När man säger Vitryssland så menar man då danska Ryssland, Wulfstan talar om Witland (och Withlandia blir till Weydeland). Vi- och Fi- markerar danskar i tiden före danskarnas invandring i Danmark på 600-talet. Denne wit-konungs andel av bytet kan antas vara en tredjedel, i detta fall 12 mansdelar. Själva manskapet får också dela på en tredjedel där var och en får mellan en tredjedel och en hel andel. Summan verkar då räkna upp sig till ca 20 personer på en båt.

I dessa lagar omtalas också en oldermon, en ålderman som väljer manskap.  På sid 150 sägs att Wilhim var "vreste alderman thera jutta" dvs greve.

På sid 45 omtalas en witkening vid namn godfrejath, Godfrid den gamle som uppfinnare av runorna. Vidare omtalas en äldre skrift som var så krånglig, om än dekorativ, att man snart glömde hur den skulle utläsas. Kan röra sig om tamgas som ser ut som bomärken och är vanlig i östra Europa under folkvandringstiden. De återfinns på spjut, söljor mm. Ibland tillsammans med runor.

En witking och hans  gyllene sköld som visas på festdagar se s 110.

En dansk erövring av Friesland hör till den traditonella historien, omtalas här på s65.

Dock ska tilläggas att i nyare tid en hamnkapten också kallas vitkenning.

En handelsplats på almana.land låter som på en allmänning ( s 60 ). Frågan är om H-allunda med dess verkstäder från bronsåldern ska ses som en sådan allmänt tillgänglig plats för handel med äldre fridslagar än såväl Helgö- som Björkö-platserna.

Man talar om maten som gudslånet och att man har barna till låns. Uralda lånar ut makten och den återgår till honom ( s98).

Arm och benringar och krona på huvudet (s111). Den antika kronan bestod av ett band med spetsar/strålar. Möjligen var guldbandet från ekkistgraven Storehöj i Bare, Danmark, ca 1400 f.Kr. ett sådant kungadiadem ( se tex Randsborg och Christensen 2006,116) . Ett något äldre sådant diadem finns från en högstatusgrav söder om Budapest i Ungern, ca 2000 f. Kr.(Arm und Reich 2016,223) liksom de finns i de rika gravarna från Alacahöyück i Turkiet från ca 2500 f.Kr.( Yalcin o Yalcin 2018, tab 1 sid 101). Egyptiska faraoner bar ett band på huvudet med gam och orm framtill. Sedan finns den en sk druidkrona som har två korsande band och en knopp högst upp. De har hittats i England såväl som Österrike. Dagens kungakrona är en kombination av båda. De kronor som OL talar om kan vara de Kronhalsringe man hittar från århundradena f. Kr. 

Öl och ett kryddkok presenteras som party-mat. Texten "kvra mith krud.kok" kan betyda korvgryta med grönsaker ( s151). Solbakat bröd omtalas på s 47

Mitt i kryylwald-skogen öster om ljvd.werde låg en flyktborg dit man kom på dwarl.pada, dvs förvirrande stigar. Dit fördes en natt de kvarvarande jungfrurna iförda vita kläder som spöken som skrämde de kringboende. ( s 206). Den bachanta procession som 1133 förde en båt på hjul genom Belgien till staden Löven omfattade även kvinnor som dansade anstötligt. Ett liknande följe störtade med sin båt i vattnet 1275 när en bro i Maastricht gav vika och 300 människor omkom.

Finnar nedgöres i Kryylinger wald (s.87). Utanför Lund, vid Dalby finns Skrylle-skogen, namnen verkar så lika. Krylbo, Kryleboda och Krylsbo finns förstås också.

Att föra båtar över land dragna av hästar - och nu på lastbil - är känt över hela Europa från Spanien till Finland. Enbart i Danmark är seden upptecknad från 65 orter. I minst ett tjugotal städer i Danmark hålls båtprocessionerna alltjämt vid makt. Skivspelare med högtalare har avlöst lurarna.(Broby Johansen, 1972, s. 116.)

