Några randanmärkningar över runstenar i Runriket
U160, Risbyle, Vallentuna sn:
Namnet Kui kanske är Gui som förekommer i Holland/Belgien. På den norska Kulistenen, NIyR449, skrives tolv som tualf. Liknar holländskans twaalf och då skulle svenskans tolv ha blivit till genom ett omljud. Kulistenen rest ca 1034 daterad genom årsringar på närbelägen bros trävirke ( Se Hagland 1993(2013,75-84)).
Skålhamra kallas Skulobri, märklig utveckling av ortsnamnet.
Parallell finns för Lövhamra, Skepptuna sn, Up som omtalas som Lukobri.
Återstår funderingen att bri har något med bryte eller bark att göra, att gården utgör säte för lokal förvaltning.U161, Risbyle, Vallentuna sn:
Bårresta kallas Barstam, ortnamnet har snyggats till och förlängts med åren.
Dagmarkorset på stenen kopierar inte ett 1200-talskars utan korsbilden
på de mynt Erik Åhrsäll myntade under sina 14 år som kung i Danmark,
Malmers KG13-typ, finns även på Konstantin VII:s miliaresion från 945 till 959 mfl mynt och ibland med trekantig fot. Liknande vättekors finns även på U25 i Hilleshögs kyrka, U905 i Vänge kyrka, U1071 Bälinge kyrka, U1111 Eke, Skuttunge sn, Ög184 Sjögestads kyrka, DR269 Källstorp, Ög MÖLM1960;230 Törnevalla och DR264 Hyby. Möjligen även ovanför koret i Ekerö kyrka. Tilläggas kan att man i Armenien har ett liknande kors som sitt nationella.
I En Swensk Cröneka af Olavus Petri 1539 omtalas för "Eric årsäle/ hin milde konung Stenkil" den svenska myntningen, liksom att han först var kristen men sedan åter blev hedning. I Gesta Danorum(Cod B77 och C67) omtalas att han jagade bort Sven Tveskägg till Skottland, men denne fick sedan Sverige efter Eriks död. Ryde-årsboken anger 14 års elände med svensk kung då Sven var bortjagad. Saxo talar om 7 år. Rerum Danicarum Fragmenta nämner piraten Eric, så skrevs det på Island.
Yttergärdestenen, U344 vid Orkesta kyrka,omtalar att Ulf i Bårresta tog danagäld 3 ggr:
in ulfr hafiR o| |onklati ' þru kialt| |takat þit uas fursta þis tusti ka-t ' þ(a) ---- (þ)urktil ' þa kalt knutr
1. med Skoglar-Toste, far till Sigrid Storråda och då Erik Åhrsäll var kung i Danmark,
2. med jomsvikingen Torkel den höga år 1012 och
3. med kung Knut den store år 1018.
Ursprungligen parsten med U343 som omtalar två barn, Karse och X. Samma Ulf omtalas rimligen på U161 Risbyle.
991 togs första danagälden av Olav Tryggveson efter slaget vid Maldon, £10.000. 994 ut betalades nästa osv.
Knut tog som nybliven kung £82. 500.
Torkel den höga tog £48.000 i Cambridge, mer om honom se Williams 2015,144ff.
Torkel anlände till England 1009, övervintrade och plundrade East Anglia 1010, sedan Canterbury. Därefter bytte han sida och bekämpade Sven Tveskäggs invasion. När kung Aethelred dog 1016 övergick han till Knut och fick East Anglia. Var regent för Knut 1019. 1021 återvänder han till Danmark där han blir regent till sin död 1023/4.
Sivard jarl som tillsammans med Ingeborg hör till de första donatorerna till Vårfruberga kloster vid Strängnäs är rmligen samma minister / thegn/ dux/ jarl Siward som styr över Northubria ca 1030.
U236, Gullbron, Vallentuna sn:
Lindö stavas Linteu. Ö skrivs här som på kontinenten med eu. Sådan stavning förekommer redan på Eggja stenen i Norge som är skriven med den äldre futharken och där naseu står för nasjo alternativt na-sjö. Jämför Frösöstenens eatalant för Jämtland, där ea är ett angelsachsiskt ä. Även att björn kan stavas beorn, ett angelsachsiskt ”ö” på Vg95. På den stenen stavas även magister som mahister vilket jag tycker vara ett ryskt sätt att skriva. I Maeshowe megalitens kammare på Orkneyöarna skrev en viking Helhe istället för Helge och på U395 från S:t Per i Sigtuna skrevs Sihtunur, Öl28 vid Gårdby kyrka har harþruþr för Gertrud ( och inte Hertrud) så det kanske finns fler förklaringar.
På U151 vid Broby bro omtalas en "buanta sin" vilket kan transkriberas "sin bånda" < bonde. Bunta som på U25 låter då nästan ett modernt "bonde".
