Sankt Josefsföreningen - Katholska Handtverkareföreningen

Kolping, Katholischer Gesellen Verein Stockholm

Protokoll 1911

------------------------------------------------------------------------------------

Årsskifte 1911

Söndagen den 1 jan 1911

Vädrets makter voro grymma nyårsdagen;

det rådde riktigt vargaväder ute. Det var

väl detta, som afhöll så många från att

taga sig den långa vägen till Götgatan eller

sof man kanske den rättfärdiges sömn ef-

ter allt nyårsvakandet? Det är inte så godt

att säga, hvilket som var orsaken, kan-

ske var det båda delarna. I stället hade

ett par andra herrar, som man sällan ser

på sammanträdena infunnit sig, nämligen

her. Knopf. Man underhöll sig med samtal

hvarvid man kom att tala om mantalskrif-

ningen och folkräkningen. Detta åter gaf

anledning till åtskilligt prat om rotemän, / fanns i Stockholm 1876 – 1926, liknande fanns

hvarvid eftertryckligt fastställdes, hvad för /tidigare

rysliga människor dylika herrar kunde

vara. Emellertid berättade hr. Sandahl en

historia för att visa att det äfven

kan finnas hyggliga rotemän, i den be-

rättelsen var det i stället en kyrkoher-

de, som hade betett sig som en riktig –

roteman. Hr. Sandahl bidrog ytterligare

till aftonunderhållningen genom att

uppvisa sitt senaste arbete. Det var en

kopia af en ganska gonterad tafla, före-

ställande två små nakna barn, värman-

de sig vid en väldig brasa efter badet.

Han hade lyckats ganska bra att få

fram ljuseffekterna och inhöstade allt

beröm för sitt verk. Sekreterarern upp-

läste därpå protokollen för november,

hvilka mottogos med bifall. Präses

påmindes häraf att han åter hade fått , en

stor rättika till present ( för att förstå

hur man af en protokolluppläsning kan

komma att tänka på en rättika måste

man antingen själf ha varit med eller

hört protokollet uppläsas för första söndagen i

november ) och föreslog densammas ge-

mensamma uppätande men förslaget

strandade på att det redan blifvit tämli-

gen sent. I stället och på grund af

sistnämda faktum började den ena ef-

ter den andre troppa af och de åter-

stående började spela ---, ja,

det kan ju hvar och en tänka sig hvad

det var, i alla händelser var det inte

piano.

Fredagen den 5 jan. (trettondagen. )

I och för sig var det ingenting märk-

värdigt med den dagen men dock kan

man säga att den nästan ter sig som

en epok i föreningens historia. Prae-

ses var nämligen icke närvarande. Han

var till o. m. icke i staden, hvilket för

öfrigt väl är det enda antagliga och

möjliga skälet, hvarför han icke skul-

le finnas på sin plats hvarje söndags-

kväll. Faktum var emellertid obestridligt

Praeses var borta. Hans frånvaro gjor-

de sig också märkbar i de närvarandes görande

och låtande i det att ingenting sär-

skildt hände, detta som den stackars

protokollskrifvaren så surt får känna

när han sitter och inte har ett dugg att

skrifva om. I ett dylikt kritiskö fall

äro utvägarna få, ja, man kan näs-

tan förstå att det endast finns en enda

förnuftig utväg. Den lyder: sluta! Och

den tillgripes härmed i detta protokoll.

Söndagen den 7.jan 1911.

Praeses är fortfarande borta. Mån-

ga undrade hur han kunde må under

en sådan pröfning: att nödgas vara

borta från två på hvarandra följande

sammankomster. Herr Blomquist hade

infunnit sig i den optimistiska för-

hoppningen att någon skulle ha några

pengar till öfverlopps för att därmed

hugna hans törstande kassaskrin.

Men däri bedrog han sig grundligt.

