Oera Linda.
En kommentar.
Skrifterna med namnet Oera Linda fanns i början av 1800-talet hemma hos Adries over de Linden . När hon dog 1848 kom barnbarnet Cornelis att få dem av sin faster. Han vände sig senare till dr Eelco Verwys som kunde gammalfrisiska och denne i sin tur gick till dr JG Ottema som fick en första holländsk översättning tryckt 1872. Skrifterna har sedan dess översatts till flera språk, har kommit ut i många upplagor och finns numera även på svenska, översatt av paret Hamilton och tryckt 1992. Mest läst är den i det frisiska området vid Nordsjön.
Boken anses vara en förfalskning, detta bl.a. för att när pappret undersöktes 1876 visade det sig vara maskingjort och suttit i en inbunden bok. Året därpå var det kinesiskt, hemtaget av Gerrit over de Linde. Numera sägs pappersmassan vara baserad på trä, och då är man tillbaka till 1800-talet. Pappret är på ytan mörkt, inuti dock helt vitt, det syns när man river i det. Skriften uppfattas ofta som skriven under 1800-talet, bokstäverna påhittade liksom språket. Ty även om ändelserna på orden ser frisiska ut, så är syntaxen holländsk. Om allt detta har professorn i Groningen dr. Goffe Jensma skrivit 2004 i avhandlingen ”de gemaskerde god… ”. I den boken har han gjort en nyöversättning av hela verket och han säger att språket är enkelt. Om man har ordböcker i frisiska.
Oera Linda skulle då höra till samma litterära kategori som Mormons bok från 1830 och Ossians Sånger av James MacPherson från 1760. Fritiofs saga av Tegnér från 1825 har dock ingen tagit på allvar. Bakom den finns dock Fritjofs saga ens frökna, nedtecknad på 1300-talet på Island och byggande på något som hänt under vikingatiden med en svensk som huvudperson.
Den frisiskan som finns i Oera Linda liknar i mycket svenska, de svenska orden har dock ofta andra vokaler. Barn heter bärn tex, på holländska däremot heter det kinderen. Att bara ändra en vokal finns tex också i namnet på en vik av Vänern vid Hunneberg som heter Dättern, låter som dottern till Vänern. Halland och Holland skiljer också på bara en vokal, den ene i betydelsen sandig kust, den andre i betydelsen skogigt land, eller så har de samma ursprung.
Kauvch borde skrivas kap och kornelja korn.helja står det på sid 146, så även i den editerade texten noteras uttalsändringar. Att mannagarda.forda borde skrivits manna.garda.uurda är en rättelse i den löpande texten ( s 151). Uppkomsten av helt nya språk tillskrivs prästerna ( s 159).
Ordet urberg förekommer också ( s49 ) och det minns jag som svårförståeligt när jag som barn flyttade från det holländska polderlandskapet till det steniga nord. I Danmark talar man om grundfjeld och där finns de bara på Bornholm.
Själva texten består av stora bokstäver blandade med några
runor. Dessa bokstäver utgår från en cirkel som delas i 6 lika delar. Sedan
lägger man linjer utefter dessa delars kanter på olika sätt och får så
bokstäver som liknar de vanliga romerska, men också andra former, totalt
Men det finns redan i tidig medeltid, tex i Forshems kyrka i Vg där i sydportalens alfabet två tecken lagts till. ( Fv 2009,215).
I den löpande texten delas orden ibland upp med punkter mellan delarna, se nedanför . Även på runstenarna återfinns detta sätt at skriva, tex på Gripsholmsstenen: ”a sirk.lan.ti” i Särkland. Sarkel vid Kaspiska Havet och muslimska Saracener borde nog stavats Sarklanti. Återstår Serica, ett dåtida namn på Kina. Observera dock att Ingvarståget 1036- 1041 går till Georgien varifrån en mindre grupp fortsätter österut. Då blir Särkland allt land i SO.
Fler exempel på detta särskrivande är Aspasten, Sö137: a thik.stathi för på tingstaden,
Åda-ristningen, Sö39: lf.lanti för Livland, DR279: ub.salum för Uppsala mfl
Det fattas en del blad, boken slutar tvärt i en mening och det inledande brevet ingår inte i den numrerade serien. Sidnumreringen står mittpå och upptill på varje sida och ser ut som våra arabiska siffror, de medeltida såg annorlunda ut eftersom flera av dem har vridits ett kvarts varv under medeltiden. Sättet att skriva högre tal, tex 206 som 200-6 kanske återgår på samma talspråksbaserade system som förekom i medeltidens Sverige där det tex i Lilla Rimkrönikan står ”xxx:M fbore män a brawallaheed”, 30000 friborne män på Bråvalla hed.