Golen-folket kan tolkas som Polen-folk istället för det vanligare galler. Då är man kvar i centrala och östra Europa.  Väster om Krakow fanns åtminstone på 900-talet ett folk som hette Golenzaner, så i de trakterna stöter man på Golen som stamnamn.

Ödanskarna kallas letne, letter, övriga danskar kallas juttar ( s48).

Magy, som bla kan tillsätta en moder på goda.burch i Skåne (s 93) finns i en betydelse kvar i Norge. På folkvandringstida runstenar som Kjölevik heter  son magu och på den i Vetteland skriver man magoz minas staine, mina söners stenar. Mago för son förekommer även i Beowulf, tex på rad 1465 och 1474, och släkt med en måg är många av oss.

Härnedan omtalas att Friesland hörde till romarriket och på kartan ovanför visas var några gränsbefästningar fanns. Mot Fyn till finns på Jylland försvarsvallar och de bildar ett system som kan tolkas att de uppförts som skydd mot frieserna, i.e  romarna. Västra Jylland avviker från övriga Danmark genom att det legat fri från inlandsisen och därför har gott om myrmalm, som utvanns under den romerska tiden då man ju hade en god marknad i romarriket. Liksom i det romerska Holland övergår västra Jylland till mycket boskapsskötsel, som en anpassning till den romerska marknaden. Övriga Danmark fortsätte med sin sädesproduktion. Smala, högryggade åkrar är också något som utvecklas inom romarriket och först får insteg i västra Jylland (Jensen 2004). Bebyggelsen bildar byhögar, liknande de sydligare terpen. Detta p.g.a. de torvväggar man byggde utanför ytterväggarna. I övriga Danmark märks eliten genom rika gravgåvor, här är gravskicket enklare. (Se Jensen 2003). Under bronsåldern ser västra Jylland mera ut som ett utkantsområde till det rika danska kulturområdet, möjligen med lite mera långväga handel. Först med järnåldern får det sin särart. Anglerna finns bosatta i sydöstra Jylland och har sin egen hustyp (se Kruse 2017). I tiden ca 200 - 600 e.Kr. finns många vapenoffer i Danmark, dock icke i de västra delarna av Jylland

Den traditionella frisiska historien fortsätter vidare i tiden med den romerska och händelser som inte omtalas någon annanstans samt fortsätter sedan genom århundradena. Huvudstaden Stavoren omtalas hos Ptolemeius som Portus Staliocanus ( Geographica II:8,/ev med samernas Stalo+hund/), den anges som grundad år 1 e.Kr och dess hamn är numera helt igensandat. Även hamnen Manarmanis anges där, den kan tolkas om dagens Kimswerd, se här.

Adel kungarna Friso 313 - 245 f.Kr.

                         Ubbo 151 - 71 f.Kr.

Sedan    Asega Adel    71 - 11 e.Kr.

              Diocarus Segon 11 - 46 e.Kr.

              Dibbaldus Segon 46 - 85 accepterade romerskt beskydd och besökte Rom

              Tabbo                  85 - 130

Romerska lydkungar Asconius           130 -173

                                   Adelboldus       173 - 187

                                   Titis Boiocalus 187 - 240

                                   Ubbo                 240 - 299

                                   Haron Ubbo      299 - 335

                                   Odilbaldus         335 - 360

                                   Udolfus Haron   360 - 392

Sedan åter kungar      Richardus, Uffo  392 - 435

                                   Odilbaldus           435 - 470

                                    Richoldus           477 - 533

                                    Beroaldus           533 - 590

                                    Adgillus I           590 - 672

                                     Radbodus I        672 - 723

                                     Poppo                719 - 734

                                     Adgillus II         723 - 737

                                     Gondobaldus     737 - 749

                                     Radbodus II       749 - 775

Namnformerna är på latin eftersom de är hämtade ur: Frisia seu de viris rebusque illustribus av Martinus Hamconius  1620.