Om jag förstått saken rätt har det utvecklats språklagar om att ett spetsigt i som i Lintiu utvecklats till ett ö under medeltiden. Själv tycker jag nog att medeltidens "swa" ska uttalas "så", hoppas inte de språkkunniga misstycker. Lars Melin påpekar att runstenarnas 10 vanligaste ord finns kvar idag, tex fader, sten, rista osv. (pers.inf). Vidare hade etruskerna runliknande skrift, liksom hela medelhavsområdet har haft. Etruskerna använde bokstavskombinationer som eu och au, påminnande om senare tiders ö och å. I så fall går skrivreglerna tillbaka till bronsåldern och ljuden likaså.
Raiste stain borde utläsas som latinskt ae, räste stän vilket ligger nära dagens reste sten. Svenska dialekter som värmlandsmål har ofta kvar å och ä där rikssvenskan har o och e. Sm60, Skaftarp, Rydaholms sn med stungna runor ser jag som skriven på dialekt:
* sen * uku * starki * karþu */* kubl * þesi * efeiR * kuþmut * faþur * sin * uitrk * þasi * o ueha*muti .
Sven och Ostarke gjorde detta minnesmärke efter Gudmund, sin fader, detta vittnesbörd vid vägmötet
Runhällen U Fv 1946,258, Fällbro, Täby sn:
Unimr och Utryk torde vara frigivna trälar, att döma av de fula namnen.
Rundjuret håller högre kvalité än runristningen. Inget kors, däremot en möjlig adorant med upplyfta armar högst upp på ristningen.
På en försvunnen runsten från Söderby-Karl, Up, omtalas att en Otrygg dog i Finland. En liten möjlighet finns att det rör sig om samma person.
U136, Broby bro, Täby sn:
Antathis ubi krikum tolkar jag at han ändade i kyrkan, dvs dog i en kyrka ( i Jerusalem).
Jämför kirkha på U922 i Uppsala Domkyrka , där även namnet Ioris förekommer vilket i Holland används om Göran.
U140. Broby bro, Täby sn:
Entathis i kirikium, fragment av sten över samma Aystin(Östen) som U136.
U146, Fällbro, Täby sn:
ristning i häll över Holmstain, av samma Inkiber som ristningen U214 i Vallentuna kyrka. Stilmässigt är stenare lika, sent 900-tal. Den uppfattar jag som hörande till en Eskilstunakista liksom runstenen över Frösten från 2009. Enligt Palm har Martinus Aschaneus sett den andra gavelhällen. En analogi finns i de från Skänninge som Wallenberg undersökte 1939 och indikerade att S:t Ingrids kloster fanns redan ca år 1000. Där stod även runstenskistorna i rad framför ingången i tornet, likadant bör det ha varit vid de andra kyrkorna.
Estrid från Brobystenarna U135, U136 och U137 samt Snåttsta U329 och Harg U309 och U310 har antagits förekomma i en besöksbok från klostret Reichenau, förd omkring år 1100. En genomgång av alla ca740 namnen i denna bok visar att det snarast är danskar som skrevs in där eftersom de skånska förekommer medan de typiskt svenska kvinnonamnen saknas. Asa förekommer 27 gånger,Esa och Tola 17, Estrid 15 osv. På de uppländska runstenarna förekommer Tora 26 ggr, Asa 25 , Gudlög och Holmfrid 23 osv med Estrid 14 gånger (Naumann 2009).
Jarlabanke kan vara ett konstruerad namn. Ke i slutet som diminutiv, Jarl i början och patriarken Abrahams bror Laban i mitten.
Tillägg
I början skrevs runorna i snygga rader, som på ett pappersark. Senare gjorde man djurband med ett huvud i ena ändan. Djuret hade först runda ögon, som sedan med tiden gjordes allt mera avlånga. Djuren får mot slutet också ben som växer sig allt tydligare och större. Mot slutet används även linjal för vissa delar och då förlorar de lite av ”folkkonst”-utseendet. Fast när ögats spets ritas med linjal så blir det en liten ojämnhet, ett hack, när man kommer till ögats rundning.
Två sena stenar. Vid Vittinge kyrkan finns U1170 med långsmalt öga och i textbandet bara utspridda små kryss istället för runor. Helt utan runor är stenen Från Axsjön i Heby sn. Den hittades 1929 liggandes på marken, färdigornerad och som om den väntade på sina runor.
Ett trettital stenar visar djurhuvudet uppifrån. Hälften av dem är Ingvarstenar som totalt är 21 st.
Sten U485, Marma i Lagga sn har en avancerad komposition som kopieras i U1084, Hämringe i Bäla sn som kopieras i U1096, Rörby i Bälinge sn. Två till likartade stenar finns från U914, Ströja i Börje sn och U1014, Ärentuna k.a.
Mycket lika varandra är också U660, Norränge i Håtuna sn och U674, Skadevi i Häggeby sn.