Det fattas alltså ett antal sidor och i boken omtalas också en bok med sånger, som också fattas. Kopisten har mellan sid 157 och 158 hoppat över ett blad, något som redan noterades 1871. Det förekommer överstrykningar och oläsliga partier tycks visas med våglinjer. Dessa finns på de flesta sidor, särskilt många nedtill på sidor som 44 och 71. På sid 89 har man lagt till text över en våglinje, vid korrekturläsningen kunde man tydligen läsa originalet i alla fall.
Sådana våglinjer används under senmedeltid även av Albertus Pictor, tex i Täby kyrkas valv,
dels som radutfyllnad men även för att fylla annars helt tomma textband.
Att det sedan finns skrivfel och att man inte alltid förstod det man skrev av gör den bara till en normal handskrift.
En Wiljo berättar att han har räddat tre böcker: en sångbok, en berättelsebok och Helleniaboken ( s 134). Hellenia kallas här också Dela och Helleniaboken återges. Skrifterna är inte så långa och det är mest ”bok thera sanga” som gått förlorad.
Friso hade lärt sig ur en bok som hette a.del.linga, en historiebok ( s 154).
Sammanlagt föreställer jag mig att man skrivit av en äldre text, som hade varit bra att ha kvar.
1256 ska en avskrift vara gjort och dessförinnan en 803. I Oera Linda anges flera gånger att man skrev ned de olika delarna, men frågan är vad som menas. Detta därför att man normalt inte ville skriva, allt traderades muntligt. Snorre Sturlasson som skrev ned Eddan besökte en gång Sverige. Då tyckte han att svenskarna åtminstone kunde skriva ner lagarna, om de nu inte ville skriva ner sin historia osv. Och då gjorde de det. Äldre kontinentala lagböcker som Lex Salica kan innehålla helt oläsliga texter. Det gjorde inget, man kunde sina lagar ändå.
Att man någon gång skrev framgår av Gudrunarskvida 2 där det heter: voro i hornet varjehanda stavar. I Herröds och Bosas saga står det om Jomalas tempel: funno de ägget, och var det allt över ritat med gullstavar. Tidigare i samma saga finns vid Buslas bön utritat ett antal runor och stavar.
En sammanställning gjord på 1200-talet styrks av det tillfogade brevet om Indien. Just under det sena 1200-talet etablerade sig dominikaner och franciskaner i Indien. Denna mission upphörde i början av 1300-talet när hinduerna började kasta sten på de kristna och ingen från Europa hade lust att ta sig dit igen. Brevet ifråga beskriver elefanter som besvärliga när de trampar ned hus, besvärliga furstar, giftiga ormar, kokosnötter och annat. Det avslutas med att solen kommer på fel ställe när man seglar längre söderut, förbi ekvatorn. Men det viste man redan under antiken.
Kvinnans starka ställning med borgjungfrur var något som redan romarna lade märke till när de kom till denna del av Europa. I Ynglingatal kunde en Uppsalakung kallas vordr véstalls, men riktiga vestaler fanns i det gamla Rom, jungfrur som vaktade den heliga elden. I nuv. Tyskland fanns det andra som Veleda mfl. Veleda bodde i ett torn vid floden
Lippe, behandlades som en gudinna och fick ta emot delar av krigsbytet från segerrika härförare. Hon hade en företrädare vid namn Aurinia och en efterträdare i Gauna. Från Norrland finns berättelser om att Lusse gav sitt folk att äta när de var på vandring söderut. Lägg därtill betydelsen av Gärd i vikingatiden så ser man att Eddan inte säger hela sanningen. Men så saknas där också gudarna för tre av veckans dagar: en rikedomens gud för lördag samt sol och måne för veckans två första dagar. Just sol och måne säger romaren Tacitus vara de gudar som dyrkas mest bland germanerna.
Kata förekommer i OL och hon gav namn till Kattegatt( sid 55). Från bronsålderns mellanöstern är vidare den hattiska gudinnan Kata-zipuri känd, en hus och familjegudinna.