Därefter grevar i frankiska riket: Abba       777 - 786

                                                     Nordalah 786 - 806

                                                      Dirk        806 - 810

                                                      Godfrey  810 - 839 dansk viking

                                                      Rorik      839 - 875 sedan till Ryssland

                                                      Gerulf I  875  - 883

                                                      Gerulf II 883 - 916

Frisland blir tillfälligt en del av grevskapet Holland 922.

Sista hednastaden, Fastaburgt  på Ameland, fick sitt Fost-tempel förstört 806, enligt Occa Scarlensis. Tekla, dotter till kung Gundebald gifte sig med Taeka van Cammingha som förvandlade templet till en kyrka på 400-talet. Om Askar III/Ubbo står det på sid 210 i OL att han byggde en kyrka i Staveren och sedan en i Egmuda på platsen för borgen Forana. Han beskrivs också i OL som en kung som vill göra slut på borgfruarna. Sedan återgår man tydligen till hedendom under folkvandringstiden. Därefter, år 867 omtalas att klostret får benediktinermunkar från Utrecht. Klostret, kallat Fostewert som 1109 flyttade till Ferwerd på fastlandet, nära Dokkum. Även kallat Bethanie var det ett benediktinskt kvinno- eller dubbelkloster vigt åt Johannes döparen och upplöst 1580. Kan tänka mig att ortsnamnet Ferwerd döljer sig i Vreta Kloster, bara som en ide om kontakt vid upprättandet. I Stavelot och Malmedy i Belgien grundade S:t Remacles dubbelkloster ca 650. Klostret är nu museum men ungdomarna har fortfarande en stor karneval till Trettondagen då även barn går runt i grupper och sjunger och får godsaker. Tidig kristendom i Friesland exempliferas av att Malorix van Caminga blev kristen vid ett besök i Rom år 59. Motståndet från hedniskt prästerskap i Lewerden ledde till martyrer och få kristna. Kung Haron var hedning men det gick ändå att grunda fyra kloster år 429. Här enligt en kronologi som diffar med ca 40 år gentemot tabellen ovan.

Enligt Sigebert grundar S. Bonifacius Fulda i Bocconia-skogena. En tidigare helig plats?

Att Valans spådom/Voluspa uppvisar en blandning av hedendom och kristendom blir då fullt begripligt med en så rörig religionshistoria under ett halvt årtusende eller mera.

Äldre historia, som inte finns i OL är tex att när Brittus och Corineus kom till Albion var den äldre befolkningen av jättar tvungen att fly till Ostriesland. Sedan bosatte de sig där Vlaardingen nu ligger i en stark fästning kallad Slavenburg då de själva kallade sig Slaver (Delft 1585). På engelsk sida talar man om att ön först kallades Samothea (Holinshed texts 1577) och att Brutus anlände 1116 f.Kr.. Detta årtal ligger inom skarven mellan äldre och yngre bronsålder, orostider då brons inte kom fram till Norden och tillika sjöfolkens tid i Medelhavet. Det finns även en varianthistoria om nymfen Bri-tona, född på Kreta som flydde undan Minos till Britannien. Traditionellt finns även ett antal kungar omnämda som Samotheus, Magas, Sarronius etc och där Celtes fortsätter att regera även efter Albions erövringståg. Om Samotheus sägs att han regerade över en stor del av Europa ca år 2000 f.Kr.

En av de förste som bosatte sig på Irland hette Pantalon. Han kom med 100 kvinnor. Enligt brittisk historia hade Pantalon seglat runt hela Storbrittanien innan han kom till Irland. Enligt holländsk historia samlade Albion 32 kvinnor i en sammansvärjning mot männen borta i Mellanöstern. Kvinnorna och deras sammansvurna sattes på en båt som drev till Storbritanien, som sedan fick namn efter gruppens ledare. Båten saknade såväl åror som segel och var altså en flotte. Förr trafikerades Indiska Oceanen mellan Indonesien och Afrika med flottar och innan man fick ekstockar bör det varit likadant i Medelhavet. I tid för ca 10.000 år sedan. En indisk berättelse säger att Karlavagnen består av sju män. Den mellersta stjärnan på tistelstången har kvar sin kompanion. De övriga sex återfinnes i Pleijaderna/Sjustjärnorna och hade gjort något dumt, en himmelsk återspegling av det jordiska alltså.