När han såg alla sina planer stranda,

tog han sitt pick och pack och drog

sina färde. Dessförinnan hugnades han

emellertid till sin egen uppbyggelse med

några till historier, att tjäna honom

till nytta och ledning i hans kall. Hvad

skulle man nu ta sig till. Ja, man

lyckades skrapa ihop några priffelag

och på så sätt voro åtta personer

försörjda. Fyra av dessa råkade emel-

lertid sitta i allt för nära grann-

skap till granen, hvilket var ganska

olyckligt för denna redan förut täm-

ligen skamfilade hedersgäst. Den kom

nämligen därigenom att mista största

delen af sina ätbara prydnadsföremål,

hvilka istället togo en väg, som är allt

för naturlig för att ens behöfva gissas.

De som till julgransplundringen kan-

ske tyckte att granen såg något med-

tagen ut ha härmed fått föklaringen

på detta faktum. Mätta på ära och jul-

granskonfekt begåfvo sig sedan spelar-

na hem.

Söndagen den 14. jan. (fattas)

Söndagen den 21 jan.

Sammanträdet var talrikt besökt och

en gemytlig stämning rådde. Man samta-

lade om hvarjehanda, drack sitt bier och

rökte sina cigarrer. Dessutom märktes

en påfallande läslust bland de närvarande

som icke nöjde sig med de vanliga

tidningarna utan sträckte sig till kon-

versationslexikon och annan därmed jämn-

ställd skönlitteratur. Praeses och den alltid

penninghungrande hr Blomquist genomgin-

go fjolårets räkenskaper och sökte afford-

penningar af dem, som voro nog lyckliga

att ha några sådana. Praeses påminde

ännu en gång om en kunglig förordning

som ålade hvarje katolik att skrifva sig

i den församling han var bosatt, och

hvilken naturligtvis väckte allmänt ogil-

lande, såsom ett oberättigadt intrång

på de svenska katolikernas rättigheter.

De som hade något att fråga om i den-

na sak fingo upplysningar hur de skul-

le bete sig. För att pigga upp stäm-

ningen beslöts att plundra julgranen,

hvilket sannerligen int var för tidift,

då ”tjugondan” för länge sedan var

förbi. Det var de sista resterna af

dess en gång så rika och färgglada

skrid, som man nu gick att beröfva

den; det mesta var redan föregående

söndagars mindre officiella plundringar

gjort slut på. Emellertid räckte ju det

öfverblifna till några karameller pr man

och utdelades de såsom minne af prae-

ses på ett mycket originellt och fantasi-

rikt sätt, i det han visade en beundrans-

värd förmåga att uttyda karamellernas

oftast icke allt för lättydda symboler.

Knappt var detta gjort, förrän några

bröto opp och de följdes nästan ge-

nast af så godt som alla de

andra.

Söndagen den 29 januari.

Publiken bar yterligt fåtalig. Se-

kreteraren hade dock utan att ana detta

tagit med sig protokoll boken och läste

för det tunnsådda men välvilliga au-

ditoriet upp protokollet för december,

hvilket drog ut en stund på tiden, då

bl.a. protokoll för en så händelserik

dag som juldagen förelåg. Han tacka-

des med den sedvanliga applåden och

efter detta lilla afbrott återgick man till näringarna.

Dessa utgjordes em. hvarken af åkerbruk

el. boskapsskötsel utan af gemytligt

samspråk och läsning, inom parentes

mycket angenäma näringskällor. För

öfrigt hände ingenting af vikt.

Söndagen d. 5 Februari.

Sammanträdet var fåtaligt besökt. Då

man emellertid det oaktadt måste för-

strö sig så godt man kunde beslöts för

att riktigt visa att man var medlemmar

af en handtverksförening att spela

skräddare och skomakare. Det skulle

inom parentes vara rätt intressant att

få veta hvarför detta spel har fått

namnet skräddare och skomakare, och

nästan lika roligt skulle vara att få ve-

ta hvarför det af somliga kallas Domino.