Gudinnan Nehalennia förekommer under namnet nyhel.lenia och jämställs med Minerva och kallas ibland för Hellenia. På sid 34 omtalas att hon alltid bär på några ägg, har en hund på höger sida och en uggla sittandes på sitt huvud.
Oera Linda spänner över långa tider men också över stora delar av Nordsjö- och Östersjö-
områdena, ibland är handlingen förlagd till Skeeland, dvs Skåneland eller Skandinavien. I dessa trakter finns en arkeologiska kultur med ansiktsurnor från c500-talet f.Kr. i Danmark, N Tyskland och Polen. Den behandlas av Jutta Kneisel som tolkar materialet som att det finns en stark grupp unga krigare i det samhället. Men därtill finns det i varje generation också en avvikande kvinna som smyckats rikt med ringar, framtill sammanhållna med en bronsskiva. Flera sådana finns bevarade och även avbildade på några ansiktsurnor. De känns komma från den värld av kungar och borgjungfrur som Oera Linda beskriver.
Senare sprider sig det polska inflytandet över östra mellansverige i form av Lausitz-keramik
och som det står skrivet i OL att östra Skeenlandet tas över av Magy ( sid 79 )
Den runda borgen med de långsmala, radiellt ställda husen som i boken beskrives vid s 107 återfinns i det arkeologiska materialet från Schlesien, tex från Milejowice eller Strary Sleszow. Norr om den förstnämnda finns också en större bebyggelse. Allt från ungefär samma tid som ansiktsurnorna. Runda anläggningar har dock byggts från stenålder och framåt, de vikingatida danska trälleborgarna är ett bra exempel varav en finns i Trelleborg i Skåne.
Milejowice, radiellt ställda hus.
Milejowice, hus ställda i fyrkanter.
Historieskrivningen i Oera Linda följer delvis den gängse frisiska, såsom den presenteras i äldre lokala historieverk från före 1900. Dessa böcker har förkastats av dagens historiker, men gjorde historien levande för äldre tiders människor. Sedan när Oera Linda omtalar båtar med dubbla stävar ( s198), känns det som en extra bonus för oss som känner hällristningarnas båtar och Hjortspringbåten.
Folknamn kan var luriga. Phenisius och phonisjar omtalas och det kan röra sig om fenicier. Men sedan förekommer fonyysjar och phonyssjar i de yngre tidsavsnitten i ett sammanhang där jag kan tänka mig att det handlar om gotlänningar. Detta för att romarna känner ett folk som heter farodiner och som jag tolkar som farbönder eller fårbönder. Det finns en triad som säger något om tre bröder, Styrbjön, Fårbjörn och Gautbjörn, där Styrbjörn är äldst. Det skulle kunna vara tre olika namn för gotlänningar. Styrbjörn antyder att de stora bronsåldersrösena byggdes för mäktiga kungar och Gautbjörn för Gute. Nära Fårön ligger ett land som rimligen borde kallats fårlandet och där heter det lamm som på det svenska fastlandet kallas får. Gotlänningarna får då ha fåret i sitt vapen istället för i namnet.
Ortnamn verkar också omtolkas med tiden, de första
omnämnande av Athen kunde lika gärna gälla det maktcentrum som låg på ön Santorino
innan det förstördes av vulkanutbrott. Jag tänker på den egyptiska namnet på
ett område som producerar fin olja, nämligen Tjehenu. Normalt uppfattas detta
land vara Libyen, grannlandet till Egypten. Men till skillnad från Grekland
producerar det inte olivolja, varför jag menar att trots att de tre namnet har
så lite gemensamt som bara ”the” , de ändå kan ange samma land. Äldsta belägget
för Tjehenu är från farao Den´s regeringstid ca
Egennamn som Apollonia kan först verka väldigt grekiska, men kan också återfinnas i ortnamn som Apalle, Övergrans sn, Up som grävdes ut inför E4-ans nya sträckning vid Håbo och som gav fynd från sen bronsålder och tidig järnålder. Bebyggelsen där bestod bl.a. av ett vitmenat hus runtom vilket man funnit spridda bronsnålar, som om de tappats i vilda fester. Längre bort ligger i trakten de normala enklare bronsåldersbosättningarna. Men här kunde man ”ne mei tha blyyda fersta fyyrja” ,sid 12, inte annat än glada fester fira. På väggarna var lagarna skrivna, eller kanske som väggmålningar i samma stil som på hällristningar och på rakknivar, av vilka man funnit fragment. Att blanda ihop måla och skriva beror lite på språket. På guldbrakteater från folkvandringstiden kan det stå med runskrift: ”ek fakaz fahido”, jag Fakaz målade( dvs skriv). Se Antonsen 1985.