En folkvandring ca 375/385 eKr. där svenskar utvandrade och friserna hakade på förekommer i holländsk historia. Den ledde bl.a till en bosättning i Oberhasli i kantonen Bern. Där säger man sig härstamma från Skandinavien och Frisland, en utvandring undan svälten under ledning av Restius och Hastus. JJ Björnståhl som 1773 reser mellan Bern och Lausanne far genom en skog "...som alldeles liknade Sverige; och här fingo vi för första gången se Gärdes-gårdar och Grindar, sedan vi reste hemifrån Fäderneslandet" (Resa,2,106 citerad av K Naumann (2004,372)). I Vita Columbani omtalas att det bodde Suevi nära Bodensjön som dyrkade Vodan (Janson 2018,15), något som pekar i samma riktning. Jordanus skriver att allamannerna styr i alperna (Getica 280) och så fanns det ett Suevia nära Pannonien (se Hummer 1998,22).

Kartan över Y-haplogruppen Q visar den liten koncentration i de västra alperna och bredare förekomst i S. Norge och Småland, samt Ukraina. På sikt borde analysen av generna kunna ge mer stöd åt gamla berättelser. Mera om Hengist och Horsa och deras göranden med Pendragon ( = Hamlet) i Brittanien berättas också, så har Vortigern en son Faustus. Det finns för tiden efter Friso mycken historia, tiden före verkar vara skippad.

Tidiga vikingatåg/ danska plundringståg omtalas år 62, 94, 435, 779, 784, 797, 810 etc. 641 tillfångatogs S.t Batilda (/Bathilidis / Bathchilde /Bauteur) vid en dansk attack mot England, såldes i Frankerriket och kom att gifta sig med kung Clovis II och även bli förmyndarregent. Frisiska flottor mot Danmark omtalas även, tex år 69. Ett tidigt vikingatåg kan det som omtalas i OL, s80 vara då en flotta med lätta "kanum " kom ca 590 f.Kr. för att plundra i Texland.

Urval ur en krönika tryckt 1834 här.

Friser och svenskar hade en friare ställning än andra folk och de sätt på vilket man i OL uppmanas värdera frihet liknar det som biskop Thomas diktar i sin "Frihet är det bästa ting..." . Tilläggas kan att i rimkrönikan börjar berättelsen om Hadding (818-764 f.Kr.) med " Frihet är bättre än något guld, om världen så vore därav full.." Vilket visar frihetstraditionens höga ålder och tidigare större utbredning, även till Danmark.

Gamla frisiska lagar innehåller åtskilliga edikt av romerska kejsare.

I den holländska krönikan från 1517 sägs att Brittangen bebos av Berthoenen. Östersjön kallas här Baltheum vilket gör att Stora och Lilla Bält har att göra med Östersjöns gamla namn Balt-havet. Jämför med Adam av Bremen som skriver Balticus i kap X. Balt kan betyda det goda havet, i motsats till den stormiga Nordsjön. Jämför med slangordet om att något är balt.

Ett äldre namn på själva Holland är Betavien. En del av Nderländerna heter fortfarande Betuwe.

Den stam som romarna kallade Frisiavones kan ha sett sig som "fryas bern". Närmare havet bodde då Sturii, krigare.

Langobarderna tar råd av Frea, Godans hustru för att få seger enligt deras Origo Gentes-historia. Kanske är Frea = Frya och Lange-land deras "urhem". Frya och Fryas folk omtalas ofta i OL och hon hör till de tre jungfrur som Uur-Alda blåste sin ande i (Ol s6). Det närliggande Winnilli kan då visa på Vitalahed, dvs Fyn.