Parvis likhet råder mellan U1096 och U1084, Sö210 och Sö212, U758 och U759, U647 och U744, Vs18 och vs19, Sö274 och Sö290, Sö207 och Sö198, U1151 och U11659, U281 och U481. Inom ett område om ca 50 km kan man ibland urskilja en grupp med kärnor som U768, U793 och U1165. En annan grupp som U1172 och U1173 och en tredje som U779 och U857. Kring dem liknande stenar som U755, U769, U774, U1151, U1154, U1155 och U1156. Hansson (1993) förtecknar ytterliggare en sådan familj inom ett begränsat område med U225, U267, U269, U281, U297, U412, U472, U481, U510, U660, U674 och U945. Hansson noterar även att samma ristare gör stenar tillhörande olika "familjer", d.v.s. beställaren har åsikter om hur stenen ska se ut.
Endast ornamentik, färdig för runor, tex den i Jäders kyrka Sö99.
Månggifte: Uppinge i Grödinge sn Sö297 och Bräcksta i Tensta sn U1039 ( enligt Andrén 2000,23).
Tradition om att två bröder slagit ihjäl varandra vid Brödrahallastenen Sm53, Reftele sn som restes av fadern Rolf över sina två söner.
Utöver korsen framgår kristnandet av gravhällar, Eskilstunakistor, och bilder som:
gudstjänst i kyrka, Sikahällen U 529
två helgon, Kalmar kyrka U631
bedjande med utsträckta armar Torsåker ka, Gs 7
processionståg i vagn, Hille Gs 18c
gående i mässhake med processionskors: Sövestad DR290
begravning, Läby U901
själens uppstigande till himlen, Harg, Hargs sn, U595
klockringning på en annan sida av samma sten
ovanför korset visas övervinnandet av döden/synden genom svärdshugg i runslingan och himlens härlighet med tillskyndande personer med segerring och horn: U1163 Drävle/Göksbo i Altuna sn, U1175 Vittinge sn och Gs 9 Årsunda sn, Österfärnebo Gs2 samt ev Gs19 Ockelby sn
Den korsfäste: Jellinge, Dr42.
De fyra evangelisterna, Måsta, Balingsta sn, U860, enl Staecker.
ev bara en evangelist U969, Vaksala sn
evangelisterna som drakar/gripdjur med sina resp symboler som huvuden i Angelsachsisk bok från 800-talet: Tiberius Bede fol 5v.
Heliga tre konungar, ridande och överlämnandes gåvor, stjärnan mm: Dynna, Opland N68
S:t Eustacius? Hulterstad 22 hos Ljung (= Öl Fv1917(2),27). Man i fotsid dräkt framför häst med kors.
Ryttare på Grimstaflöjeln, på U599 Hanunda i Hökhuvud och U6 Björkö by.
möjlig Maria på Öl19 i Hulterstad kyrka, en långhårig kvinna med månskära ovanför. Enbart ett huvud med långt hår upptill på ristningen på U824 i Holms kyrka. Ett lätt svängt textband nedtill på ristningen kan alltid uppfattas som månskära.
möjligt: treenigheten: Lund, Dk314. U905 från Vänge kyrka har en fågel mellan två djur och kan tolkas som en trefaldighet.
Latin.
Bön: inmanustuasdominekomaendospiritum tuum.asa: , i dina händer Herre befaller jag min ande, din Åsa, Hästveda, Sk, Dk350.
Runsten U15 i Ekerö kyrka "Iggeborg filia ermundi iacet hic" + tecken för Ave Maria. Dvs. Ingeborg Ermunds dotter vilar här. Gravhäll, medeltida, rimligen över Ingeborg, gift med Jon/Joarl jarl på Askanäs (gård bredvid kyrkan).
Sö286, Botkyrka, gravmonument "+QI • LEGET • ET • NESCIT • VIR • NOBILIS • HIC • REQiESCiT • SIT MVNDvS • SORDE • BIORN : DIC TV XPE PRECOR TE". "Den som läser och är okunnig (må veta att) en ädel man vilar här. Jag beder dig, Kristus, att du må säga: Han, Björn, må vara ren från (syndens) orenhet". Ristad av Karl på 1100-talet
Öl1 = DR411, Karlevistenen har på baksidan ett medeltida tillägg i versaler: NINONI+ EH + , rimligen "in nomini Jesu" dvs i Jesu namn.
Ytterligare en gravhäll, med versaler som först ser ut som runor: Memento me cum veneris in regnum tuum. Herre, kom ihåg mig då du kommer i ditt rike. Framgrävt under golvet i Linköpings domkyrka.
