Om ättestuporna vid Haraberget, berättat i Hornborga i Gudhems härad 1901:
Vid Haraberget i Broddetorp finnas ättstupor. I sjön där nedanför kastade de dödas vänner silver och guld, och allt det tog gubben Glöhögg om hand.
Glöhögg = djävulen
Jon Rugman hade 1658 med sig från Island till Sverige Hervarar och Götriks saga. I Uppsala fick han kontakt med Verelius och sagorna publicerades. Första kapitlet i sistnämda innehåller uppgiften om ättestupor, aetternis stapni på isländska,. På Island finns varianter av sagan och även olika referenser till delar av den. Det tycks mig att man där på Island fått för sig att man kastade de gamla nedför höga branter så att de dog.
Stenen vid ingången till ett hus kallas i Holland stoepje (<stup?). Dagens stup är tvärbranta bergväggar. Stup här kan ha betytt ingången till berga-/kungens-/sal.
Säger man att man stupar i säng så ramlar man ner i den huvudstupa av trötthet.
Soldater stupar i strid när de dör.
På Stortorget i Stockholm stod under medeltiden stadens stupa i ett hörn.
Den bestod av en kista i vilket man förvarade fångar. En stupagreve ansvarade för den.
Sankt Stenfinns gravkapell på Norrala kyrkogård i Hälsingland kallas Staffans stupa.
I Indien talas indoeuropeiska språk och Buddhas reliker förvaras i stupor som
ser ut som gravhögar, med staket omkring och lämplig välvning.
Från texten i början av kung Götes saga framgår att stormän efter sin död går till ättestupan.
Att det räknas som en stor ära att få gå dit och då det hela förekommer i
stenåldersmiljö menar jag att man bar den döde uppbunden och uttorrkad till megalitgraven.
Det talas om att en man, Fjolmod, bär på allt sitt guld. Guldrika kläder finns från Österrike ca 2700 fKr. Men även annorstädes möter man tex små metallspiraler i klädedräkten under yngre delen av bondestenåldern.
Skosula kan man få, skosnören kan återanvändas. Jämför med Ötzlis invecklade skosnörning.
Där faller sig sådant naturligt.
Inget i folkminnet om Haraberget talar heller emot tolkningen.
Den vanliga tolkningen presenteras av Westerdahl 2004 där han ger en översikt över ättestupor och uppfattar dem som en lärd myt samtidigt som han ger en god litteraturöversikt Alexandersson poängterar i sin översikt 2015 att berättelser om ättestupor saknas före 1600-talet och att de i dagens Sverige både omtolkats och politiserats. Politiseringen tas även upp av Odén 1996.
Enligt Gautreks saga vandrade följande till en ättestupa:
Skinflint efter att ha serverat Gaut, sedan delades arvet som så:
Gilling fick ärva Snotra och en oxe som dödades av Gaut, dessutom fick de lätt barn och därför började man klä sig.
Fjolmod fick ärva Hjotra, vallade får och svarta sniglar åt upp allt hans guld.
Imsigull fick ärva Fjotra och sädesfät som sparvarna ödelade.
Kvinnonamnen borde kunna tolkas. Snotra kan ha likhet med holländska ord som snotaap för liten pojke och stjäl man en mindre sak så snor man. Snotra skulle då kunna tolkas som liten flicka. I Hjotra skulle man kunna återfinna ordet hjon eller Jonta, i Fjotra ordet fjolla. Ändelsen -tra finns även i grekisk mytologi, hos Theseus mor Aethra och då skulle i förlängningen det halländska ånamnet Ätran kunna vara ett kvinnonamn.
Skelett från några megalitgravar i Falbygden har DNA-testats och det visade sig att ca en fjärdedel var främmande. (Bojs och Sjölund 2016,32-34). De som fick sådan begravning hörde tydligen till en del av bondesamhället som hade omfattande och vidlyftiga kontakter.
Litteratur.
Alexandersson, P 2015, Ättestupans förvandlingar. Åldrande hot och rädsla under 350 år. K Gustaf Adolfsakademin, Uppsala.
Bojs, K och Sjölund,P Svenskarna och deras fäder, Stockholm 2016.
Götlind, J Saga, sägen och folkliv i Västergötland Uppsala 1926
Odén,B 1996, Ättestupan - myt eller verklighet? Scandia 62:2
Westerdahl, C Ättestupan – en myt. Västgötabygd 2004, nr 5, s 9-12
Westerdahl, C Skeppsvrak och ättestupor 2015
Lundén, T Sveriges missionärer, helgon och kyrkogrundare : en bok om Sveriges kristnande. Bokf. Artos 1983.
Jozef Saers