De ovan nämnda slaverna kallas Sindi i romaren Flaccus Argonautica från före 90 e.Kr. I detta verks 6:e bok beskrives ett tänkt fältslag som Jason vinner och deltagande truppers härkomst beskrivs. Längst i norr bor folket Auchatae som kastar lasso / samer?/, liksom Arimasper och Thyrsagetae mm.

Finnarna har använt ordet turja/tyrjä för samer (Heikkila 2014,143 not124). Vidare är thyrsar jättar som bor i norr enligt Eddan och getae kan glida till gauter och götar. Folk som heter Getae förekommer också. Svårare är det med de gulhåriga Satorchae och deras mjölk. Det anspelas på tidiga plundringståg och flykt över Hypanis/<gre: kvinno-havet, Östersjön/s vågor, jämför ovan omtalade tidiga plundringståg. Kvinnliga krigare omtalas också som något ovant för Jason. Grekerna kände till amasoner, som Strabo placerar i dagens Aserbadjan. På gränsen mot Kasakstan påträffas även gravar med kvinnor vars skelett antyder att de har ridit och dött i strid (Björgum 2013,265). Dock, irländaren Adomnains mamma förde honom över ett slagfält med döda kvinnor och barn vilket ledde till att Lex Innocentium antogs på Irland 697e.Kr. till skydd för de svaga. Sammantaget ger denna uppdiktade Argonautica flera trådar till sådant som hittas i andra källor. Vore Flaccus mindre lärd hade han kanske varit mera begriplig för oss sentida människor. Liknande kan sägas om Eddan med dess sånger som författades i en tid då nu förlorad historisk kunskap var allmängods.

Agathyrsi placeras på Dionysius Periegetas karta från ca 100 e.Kr. vid nordhavet, mellan germaner och skyter ( Istvánovits och Kulcsár 2017, fig 118). Kanske åsyftar thyrsi finnar?

En osteolog som McLeod menar att det mycket väl kan ha varit hälften kvinnor med på vikingatågen.

Stavoren är liksom orten Stavenisse uppkallad efter stormguden Stavo, på tyska Stuffo. (Oftast sägs det dock gå tillbaka antingen på ett fornnordiskt Göt-stav eller det nordvästslaviska Gostislav (Harrison)) . Namnen Gu-stav/Gustavo och Staffan (med staffansritt vid Trettondagen ) innehåller också Stav liksom ca 200 ortnamn i Sverige, som Stavåker, Stavhäll, Stavgård osv. I Gutasagan sägs det uttryckligen att stavgårdar har med hednisk kult att göra, enär kristna inte får tro på dem. Stenar och stavar restes med järtecken när tingsplatsen i Bällsta iordningställdes, U226. Stavars skatt, en myntskatt från vikingatiden som hittades i Burs på Gotland 1975 visar att namnet ännu är levande. Stav/Stuffo ortnamn finns även i Belgien och Tyskland.

Guden Fasta kan återfinnas i ett 40-tal ortnamn som börjar på Fast och därtill ett 20-tal på Fos- enbart i Sverige.

Tyskarnas Mittwoch och engelskans wednesday för onsdag förklaras i Nordfriesland med att Oden här inte heter Wodan utan Weda, Wedn, Winj och firades 21-22.2. Den danska havsguden Eiger blir här Eie, Eia, Effe eller Rekke (Chronik der Friesischen Uthlande 1856 s 17-19)

I Völsungesagan omtalas Brynhild som boendes i ett torn, liksom Veleda gjorde. Hon undervisar Sigurd och generellt kan många av de kungliga mycket, är visa, kan tolka drömmar och spå. Just spåkonsten bland de främsta är något som Flaccus också tar upp i sin Argonautica. Vidare har kvinnorna i Völsungesagan en framträdande roll och sagan verkar vara skriven i Holland-N Tyskland området och sista gången editerad på 1200-talet.