Från Spånga kyrkogård finns ett bronsbleck med några rader svårtolkad latin. Den hittades i en samling runstenskross under stenkyrkan. Dvs är från den äldre träkyrkan från före år 1100. Samtidigt vittnar de krossade stenarna att det gick vilt till när Olof Skötkonung lämnade Uppland för Västergötland. Han blev snarast förskjuten. En hednisk reaktion kan mycket väl ha förstört kyrkorna med deras runmonument. Senare återuppbyggdes kyrkorna, men då i sten och utan djurornamentik.
I det norska materialet från medeltiden finns uppåt 200 inskrifter på latin, grekiska och hebreiska. Något finns även i svenska kyrkor, på gravhällar och i kyrkgraffiti. Även böcker skrivna med runor förekom ( tex samtal om Kristi korsfästelse från Vallentuna, Codex Runicus med Skånelagen samt några danska kungalängder), liksom mynt (tex Angel-Sachsiska, för Sven Estridsen och Botulf-mynt från Gotland och Baltikum). Noggrannare förteckning i Liljegrens Run-lära från 1832,184ff här . Runboken frtån Vallentuna är om 6 pergamentblad och på danska. Förvaras numera å KB som A 120 folio, bild hos Palumbo 2022,141.
Under vikingatiden fanns det i Sverige kloster och vid domkyrkorna skolor där präster utbildades i bl.a. latin. Det finns sidor kvar av böcker som då skrevs i Sverige och de är på latin. Från Dalby finns i Uppsala C83 med illustrationer och en evangeliebok på K. bibl. i Köpenhamn (S.1325). Så visst fanns det en läsekrets för texter på latin.
Stenen i Göksbo, Altuna sn U1163 har en ornamentik som en Anglo-saxisk boksida.
Om griffel och vaxtavla funna på Björkö och andra vikingatida fynd som visar på kunskap om såväl runor som latin se Holmquist 2023 och Zacharopolos 2021.
På runstenarna omväxlande ordet för själ, sal/saol från angel-sachsiska och siulu/selu/sial från tyskan. Själ vanligast i Östergötland, ande i Uppland. Nä20 från medeltiden har både ande och själ. (Zilmer 2012)
Textplacering. På stenen från Hovgården U11 står orden Håkan och kung i var sin slinga, men dock nära varandra. Trixa med texten så att rätt namn kommer nära varandra förekommer tex på Selaöns stenar Sö194, 203 och 210 (Herschend 2017,19-20).
Dö i vita kläder: U243, U364, U613,U699, U896, U1036, Fv 1973,194
Begravd i kyrka: Bjärby Öl36
Lät bygga kyrka: Lund Dr315
Begravd på kyrkogården: Bogesund U170( under stenhäll)
Prästens hustru: Högstena Vg91
Förbannelse: Sjonhem G135, Björkö Sm92, Lena U1028: kuth suiki tha aR han suiki, Gud svike dem som han sveko
Plundra på Gotland: Torsätra U614
I viking: V Strö1 DR334 och Gårdstånga ky 2 DR337: i uikiki samt Bro ky U617 uaR uikiki.
Englandsfärder på minst 31 nordiska stenar.
Svear: Pireuslejonet
Norge: Egå DR107, Jellinge DR42
Danmark: Aspö Bro Sö Fv1948:289 tan_ku, Stangeland N239 och Karlevi Öl1 har tannmarku
Sverige: äldre: Egtved ky DR37 suiu, Saedinge DR217 sutrsuia, Tirsted DR217 a suo . Yngre: Simris 1 DR344 suithiuthu
Uppsala: Hällestad ky DR295, DR279 Sjörup, Sparlösa Vg119
Fyrisvallarna: ÖG81 Högby.
Öresund: Mejlby DR117 ura suti
Gotland: Fuglie 1 DR259, Sönder Kirkeby DR220, Norrsunda ky U414 (konturerad som bildsten, försvunnen), Frötuna ky U527, Torsätra i V Ryd U614, Aspö ky Sö174, Fuglie DR259.
Boge på Gotland: Vidbo ky U375.
Finnveden/Finnheden omtalas på Sm52 Forsheda sn, Sm35 Replösa, Ljungby sn och U130 Nora i Danderyd.
Saker man gör till Guds Thakka kan enligt Gragas dras av från skatten. På stenen U1033 från Årby står: "och bro guds thaka", dvs brobyggets kostnader drogs av från tiondet. Guds thakka omnämns också på en norsk sten i Eik i Sokndal. Lagregeln kom närmast med kung Knut från England. ( Se Hagland 1997 (2013,165 - 175) ) I förlängningen innebär det att man på stiftsnivå hade koll på vilka runstenar som restes.
En egenhet är att endast de kristna namnges, hedningar omtalas bara som bror, syster etc. Tex U92 Vibble Järfälla: Knut i Viksjö ( eg Vikhusum) lät uppresa stenen och göra bron efter fader och moder och sina bröder och (sin) syster. Eller Dalum Vg197: Bröderna Toke och Thyr reste denna sten efter sina bröder. Den ene vart död i väster och den andre i öster. Likadant i Ansgarslegenden, man vet rimligen vad Svearnas kung heter, men vill inte skriva ut namnet.