Historierna om Wichita och Friso, att de är med hjälptrupper i Medelhavsområdet, i Grekland och Egypten och t.o.m. med Alexander till Indien, så faller de in i mönstret av keltiska legosoldater som var högt skattade. För kung Herodes berättas om såväl keltiska som gemanska garden vid hans begravning.
Alexander den stores förtidiga död förklaras med att han vill gräva en Suez-kanal, något som Uralda ogillade. Så han drunknade av övermod i vin (s204).
Undergången av Atland förläggs till tidpunkten för den
medeltida dateringen av Syndafloden
Nordsjön var fortfarande torrt land mellan Danmark och
England år
Undergången av Nordsjölandet beskrivs som ett vulkanutbrott ( sid 49 ) och i Valans spådom
beskrivs jordens undergång på liknade sätt i vers 57. Detta
trots att endast svaga jordbävningar förekommer i dessa trakter föreställer man
sig jordens undergång än i dag på detta våldsamma sätt. Det är nog för långsökt
att se det som en remniscens av de
vulkanutbrott ca
Mossliken kan få sin förklaring som den dom man kan få efter att ha gett ett felaktigt råd, OL sid 18 §21 driva ut modern ur landet ”stoknaken änd blat”. Mossliken brukar vara efter välvårdade män och kvinnor, naglarna brukar vara putsade och inte en grovarbetares, frisyren omständlig osv. Kort sagt de brukar tillhöra överklassen ur ett stratifierat samhälle. Genomgående har de också utsetts för övervåld, som om deras fall var stort.
I det inledande brevet till Okke talas det om att inte visa OL för papekappe, något som översätts med munkar. Kanske är pappskalle mera rimligt, då i betydelse mjuk/sjuk skalle, en person som är dum och inte förstår. Men då kanske det blir lite för enkelt. Fast skulle ordet betyda munk tydde det på att texten var från 1700-talet, ty under medeltiden värderade man munkarna högt och skulle inte get dem nedsättande öknamn. Sen fortsätter texten att tala om rika prebenden och då känns det åter som medeltid, om än den senare delen.med dess sociala problem.
På sid 45 omtalas att på Waraborgen finns tre cirklar ritade med texten ”uralda tanta bint”.
Just tre ringar är ett vanligt motiv på yngre bronsålderssmycken av typ glasögonfibulor. De kan då under bronsåldern ha markerat tro på wr.alda såsom det utläggs på sid 98 o följande.
Besläktat namn har samernas högsta gud ”Veralden olnai”, världens härskare. I Asatron omtalas likaledes guden Frej som Veraldergod.
Var borgarna låg är en annan fråga. Slottsprästen Petreius berättar att Tjelvars farbror Turo byggde tre wareborgar som vapendepåer. Ty ware betyder bevaka. Dessa skulle ha byggts på Jylland, Själland (Wardingborg) och i Skåne (Varberg).
I Ol sägs på sid 53 att Kata bor på goda burch, medan Odin ( Wotan ) bor på lumka.makja vid e.mude i östra flyy.land. Odin är också er.rik dvs ärorik. Han blir efter sin död förklarad upptagen bland gudarna(s 55 ). Sterik är namnet på en gammal sjökonung som bodde vid alder.gamude. Vidare finns det också ett Walhallagara där Kat bor( s 76) och mig förefaller det ligga på Jylland. När Ulysus ( Odysseus) kommer från Grekland till alman.land får han inte den eld han vill ha, utan han måste bege sig till Kata även kallad Ka.lip som tolkas som Calypso. Om Odysseus vet Ceasar att berätta att folk vid Rhenmynningen anser sig härstamma från honom. Detta motiv tas inte upp i Oera Linda. Istället berättar man att han blev våt när hans båt sjunk. I Odysseen lider Odyssevs skeppsbrott och spolas i land på faiakernas ö för att därifrån segla hem.
Sen fattas det en bit i OL som fortsätter med historien om kung Kekrops i Athen. Efter Kekrops beskrivs ett moraliskt förfall i Athen ( s 79)
På s 58 omtalas folkvandringar under stenåldern och en del
bebygger en ö som ser ut som tre öar, kanske ön Santorino före Theras vulkanutbrott
ca
På s80 beskrivs en kall vinter så att isen ligger som en planka på havet. Extremt kalla vintrar förekomme då och då, kallast de sista 2000 åren var nog vintern 763/764 då drivisen skadade Kontantinopels murar och man på packisen kunde gå från Europa till Asien över Bosporen.