Gamla kvinnor i torn som offrar förekommer på Trajanuspelaren och hänför sig där till Dakien. Strabo berättar om välklädda gamla kvinnor som offrar i en stor kittel hos Kimbrerna. Även de gör spådomar, i detta fall i blod och offers inälvor. Därtill går de barfota, i vita klädnader och har bronsbälten. Sådana bronsbälten kan bli riktigt praktfulla, se ex hos Jensen 2003,163.

Den persiska kungen Cyrus blev besegrad av den massagetiska drottningen Tomyris och hans avhuggna huvud doppad i en kittel med blod, jämför med bilder på Gundestrupkitteln.

Spådd av kvinnliga druider att bli kejsare blev Diocletianus någonstans hos Tungrerna och om ättens framtid blev Aurelianus spådd ( enl Vopiscus resp Asclepiodotus). Informerad om hur han kunde vinna ett slag blev Karl Martell inför slaget vid Amblève år 716 av en betydande "mater familias",( enligt Passio Agilolfi som handlar om Stavelot-Malmedy).

Spåkvinnan Waluburg från Semnonerna följde med trupper till Egypten på 100-talet, enligt en ostrakon. Ganna från Semnonerna var jungfru och prästinna. Ceasar tog råd av Spurinna, Tiberius Thrasyllus, Marius Martha, C Gracchus Herennius Siculus, etc (se Enright 2011),. I den Lombardiska stammsagan omtalas Gambera < stavbärare som spåkunnig och även nunnor kunde vara spåkunniga enligt Vita Leobae. Ännu 847 uppträder en falsk profetissa vid namn Theota.

Widukind berättar om barbröstade kvinnor som slogs för sachsarna 783, ungefär som valkyrior/sköldmör/furier, en av dem var Fastrada dotter till den austrasiska greven Rudolph/Eadolf/Radulf. Hon uppfattades som grym och enligt sagan var hon en fe eller häxa och hade en ring som hon fått av en orm. Hon gifte sig sedan med Karl den store.

Utvik: som skräckinjagande genom sitt blotta utseende, nattetid med svarta sköldar och bemålade kroppar anges harierna hos Tacitus( Germania kap 43). Harja står det på en kam från Vimose, ordet kanske bara betyder krigare

Generellt förbjöds spådom och spåkvinnor för kristna vid koncilierna i Arles 506 och Orleans 511 ( se tex Bourtet ).

Liten utvidgning:

I Litauen omtalas att en Sovijus nedsteg till dödsriket genom att passera 9 portar. Påminner mycket om en liknande resa som sumererna berättar om gudinnan Innana. I baltikum är åskguden också musikalisk, spelar trumma eller flöjt. Just flöjten får en att tänka på paleolitiska fynd av flöjter. Kanske ett samband, särskilt som berättelser av typ Tors hammare stulen även finns hos Samer, Finnar och i Baltikum. Även det förefaller väldigt ålderdomligt.

-------

Från fryskednis mm, jämförelse mellan OLB och traditionell historieskrivning:här Mycken antik historiekunskap är inarbetad i OL. Men eftersom Friesland hörde till romarriket och hade bibliotek känns det självklart att det blev så. På 1800-talet kan det ha varit svårt att få ihop denna faktamängd, vilket talar emot förfalskningsteorin.

Add:

Borgjungfrur, försök till lista:

s1 Adela

s4 Tüntja på Mêdêa.sblik

s5 Adela

. . Sytja

. . Jaltja

. . Dyywek

. . Dunrôs

s33 Nyhel.lênia

s52 Kâter.inne på Goda burch

s57 Tûtja på Kâdik

s62 Min.erva på Walhallagara

. . Syyrhêd på Flyyburch

. . Rôsa.mvda

s65 Kälta på Kälta.s burch = Kêren.äk

s76 Ka.lip på Walhallagara

s83 Frâna på "Texlând"

s87 Medea på Mêdêa.s.blik

. . Adela

s90 Apol.lânja på Linda.sburch

s94 Adela

s103 Trâst på Stavia

s117 Makonta Gosa på Frya.sburch i Texlând

s140 Frâna

s141 Tüntja på Mêdêas.blik

s155 Ifkja i Tex.lând

s158 Albêthe i Tex.lând

s200 Kêthen på Kêrenäk

s202 Rêintja på Hals

s52 Finnarna har vapen av sten, magjara av koppar och våra vapen är yysere/järn.