Kungar:
Håkan röde: Hovgården, Adelsö sn U11, Nibbla, Ekerö sn U16
Emund slemme: Järvsta vid Gävle Gs11
Gorm den gamle av Danmark och Toke av Skåne: Torna Hällestads kyrka DR 295, 296 och 297
Gorm: Jelling DR41 och DR42, Sönder Vissinge k:a DR55, som ristaren kurmR på DK Sl 4 Haddeby
Harald blåtand: Jelling DR42, Sönder Vissinge DR55, möjligen Sönder Vilstrup DR36
Mistivis dotter Tofa gift med Harald den gode Gormsson Sönder-Vissing/landerupgård DR55.
Drottning Thyra: Jelling DR41 och DR42, Bäkke DR29, Läborg DR26
Sven tveskägg: Haddeby/Busdorf DR3
Knut: Galteland N184, Väsby Össeby-Garns sn U194, Yttergärde U344, Landaryd Ög111, Gåsinge k:a Sö14, Kålsta i Häggeby sn U161 ( tingalid), Simris 2 DR345
Skånske kungen Toke: Lund Dr315, Hällestads k:a DR295-297
När kungar slogs: Råda k:a Vg40
För en kompletterande grundligare genomgång av "kungastenar" se Ozawa 2010.
Tänjer man lite på stildateringar skulle U1165, Rotbrunna i Härnevi sn med sitt "Airikr högg" kunna syfta på kung Erik Årsäll och sent 900-tal.
Ett tjugotal runstenar till attribueras till Erik. Sen finns det stora runstenar i röd sandsten från Gamla Uppsala U978 och biskopsgården i Östra Aros U943 som antyder en första kristen period i Gamla Uppsala, följd av en hednisk innan man åter blev kristen. (Se Zachrisson 2013,175ff).
Att se den produktiva tiden för runristade stenar som varande under Erik den heliges livstid, såsom Carelli gör (2019,124) verkar i sammanhanget dock orimligt sent. Snarast verkar seden ha upphört efter Blot-Sven, dvs 1080. Håkan Rödes sten på Hovgården, U11, har ett långsmalt öga, som de sena runstenarna kan ha.
Herul från här-ulv? Skrivs Eorle på rad 5 i Beowulf, lever kanske kvar i engelska titeln earl för greve. Mosemkin anger formen ere/ili som en urartisk benämning på kung enligt Djaukian 1963,44 i Jerevan och då har ordet bronsåldershävd . I Linear B förekommer e-u-ru förstärkt med maktens po-te-re ( se tex Melena 2014,115) och tolkat som gudens tjänare hos Dzukeski, 2012. I PIE finns ordet heryos för någon med ledande funktion. Ett ord som anses vidareutvecklas till arier, på ngot sätt, enligt Wikipedia. Tilläggas bör att finnarnas ord för slav, orje (=arier), talar för att båda folkgrupperna bodde nära varandra.Vidare har finnarna ett fult ord för svenskar, nämligen hurri besläktat med ordet huril för örfil etc . Rimligen ett kvarvarande herul-ord.
Herulernas kungar hade namn som Suartuas(<Svarten<häst?), Aordus (<Hård?), Ochus, Grepes, Datius, Sindoald, Rudolf/Rodulf. Ordet erular förekommer på ett spjutskaft från Kragehul (Looijenga 1997 och på brakteatena IK241 Eskatorp och IK241 Väsby (aa,117). Prokopius( +554) vet berätta att det fanns en talrik kungafamilj i Thule med vilket då avsågs Skandinaviska halvön. På Rökstenen omtalas Rukulf som far till fem söner vilka ingick i den grupp om 20 kungar som regerade på Själland i 4 år. Namnen Rukulf och Rudolf tycker jag ligger så nära varandra att de kan vara samma. En period på 200-talet regerade en mängd småkungar i Danmark, det borde finnas ett samband. En Rudolf regerade i Sverige 519-522. I Illerup Ådal förekommer i runor namnet Swarta(<Svarten?) liksom Laguthewa (<Lage) och Gauther (<Göte?). Namnet Nithio i fyndet kan vara saxiskt, jmfr Nithard(795-844).
Heruler finns omnämnda från Antiken, tex som förstörare av Athen år 267 f.Kr. (Dexippous), men framför allt från folkvandringstiden fram till 500-talet med ett återtåg till Thule 508. Sidonius beskriver en herul som varandes blond i brev 8:15. Om herulers möjliga koppling till Norge se Brandt 2018. Ordet förekommer även på runstenen Vr1 Järsberg liksom på reliefspännet N15 Bratsberg och brakteat IK241 från Eskatorp resp Väsby. Vidare på ett lansskaft från Kragehul och en benbit från Lindholmen Sk. (tex Looijenga 2003). En längre sammanställning hos D Hjallese: https://www.dandebat.dk/eng-dk-historie15.htm#Heruls.