På s 108 kallas ett högt torn för wolka torent och det låter ju nästan som skyskrapa, wolkenkrabber på holländska.
På s 109 omtalas utvinnande av guld ur floden Rhen med hjälp av fårskinn som läggs på botten och där den lättare sanden rinner bort medan guldbitarna stannar kvar. Gyllene skinnet i praktisk funktion, annars mest känt från medeltiden då man också lade ut tygtrasor som vittjades årligen. En skytisk halsring med gyllene skinnet avbildat finns, liksom det förekommer i Argonautikan, så fenomenet var vida känt.
På s 111 talas det om att kvinnorna är klädda i ”filtne tohnekna”. Et tolkar jag som en särk som går upp till halsen, en peplosdräkt och utan ärmar. Den med ärmar och krage kommer ju under 1200-talet från Mongoliet och kallas klänning.
Bilen visar Hammerum flickans figursydda dräkt I röd diagonalkypert med vita ränder mm.
Fynd från dansk förromersk järnålder.
På s 118 talas det om betydelsen av bröd och salt: thin salt provad änd thin bräd eten och på nästa sidan talas det om en sköld på vilken det was bräd änd salt. Då kan man sedan också på
s 121 skriva att man delad bräd änd salt med Alexander.
På s 136 omtalas människooffer för att få slut på pestens härjningar. Tidigare utbrott av pesten skylde på dumhet och motades med renhet i seder och bruk, s35-7.
Därefter kommer berättelsen om ett klokt barns födelse i Kaschmir och sedan omtalas Budda tillsammans med Jesus. Får en att tänka på den Buddabild som hittades på Helgö tillsammans med en irländsk kräkla och en egyptisk skopa, tolkade som kvarlämnade av S. Ansgar efter ett överfall 800-talet. Här fungerar en Buddabild som Jesusbild.
På s 147 sägs att i SV Skåne ligger Linda.sburch, även kallad lindas.nose vilket jag tolkar som Lindesnäs. Det ska vara grundat av Apol. Ett välkänt Lindesnes utgörs av Norges sydligaste udde.
På s 149 omtalas att Friso årligen skattar 50 fartyg till Själland, se-landar. Påminner om en tidig form av ledung med dess uppgifter om rätt storlek på båt
ar och utrustning. Ungefär samtidigt omtalas ledungar hos Aristoteles när han beskriver statsskicket hos ett barbarfolk som verkar bo vid Östersjön. I OL kallas båtarna som samlas i Limfjorden för kana, vilket är det gamla namnet på det vi kallar ekstock. Det omtalas en naturlig hamn, gissningsvis Limfjorden där 1000 båtar får plats. Ungefär som när Sven Tveskägg eller Knut samlar sin ledungsflotta inför en härfärd till England. 50 båtar från Friso verkar då inte överdrivet mycket, om han styr allt landet mot Nordsjön till. På sid 48/49 noteras att sjökrigarna finns i Danmark med omgivning, längre söderut är det vanliga kämpar som gäller. Detta är inte helt korrekt vad gäller bronsålderns Grekland. Inför Trojanska kriget samlas en flotta på 120 fartyg och egyptierna kallar Mykene för Thalassos, anspelande på sjökungar trots att det ligger en bra bit inåt land.
På sid 128 kallas båtar för skepa, på nästa sida för lichte snaka. Skepa och kana återkommer sedan. Rin.bodon med hästar kan däremot vara stridsvagnar ( s148).
En flotta av lätta båtar, lichte kanum, omtalas på sid 82 och omfattade såväl magy som finnar. Vid en finnes attack mot modern räddas hon av en dansk.
En annan Friso omtalas i Apollonius från Rhodos bok
Argonauterna, ca 270
I den irländska erövrarnas bok, Leabhar Gabhala, omtalas att Tuatha de Danaan lärde sig hedendom mm i fyra städer: Falias, Gorias, Murias och Findias. Findias kan tolkas som hänvisande till Findas folk, Falias som Fajakerna och Gorias och Murias som Gog och Magog, dvs ryska Centralasien. Men med en sådan tolkning ligger förstås Rudbeckius med sin beskedliga Atlantica i lä.