s155 omtalas Ifkja som kante. Kan vara kanten i uttrycket "fin i kanten". I Holland kan man säga "kant en klaar" när man gjort något bra och är färdig. Fin i kanten skulle då också vara ett uttryck som förstärks av upprepning och "kanten" i uttrycket markera duglighet, vara bra etc. Kanske återfinns ordet i svampnamnet kantarell.

s53-57 Inka är namnet på en sjökrigare. Kan ses som samma namn som Inge och Inga. Inge kan omtalas som Ingen och man kan få en ordlek som i Odysseen där jätten Polyfemos bländas av Odysseus som kallar sig Oudeis = ingen. Polyfemos är en cyclop dvs enögd. I svenska, engelska mfl språk kallas en rigid person för enögd, möjligt upphov till berättelsen om en hel stam av enögda jättar, särskilt som jättar ofta sägs bebo Norrland.

- Under bronsåldern förekommer figurer med höga struthattar, tex de från Loshult. Även hetitiska gudar avbildas med sådana. Det finns bevarade höga strutar av guld, rikt dekorerade. Kan tänkas ha fästs på heliga hästars huvuden. Sedan har man berättar för främmande om företeelsen och de har berätat vidare om behornade hästar. Kan vara ursprunget till berättelsen om enhörningen

Litt:

Thor Heyerdahl´s Search for Odin, Oslo 2014

Arm und Reich - Zur Ressourcenverteilung in prähistorischen Gesellschaften I. Halle 2016.

EF Arnold 2013, Negotiating the Landscape, Philadelphia. ( om bla Stavelot )

HT Björgum 2013, The Quest for Linkages between Caucasian and Norwegian Folklore and Folk Music. In: V Roggen (ed.): Thor Heyerdahl's Search for Odin, Oslo.

K Bojs och P Sjölund 2016, Svenskarna och deras fäder, Stockholm.

R. Broby-Johansen 1972, Fornnordiska stenbilder, Stockholm.

B Bryson 2005, En kortfattad historik över nästan allting, Stockholm.

M-G Bourtet,,Calendrier de la Répression et de Resurgence de Paganisme, academia.edu.

J Campbell 2010, Questioning Bede, I: Intersections: The Archaeology and History of Christianity in England, 400-1200. Oxford.

The Celtic Heroic Age, Malden 1995.

M Dashu 2011, Etruscan women, Ms.

K Ebbesen 2009, En skinddragt fra Mögelmose i Jelling. In Aarböger for nordisk oldkyndighet og historie 2006, Köpenhamn.

D Ellmers 1997, i Römer und Germanen - Nachbarn über Jahrhunderte, BARIS 678, Oxford.

S Erixon 1988, Offerkast och bjudhammare, Karlskrona.

MJ Enright 2011, Warlords and Women in the first Millennium. I: Weibliche Eliten in der Frühgeschichte. Mainz.

T Formisto 1993, An osteological analysis of human and animal bones from Levänluhta, Stockholm.

E Gliwa 2017, Again on the etymology for Lithuanian raistas "bog", rojus "paradise" and the production of bog bodies. I: Language and Prehistory of the Indo-European Peoples, Köpenhamn.

A Green 2001, Dying for the Gods, Stroud.

H Haarman 2016, Auf den Spuren der Indoeuropäer, München.

F Hazelton 2012, Three Kings of Warka, Enmarkar, Lugalbanda, Gilgamesh. Myths from Mesopotamia. London.