Arngrim på Bolmsö i Småland hade enligt Hervarasagan 12 namngivna söner, så visst förekom stora kungafamiljer.
En analog sten med en historisk genealogi finns i Wales. Denna Eliseg pelare står nära Valle Crucis Abbey, Denbighshire, Wales och restes av Cyngen ap Cadell död 855 och kung av Powys, til minne av sin farfars far Elisedd ap Gwylog.
Vill man att Rökstenen ska skriva om framtida händelser kan man skriva som i följande Danmarks historia "....kung Harald Klak, döpt 827, som dock dräptes eftersom den nya religionen var föga populär i hemlandet. Efter en period av omfattande kaos (omnämnt bl.a. på den svenska Rökstenen: "Det säger jag som det trettonde vilka tjugo kungar som sutto på Själland under fyra vintrar med fyra namn födda åt fyra bröder") återkommer ordningen runt år 900...." Rökstenen brukar dateras till början av 800-talet, inte 900-talet. Läser man in pseudolatin i den kan man till och med datera den till efter 970, se www.schleugerhard.com/rökstenen/.
Även Ralph daterar stenen till 900-tal( 2021). I hans läsning blir i Aa2 uarin till naminet Varinn och i Ab1 uaRin till ordet var, och det verkar rimligt. Då blir Rökstenen en minnessten över det som varit snarare än över personenVarin. I Ac1 blir miR till medr = med men i Ac2 blir miR till märr = häst. Det känns inte övertygande och i mitt tycke är hela nytolkningen av stenen konstig.
Läsordningen på runstenen kan problematiseras, se Åkerström 2018 som åberopar ett manus. Till dess den gjorts tillgänglig förblir hennes text något dunkel.
Om Rökstenen är rest för att folkmängden halverades under ett visst år se Holmberg et al 2020. Se även Moreland 2018 som bl.a. ger sammanfattande diagram över fornlämningars minskning efter romersk järnålder. En sådan folkminskning kan naturligvis även bero på utvandring under folkvandringstiden.
Folkvandringstida, vendeltida och vikingatida ornamentik har ofta ornament som kan ses dubbeltydigt på olika sätt och ges olika tolkningar. Denna typ av lärdom kanske också återspeglas i Rökstenens text som kan ges en eskatalogisk tolkning om solen såsom den återfinns i Eddans Vafrudnesmål (Holmberg et al 2020 ).
Namnet Rök kan komma från samma ord som gotländskans Rauk ( Holmberg at al 2019,13 ). Holmberg har också en nytolkning av runorna och en närmst religiöst präglad tolkning av texten med mycket om gudar och det gudomliga. Vill dock hellre se minnesmärket som ett historiskt dokument. Det gör även Brandt (2020) som bedömmer att stenen rests 815 och för gåta 3 ser lösningen kung Rodolf, känd från Cassiodrius Varia IV,2 (2020). Heruler är genomgående sjöfarande i de antika källorna ( jämför med ledungen ) , till skillnad från goter. Rodolf finns också i traditionella kungalängder före år 519.
Scolier och andra tillägg:
Glömsjö, Sm99 har i ornamentbandet ... "Gud hjälpe". Därtill förtydligande text utanför bandet "hans själ väl".
Fällbro, U146 i ornamentbandet ..."iftiR thorstai- son sin". Tillägg i mittfältet: "thurstains son sin". Två olika stavingar på Torsten varav den inre saknar anspelningar på den hedniska guden Tor. Tolkningen att de torshammare som hittas i gravar var kristna ( Antonsson 2014,56) torde härmed snarast begravas.
Kopierar smycken:
Glia-stenen, U56 i Bromma sn har två djurslingor vända mot varandra, ungefär som på hängen som Petersen(1928) 157 och 160.
Omnämda helgon:
S Maria: Köpings kyrka, Vg105 Särestad, U558 Arahemstorp, Husby-Lyhundra prästgård, Över-Järna i Solna, Risbyle Up (taget från Wiliams 1996 )
S. Michael: DR212, DR380, DR398, DR399, DR402, U478, G203.
Biskopar:
Osmund, begravd i Ely i England, som runristare Asmund Kareson, kan ha stött runristandet mer än vad man i Hamburg-Bremen tyckte var lämpligt, därav dåligt eftermäle.
Absalom, ärkebiskop 1178 - 1201 i Norra Åsum ky DR347
Dopfunt.