Nya språk utvecklas, s159, och nya skolor skapades som årligen inspekterades.
Sen kommer Ljud.gerts brev om Indien.
I det efterföljande Rikas brev omtalas Odins allfaderstitel för wr.alda på s 190. Till honom säger man också att man är skelduch thach, skyldiga tack.
Svarte Adel gör som kung en resa genom hela riket, ett slags Eriksgata och den efterföljande
Askar samlar årligen de vapenföra männen, ungefär som merovingerkungarna gjorde.
Om Askar sägs att han tar gisslan i Skottland, s201, och att han äktade en prinsessa vid namn Fretho.gunsta. Fretho låter lite som Frode, ett vanligt namn på de tidiga danska kungarna.
Före OL’s tvära slut omtalas ett ont i magen som pest, s208 och att många som kommer i kontakt med utlänningar dör. Den slavhandel som där redogörs återspeglas i det arkeologiska materialet i form av fynd av halsjärn och järnkedjor.
Stjurar för båtbesättningar återgår på samma ord som holländska stoere stadiga, starka/killar/.
I svenskan finns sture, sturar ett ord som ursprungligen betydde krigare och ligger nära ordet för styra, styresman osv. Sen har vi alltid namn som Sten Sture dä och dy och en hel ätt med sturar.
På sid 5 beskrivs var de olika stormännen bor.
Adelas man Apol i öst med borgarna Ljudgarde, Lindaheem och Stavia
Sytjes man Storo i skogar och mossar med borgarna Buda och Manna.gärda.forda.
Jaltjes man Abelo i söder med borgarna Aken, Ljud.burch och Kätsburch
Dyyweks man E.noch med Wara.burch, Medeasblik, Forana och ald Fryasburch.
Dunros man Foppe på de sju öarna med Walhalla.gara. /i Danmark/
En runinskrift i Lye kyrka på Gotland omtalar en Jakob i mannagardum på 1400-talet.
I öst, i Lettland kallas stjärnbilden Karlavagnen ibland för Apalonichak i betydelsen soppslev eller kåse. Namnet Apol kan ju dölja sig i denna benämning.
För en senare tidpunkt, 563 år efter det att det gamla landet sjukit omtalas på s 63 fyra samtidiga borgjungfrur:
min.era = ny.hel.lenja med en hund och en uggla på baneret
kälta
rosa.mvda
syyrhed på flyyburch vid skelda, med en tupp på baneret.
På sid 7 omtalas vargdanser och att fåglarna tillåts äta rent den dödes skelett. Sedan tar man hand om de rena benen och begraver dem. Så gjorde man också med de israeliska kungarna och begravningsskicket är känt från bl.a. Tibet och Iran. Lägger man till att björnar också kan begravas, tex i samiskt område finns seden att placera de döda i träd från Norge och hela vägen österut. Den finns även omnämd i Argonautikan!
Att skrika och dansa som vargar ( s 7 ) avbildas på svenska hjälmar från tiden närmast före vikingatiden. Kannibalism i Afrika omtalas på s 68.
Lagarna på sid 19 har i § 4 bestämmelsen att pojken flyttar till flickans gård vid giftermål, något som är vanligt i de holländska trakterna . I Sverige är det tvärtom, brud-loppet går till mannens gård.
Generellt beskivs Findas lagar som hårda. I stil med den jylländska lagen som genomgående tycker att tand för tand, öga för öga är för mjäkigt. Istället gäller genomgående en uppräkning om tre. Låter man hästen beta av den uppväxande säden, räknar man först fram att avkastningen är på 6:e kornet och en tredubbling ger då att man återbetalar 18-fallt.
På sid 28 omtalas i §5 en witkening som jag tolkar som danska kungen. Ett gammalt namn på Danmark är Vitala hed, namnet finns kvar i önamnet Fyn. När man säger Vitryssland så menar man danska Ryssland, Wulfstan talar om Witland (och Withlandia blir till Weydeland). Vi- och Fi- markerar danskar i tiden före danskarnas invandring i Danmark på 600-talet. Denne wit-konungs andel av bytet kan antas vara en tredjedel, i detta fall 12 mansdelar. Själva manskapet får också dela på en tredjedel där var och en får mellan en tredjedel och en hel andel. Summan verkar då räkna upp sig till ca 20 personer på en båt.