M Heikkilä 2014, Bidrag till Fennoskandiens språkliga förhistoria i tid och rum, Helsingfors.

A Hultgård 2017, The comparative study of Indo-European religions -presuppositions, problems and prospects. In: Language and Prehistory of the Indo-European Peoples: A cross-disciplinary perspective, Köpenhamn.

HJ Hummer 1998, The fluidity of barbarian identity: the ethnogenesis of Alemanni and Suebi, AD 200±500, Early Medieval Europe 7.

E Istvánovits och V Kulcsár 2017, Sarmatians, Mainz.

R Birch Iversen 2010, Kragehul Mose, Höjbjerg.

H Janson 2018, Pictured by the Other: Classical and Early Medieval Perspectives on Religions in the North. In: The Pre-Christian Religions of the North 1, Turnhout.

J Jensen 2003 - 2004, Danmarks Oldtid, del 2-4, Köbenhavn.

Jordanes. ( Getica) The Gothic history of Jordanes in English version, övers: CC Mierows, Princeton 1915.

JE McKinley, j Schuster och A Millard 2003, Dead-Sea connections: A Bronze Age and Iron Age Ritual Site on the Isle of Thanet. In: Koch et al 2003.

JT Koch och B Cunliffe eds 2013, Celtic from the west 2, Oxford.

J Koivulehto 2016, Verba vagantur, Jorma Koivulehto in memoriam, Helsinki.

P Kruse 2017, Anglian Settlements in Sout-East Jutland, 3rd - 4t centuries AD. In: Lif on te Edge: Social, Political and Reliegoius Frontiers in Early Medieval Europe, Wendeburg.

L Lund 1891, Tolv fragmenter om Hedenskabet med särligt hensyn till forholdene i Nord- og Mellem-Europa, Köpenhamn.

K Matthews 1999, Death into Life: population statistics from cemetery data. In: Theoretical Archaeology and Architecture, Glasgow 1999

K Naumann, J J Björnståhl 2004, en tidig resenär ser på Schweiz. In: Verschränkung der Kulturen, Tübingen 2004.

S McLeod 2011, Warriors and women: the sex ratio of Norse migrants to eastern England up to 900 ad, In: Early Medieval Europe, Volume 19, Issue 3, August, pages 332–353.

Rimkrönikan av Niels i Sorö, före 1470

K Randsborg och K Christensen 2006, Bronze Age oak-coffin graves: archaeology and dendro-dating, Acta Archaelogica 77 sup. VII.

WR Sandbach 1876, The Oera Linda Book, London.

P Schrijver 2017, Frisian between the Roman and the Early Medieval Periods: Language contact, Celts and Romans: In Frisians and their North Sea neighbours, Woodbridge.

R Schuster 2013, Menschenopfer und rituelle Tötung bei den Germanen auf dem europäischen Festland, Graz.

Sigebertus Gemblacensis 1111, Chronicon sive Chronographia, Gembloux.

P A Säve 1939, Samfärdseln på Gotland i gamla tider, Visby.

A Wessman 2009, Levänluhta - A place of punishment, sacrifice or just a common cemetery?, Fennoscandia archaeologica XXVI.

K-H Willroth 2013, Siedlungen der älteren Bronzezeit, Neumünser.

FC Woudhuizen 2016, Documents in Minoan, Luwian, Semitic and Pelasgan, Talanta, Amsterdam.

FC Woudhuizen 2018 Some more on Cretan hieroglyphic seals. Supplementum Epigraphicum Mediterraneum 29.

Û Yalcin o G Yalcin 2018, Könige, Priester oder Handwerker? Neues über die frühbronzezeitlichen Fürstengräber in Alacahöyück. Anatolien Metall VII, Bonn.

E Zangger 2017, Die Luwier und der Trojanischer Krieg - Eine Forschungsgeschichte, Zürich.

E Zangger o F Woudhuizen 2018, Rediscovered Luwian hieroglyphic inscriptions from Western Asia Minor, Talanta vol 50.

Jozef Saers