I Spånga k:a finns ett dopfuntsfragent av kalksten, fyrpassformat. På den finns en enkel gubbe med stort runt huvud:
De vikingatida figurerna på runstenar är alla mycket enkla, huvudena oftast med spetsig haka. Dock på U1161 från Altuna kyrka har de runda huvuden. 1000-talets Cornwall har på flera stenkors mycket enkla Kristusfigurer som känns som samma miljö, om än glosögonen känns igen från nordiskt metallhantverk. Föreslår att Spånga dopfunt också är vikingatida. Jämför med en ristning på ben från Sigtuna:
Eller varför inte den lilla figuren på U128 i Danderyds kyrka. Men då kan man också anföra de de masker med glosögon på runstenar som behandlas i Bertelsen 2003.
Ytterliggare en vikingatida dopfunt kan den i Adelsö ky, Up vara. Av mjuk röd sandsten och syns i den vittrade ytan spår efter flätverk, som i Hov och Väversunda, i form av system av gropar:
Enklast är dock att säga att den är grovt tillhuggen.
I Vreta klosterkyrka har Ragnvald Knaphöves kapell en jämn övergång mellan vägg och valv så att man får en känsla av att vara i en grotta. Liknande mjuka övergångar vägg till tak kan ses i kryptan till kyrkan S:t Peter i Petersberg och Michaelskyrkan i Fulda. Båda i Tyskland och från 800-talet. Plädera för ett vikingatida Vreta gör även Tageson 2010. Drothems kyrka i Söderköping har delar som borde ses som lika gamla.
Tidiga kyrkan kan ha funnits i Jäder och Torpa, båda i Södermanland. De har inmurade i väggen stenar med vikingatida ornamentik. i Hammarby kyrka, Sö, finns två ålderdomliga lejonstenar och en sten med endast flätverk. Från Lids kyrka, Sö, finns en rund runsten med ett vackert kors i mitten till en för mig okänd användning.
Skaldeverser.
Stötte på ordet tingel tangel i Hokr 3: "tungl tingla tangar skorusk". Detta när två krigsskepp lade sig bredvid varandra och de bjärt målade sköldarna krossades i manövern. Då var sköldarna inte mer värda än vanligt tingel tangel.
På Bayeuxtapeten läser Owen-Crocker i scen 22 det engelska hie, de, istället för latinets hic,här. Det fick passera men vittnar samtidigt om en viss läs- och skrivkunnighet hos de vikingatida brodöserna. Bokstäverna som används är de sedvanliga från inskrifter på sten, liksom det enkla latinet. På tapeten kallas Wilhelm egentligen för Ville, eller som det står i scen 22: hIE WILLEL M VENIT:BAGIAS, här Wilhelm kommer till Bayeux.
I Anglo-saxiskan förekommer ord som liknar svenska, som "cwenlic" kvinnlig fast översat till queenly, "swa" för så. Även delar av meningar som "slog his brothor" slog/dödade hans bror mfl. Om man fått jämföra med nordiska språk hade man fått till snyggare översättningar, men nu ligger vår fixering vid ett med isländska besläktat fornnordiska i vägen, alltsedan 1600-talet. Kanske dags att tänka om.
När Othar seglade från Nordnorge på 800-talet kallade han Island för Iraland. Liknande namn hade romarna gett ön , Iris, Ierne, glacialis Ierne. Befolkningen där beskrivs som fattiga , som kanibaler och som inte vet vad incest är. Det vi kallar Irland kallades Mitra Brettani, dvs lilla Brittanien eller så fick en sydlig stam på ön ge namn som Iwernia efter stammen Iwernoi. Det äldsta namnet på Island var Thule. Mellan ca 200 och 400 hade romarna föga kontakt med folken utanför limes. När man sedan under folkvandringstiden åter fick tätare kontakt kom Thule att beteckna Skandinavien och Island hade också namnet Gardarholm.
En thul var en sångare så Thule kan betyda den sjungande ön. Passar bra för en vulkanisk ö. Eldsprutandet kan ses som smidande av järn vars gamla namn var ihr, därav Ir-land.
Gardarsholm var holmen bredvid ön Grönland, Garads ö. Garad var en havsgud liksom Poseidon som hade ett altare på en ö dit man for med båt från Britannien vart 19:e år.
I Nestorskrönikan kallas tydligen havet i norr för Varjagiska havet. En del varjager kallas även Ruser, andra Svear, norrmanner och med andra namn på folk utspridda över Europa. Gotu/gote förekommer också och kan här uppfattas som det ryska namnet på gutar (Jansson 1983,448).
Väringarna i Byzans kallas på 1000-talet för varangoi, tidigare för rhos (Larsson 1991,43).
Från Kaupang, Truso och Uppåkra finns fynd av delvis nedsmälta dirhemer. De arabiska mynten har normalt en guldhalt på under 0,5%, det europeiska silvret har högre halter. I Kaupang renade man silver från Tenn och Zink ned till samma renhetsgrad som det arabiska. Kopparhalten kunde man också sänka. Men guldet blev kvar och visar att mycket "hemmasilver" av europeiskt ursprung också kom till användning i Norden. ( Diagramm se Pedersen 2010,249 - 252).