I dessa lagar omtalas också en oldermon, en ålderman som väljer manskap.
På sid 45 omtalas en witkening vid namn godfrejath, Godfrid den gamle som uppfinnare av runorna. Vidare omtalas en äldre skrift som var så krånglig, om än dekorativ, att man snart glömde hur den skulle utläsas.
En witking och hans gyllene sköld som visas på festdagar se s 110.
En dansk erövring av Friesland hör till den traditonella historien, omtalas här på s65.
Dock ska tilläggas att i nyare tid en hamnkapten också kallas vitkenning.
En handelsplats på almana.land låter som på en allmänning ( s 60 ).
Man säger om maten som gudslånet och att man har barna till låns. Uralda lånar ut makten och den återgår till honom ( s98).
Arm och benringar och krona på huvudet (s111). Den antika kronan bestod av ett band med spetsar/strålar. Sedan finns den en sk druidkrona som har två korsande band och en knopp högst upp. De har hittats i England såväl som Österrike. Dagens kungakrona är en kombination av båda. De kronor som UL talar om kan vara de Kronhalsringe man hittar från århundradena f. Kr.
Öl och ett kryddkok presenteras som party-mat. Texten ”kvra mith krud.kok” kan betyda korvgryta med grönsaker. ( s151). Solbakat bröd omtalas på s 47
Mitt i kryylwald-skogen öster om ljvd.werde låg en flyktborg dit man kom på dwarl.pada, dvs förvirrande stigar. Dit fördes en natt de kvarvarande jungfrurna iförda vita kläder som spöken som skrämde de kringboende. ( s 206).
Golen-folket kan tolkas som Polen-folk istället för det vanligare galler. Då är man kvar i centrala och östra Europa. Väster om Krakow fanns åtminstone på 900-talet ett folk som hette Golenzaner, så i de trakterna stöter man på Golen som stamnamn.
Ödanskarna kallas letne, letter, övriga danskar kallas juttar ( s48).
Magyy, som bla kan tillsätta en moder på goda.burch i Skåne (s 93) kan vara ett namn på norrmän. På folkvandringstida runinskrifter som Kjölevik heter son magu och på den i Vetteland skriver man ”magoz minas staine”.
Härnedan omtalas att Friesland hörde till romarriket och på kartan ovanför visas var några gränsbefästningar fanns. Mot Fyn till finns på Jylland försvarsvallar och de bildar ett system som kan tolkas att de uppförts som skydd mot frieserna, i.e romarna.
Den traditionella frisiska historien fortsätter vidare i tiden med den romerska och händelser som inte omtalas någon annanstans samt fortsätter sedan genom århundradena.
Adel kungarna Friso 313 -
Adel 245
Ubbo 151 -
Sedan Asega Adel 71 – 11 e.Kr.
Diocarus Segon 11 – 46 e.Kr.
Dibbaldus Segon 46 – 85 accepterade romerskt beskydd och besökte Rom
Tabbo 85 - 130
Romerska lydkungar Asconius 130 -173
Adelboldus 173 - 187
Titis
Boiocalus 187 - 240
Ubbo 240 - 299
Haron Ubbo 299 - 335
Odilbaldus 335 - 360
Udolfus Haron 360 - 392
Sedan åter kungar Richardus, Uffo 392 - 435
Odilbaldus 435 - 470
Richoldus 477 - 533
Beroaldus 533 - 590
Adgillus I 590 - 672
Radbodus I 672 - 723
Poppo 719 - 734
Adgillus II 723 - 737
Gondobaldus 737 - 749
Radbodus II 749 - 775
Namnformerna är på latin eftersom de är hämtade ur: Frisia seu de viris rebusque illustribus av Martinus Hamconius 1620.
Därefter grevar i frankiska riket: Abba 777 - 786
Nordalah 786 - 806
Dirk 806 - 810
Godfrey 810 - 839 dansk viking
Rorik 839 - 875 sedan till Ryssland
Gerulf I 875 - 883
Gerulf II 883 – 916
Frisland blir tillfälligt en del av grevskapet Holland 922.
Sista hednastaden, Fastaburgt på Ameland hade sitt Fost-tempel förstört 806, enligt Occa Scarlensis. Tekla, dotter till kung Gundebald gifte sig med Taeka van Cammingha som förvandlade templet till en kyrka. Sedan fanns där ett tag ett benediktinkloster kallat Fostewert.
Fortsättning följer.
Jozef Saers