Version för oktober 2018 med data från Hauck, Pesch och Mannering mm.
Till de i seriationen ingående ca 1980 påståenden om likheter mellan olika brakteatrar har lagts ett 80-tal om kombinationer av brakteatrar från olika fyndplatser. Därvid kom hela seriationen att vridas om och lägga sig mindre spridd i fyndkombinationstabellen.
kolumnförteckning, IK-nummer:
Som synes kommer IK119 Madla före dess ögla som är gjord av en brakteat, här kallad 1119, positioner 243 resp 255. De ligger dock nära varandrai seriationen så felet får anses vara ringa. IK47 Elmelund och Oure, med dess två "bröder" hamnar här långt nere på position 490 medan de hos Axboe återfinns alldeles i början, något som verkar trovärdigare. Att Lilla Joredfyndets myntkopia M-brakteaten IK107 hamnade i kolumn 273 när fyndet är från sent 300-tal, C3b (tex Przybyla 2018,837), manar till en viss försiktighet i användandat av seriationen. Bättre med IK286 Käldar och Havor, kolumn 499, ÄEG 496 - 498 räknas till V:2 där Kälderfyndet har nr 409 medan det från Havor med sitt låsbleck räknas till V:1, gravfynd nr 356.
A och B brakteatrar är spridda över hela seriationen, en utveckling från A1 till B1 anas:
Nedan dateringar bestående av ingående mynt och fyndkombinationer. De första daterande kommer i 430-talet och sedan är det stopp vid år 600. Kanske av försiktighet i dateringarna.
I depåerna ligger brakteatrarna samlade nära diagonalen i seriationen. Sammanslagna i 20-tal kolumner där den äldsta bestämmer i vilken rad depån ska läggas.
'
Väljer man att bara ta med de fynd som innehåller guldmynt ser man att de förekommer hela tiden:
Motsvarande för depåerna med guldmynt och brakteatrar visar klara grupperingar, i början, i mitten och något i slutet:
Motsvarande på Axboes material (2004, Tabel D ) ger följande för A- och B- brakteaterna med samma bild av utvecklingen för B-brakteaterna. Tabellens radordning har använts :
För C-brakteaterna, ordnade i samma följd som ovan ger snarare en bild av tre grupper :
En översikt av dateringarna tyder på att de äldsta brakteaterna finns i mitten av 400-talet och sedan under hela 500-talet:
Slutligen förekommer brakteaterna i spridda kombinationer, men det verkar fullt möjligt. Så länge seden med brakteater finns och de nytillverkas kommer alla, oavsett ålder till pass:
Det finns nu två olika bearbetningar av fyndmaterialet, en vetenskapligt objektiv och en mera ikonografiskt subjektiv på ett större material och båda ger ganska snarlka resultat.
Pesch presenterar (2007,55ff) åtta prototyper som i seriationen kommer nära varandra: IK594 Ufo och IK600 Ufo i kolumn 14 och 75,
IK59 Fyn och IK70 Halsskov Overdrev i kolumn 195 och 194 samt
IK174 Småland och IK68 Hälsingborgtrakten i kolumn 291 och 310.
Därtill ser hon som besläktade IK244 Fredrikstad och IK369 Ufo i kolumn 11 och 71,
IK176 Söderby, IK195Ulvsuda och IK104 Lau Backar i kolumn 406, 404 och 403,
IK330 Själland och IK264 Gurfiles i kolumn 11 och 10 samt
IK369 Ufo och IK344 Stora Ryk i kolumn 71 och 63.
Släktskapen återspeglas inte i placeringarna för IK61 Galsted och IK176 Söderby i kolumn 551 och 406 respektive 1IK176 Söderby , IK139 Opstad och IK458 Kjellers Mose i kolumn 406, 281 och 476 (aa,18ff).
Den nyfunna brakteaten Från Orsett i Essex jämförs av Behr (2018,379ff) med IK 456 King's Field, IK 494 och IK 495 Sarre, IK521 Snorup samt IK440 Hérouvilette alla samlade inom kolumnintervallet 576 - 616 Detta ger en relativt sen datering, kanske sent 500-tal.
Brakteaten från Lilla Jored IK107 ses också som en kopia av ett romerskt mynt från tidigt 300-tal. I Lilla Joredfyndet ingår ett bälte av Sätrangtyp och beslag till ett ämbar som dateras till C2-D1 (Przybyla 2018,499). Ciolek (2010, 382-283) anför att åtskilliga solidi kan ha kopierats lokalt på Gotland. Seden från det tidiga 400-talets romerska Britannien, att klippa bitar från mynt för att få mera myntmetall till nya mynt ( se tex Nurse 2008) återspeglas i brakteater från Gotland som är beskurna ( Axboe 2007,109), tex IK216 Barshaldershed, IK286 Havor mfl, IK365 Broa mfl. Dessa brakeatrar fungerade även som mynt i betydelsen Karonsmynt (aa). Från Gotland finns också runsolidi, från Kälder och Havor med bredbent person ( Berghaus 1967 ,25) samt Botes. (a,26).
Mackeprang (1952) går igenom brakteaterna i utvecklingsföljd. För man över hans beteckningar till IK-nummer kan man jämföra med seriationen. Se nedan för A-brakteaterna;
De som han ser som stämpelidentiska har ofta olika IK-nummer. En viss ordning syns, seriationen går här baklänges . För D-brakteaterna visas nedan bara spridningen för de som anges ha stämpellikhet:
Även här går seriationen baklänges. Skenbart baklänges mot den som många, tex Seebold förespråkar ( 1998,296). Därtill kommer paradoxen att D-brakteater är lättare att ordna upp än B- och C-brakteater.
I tabellerna har seriationen alltid vänts rätt Seriationen i sig vet inte vad som är äldst resp yngst, det får man själv utvärdera.
Nyare seriation här.
Litt:
M Axboe 2004, Die Goldbrakteaten der Völkerwanderungszeit, Berlin.
M Axboe 2007, Brakteatstudier, Köpenhamn.
C Behr 2018, Orsett-D - ein neuer Brakteatenfund aus Essex. In: Hvanndalir - Beiträge zur europäischen Altertumskunde und mediävistischen Literaturwissenschaft, Berlin.
P Berghaus 1967,Die Runensolidi in numismatischer Sicht Arbeitsgemeinschaft für Forschung des Landes Nordrhein-Westfalen, Geisteswissenschaften, Heft 135).
R Ciolek 2010, Goldene Münzen des 4.-5.Jahrhunderts in den südlichen Ostseegebieten. In: Worlds Apart? Contacts across the Baltic Sea in the Iron Age, Köpenhamn.
M Mackeprang 1952. De nordiske Guldbrakteater. Århus.
U Mannering 2017, Iconic Costumes, Oxford.
K Nurse 2008, Money Minting Brits: Coin clipping in Late/Post Reform Britain. In: The Journal of ancient Numismatics 1:2.
A Pesch 2007, Die Goldbrakteaten der Völkerwanderungszeit - Thema und Variation, Berlin.
M Przybyla 2018, Pressblechverzierte spätkaiserzeitliche Trachtbestandteile in Südskandinavien, Köpenhamn.
E Seebold 1998, Linguistische und ikonographische Deutingsprobleme der Inschriftenbrakteaten ( Die Tradierung von Bild und Schrift). In: Runeninschriften als Quellen interdisciplinärer Forschung, Berlin.
Jozef Saers