Exkurs: fabeldopfunt i Gävle härLitt
Andrén, A 2000, Re-reading Embodied Texts ... I Current Swedish Archaeology 8, Stockholm.
Antonsson, H I 2014: Conversion and Identity in the Viking Age, Turnhout.
Bertelsen, LG 2003, Maskesten i sen vikingetids kunst. I: Romanske Stenarbejder 5, Höjbjerg, sid 17-38.
Brandt, T 2018, Lister rune stones and the Heruls, Farum.
Brandt T 2020. The Rök-stone - Riddles and answers. Farum.
Brunius, J 2013, From manuscipts to Wrappers, Växjö.
Carelli, P 2019, rec av: C Ljung 2016, Under runristad häll; Tidigkristna gravmonument i 1000-talets Sverige, Fornvännen 2019/2.
Dzukeski,E 2012, Ka‐ma Revisited, Systasis 20.
Floderus, E 1938, Från Hedendom till Kristendom. I: Svenska Folket genom tiderna 2, Malmö.
Gesta Danorum I: Lorenzen, M Gammeldanske kröniker udgivne for Samfund till udgevelse af gammel nordisk litteratur. Köpenhamn 1887-1913
Gräslund , A-S 2011, Similarities or Differences? I: Viking Settlements and Viking Society, Reykjavik.
Hagland, JR 2013, Note on two Runic Inscriptions relating to the Christianization of Norway and Sweden. I: Runestudiar, Trondheim
Hansson, A, 1993, Kopior eller likhet. Uppsala.
Herschend, F, 2017, Selaöns runinskrifter, Fornvännen.
Holmberg, P, Gräslund, B, Sundquist, O, och Williams, H, 2020 The Rök Runestone and the End of the World, Futhark.
Holmquist, L 2023, Finds of writing equipment from Birka's Garrison. Fornvännen.
Jansson, I, 1983, Nestorskrönikan ca 1100. I: Gutar och vikingar, Stockholm.
Karolingerzeitliche Mauertechnik in Deutschland und in der Schweiz, Regensburg 2016.
Kristendommen i Danmark för 1050, Roskilde 2004.
Köster,J, 2014, Sterbeinschriften auf wikingerzeitlichen Runensteinen, Berlin.
Larsson, MG 1991, Väringar, Nordbor hos kejsaren i Miklagård, Stockholm.
Ljung, C 2016, Under runristad häll, Stockholm.
Looijenga, JH, 1997, Runes around the North Sea and on the Continent AD 150-700; texts & contents, Groningen.
Looijenga, T 2003, Texts & contexts of the oldest runic inscriptions, Leiden.
Melena, JL,2014 Mycenaean writing. I: A Companion to Linear B. Mycenaean Greek Texts and their World 3. Louvain-la-neuve.
Moreland, J 2018, Ad 536 - Back to Nature? Acta Archaeologica.
J Mosemkin , -, Greek Society in Linear A, Kiev, nätet
Naumann, HP 2009, Die nordische Pilgernahmen von der Reichenau im Kontext der Runennamenüberlieferung. I: Analecta Septentrionalia 65, Berlin, sid 778-802.
Ozawa, M 2010, King's Rune Stones. A Catalogue with Some Remarks. Hersetec 4,1.
Owen-Crocker, GR The Bayeux Tapestry. Collected papers 2012.
Palumbo A 2022 Medeltida runor i Sverige. I: J Nordin ed, Kodex, boken i medeltidens Sverige , Lund.
Pedersen, U 2010, I Smeltedigelen. Finsmederna i vikingtidsbyen kaupang, Oslo.
Petersen, J 1928,- Vikingetidens Smykker , Stavanger.
Ralph, B 2021, Fader, sonen och världsaltet. Meijerbergs Arkiv 45.
Staecker, J 2010, En kokong av sten. I: Från hedniskt till kristet, Stockholm, sid 197-270.
Tagesson, G 2010. Vreta före klostret. I: Fokus Vreta Kloster, Stockholm.
Williams, A 2015, Thorkell the Tall and the Bubble Reputation: The Vicissitudes of Fame. I: Danes in Wessex, Oxford.
Williams, H 1996, Maria i Sverige på 1000-talet. I: S-E Brodd o A Härdelin, Maria i Sverige under tusen år, Skelefteå.
Zachrisson, T 2013, Gamla Uppsala på nytt. I: Gamla Uppsala i ny belysning, Uppsala.
Zacharopoulos, T 2021. Orð Víkinganna. The level and scale of literacy in the Viking World: The cases of Birka and Sigtuna. Uppsala.
Zilner, K 2012. Christianity in Runes. I: Epigraphic Literacy and Christian identity, Turnhout.
Åkerström, H 2020, Visuella textkonventioner i den tidiga vikingatidens runtistningar, diss, Uppsala.
Jozef Saers