Det tycks som om det vore den största

möjliga skillnad mellan en domino och

en skräddare, såvida man inte möjli-

gen ville öfversätta dominus med mästare

då man skulle kunna få till stånd det

välklingande och lättuttaldae kompro-

missnamnet ”skräddarmästare och sko-

makarmästare”. En af deltagarna var

fullkomligt novis i detta ädla spel. Man

upplyste honom om att den som blef

skomakare kunde komma ända därhän att

blifva skomakarnas skomakare, en Köpe- / efter vad Wilhelm Voigt gjorde

nickare. Detta uppskrämde den arme / 16.10.1906 i den staden.

ynglingen så att han genast upptändes

af en liflig längtan efter att bli skräd-

dare hvarvid han alltså beslöt att om-

kasta hela sin lefnadsbana. Emellertid

blef han hvarken skomakare eller Köpe-

nickare och antagligen har han inte

blifvit skräddare heller. Praeses påminde

om att söndagen därpå var sjukkasse-

sammanträde och uppmanade de närvaran-

de att så mangrant som möjligt infinna

sig såvida inte riktiga förhinder trädde

emellan.

Söndagen d, 12 Februari.

Sammanträdet var som sagdt ägnadt

åt sjukkassaförhandlingar. Bland de

närvarande märktes hedersledmöterna

E.Roesler och A.Brandt. Revisonsbe-

rättelsen upplästes och styrelsen omval-

des. Praeses tackade sina medarbetar-

na i styrelsen för det arbete de ned-

lagt hvar och en på sin post. Hedersl.

hr E.Roesler föreslog antagandet af

en stadga som ålade ledamöterna

såväl i handtverksföreningen som i sjuk-

kassan att betala afgifterna den för-

sta söndagen i månaden, för

undvikande af kräfvande och svårigheter

vid redovisning o.s. Förslaget hälsades

med allmänt bifall.

Söndagen d. 19.Febr.

Stamkunderna hade glömt sig

hemma men som vanligt hade en så

mycket sällsyntare gäst i deras ställe

infunnit sig nämligen frisören hr.

M.Straube. Denne är nämligen så

sällsynt att t.o.m. den minnesgode

Praeses glömt hur han såg ut. Sedan

Han emellertid blifvit varm i kläderna

kunde han tala om t att han

hade välsignats med en liten pojke

någodt som var så mycket mer förvå-

nande som väl de flesta ej ens visste

att han var gift, men man begriper inte något själf och så. Detta syntes emeller-

tid mycket väl på honom ja man

kunde t.o.m. se att han var nygift

ity att han satt som på glödande

kol af längtan att komma tillbaka

till den husliga härden, dit ock-

så de öfriga så smån. återvände.

Söndagen den 26 Febr.

Hade det förra sammanträdet varit

fåtaligt, så var detta desta fulltali-

gare besökt. Det passade alltså ut-

märkt att praeses denna dag höll sitt

utlofvade föredrag om månen som svar

på den för någon tid sedan inläm-

nade frågan ”Hvarför vänder må-

nen alltid samma sida mot jorden”.

Han redogjorde för månens afstånd

från jorden, dess tyngd, storlek och

form. Äfven anförde han exakta

siffror för dess rotationstid och

redogjorde för rotationsriktningen

kring sin egen axel och dess rörel-

se i förhållande till jorden. Så kom

han då till själfva slutklämmen: hvarför

månen alltid vänder samma sida

mot jorden. Svaret härpå lydde –

emedan månens omloppstid sammanfaller

med den omkring jorden. Ser man

saken från samma synpunt är för-

hållandet alldeles själfklart. Tal. slu-

tade med att beskrifva månens natur

och belysningsytornas form m.m. Se-

dan det intressanta föredraget vederbörli-

gen handklappats fick man gripa sig

an med något kanske för många än-

nu intressantare nämligen berliner-

munkar och glögg. Att dessa anrätt-

ningar icke fingo ligga och mögla

är helt naturligt. S.k.

animeradt nachspiel följer.

Söndagen den 19. Mars.

(Sta Josefsfesten)

Föreningslokalen var festligt smyckad

med ljus och grönt, den helige Josefs bild

hade särskildt prydts och allt hälsade en

hjärtligt välkommen när man trädde in.

Det var hr. Axel Brandt som har den äran af

att ha gjort sig detta besvär och ägnas

honom härmed ett hjärtligt tack därför. Det-

ta var, hvad som mest tilltalade idea-

litetens sinne men därför skall man inte tro

att materialisterna , och de flesta

af oss luta väl också litet åt det hållet, nej

därför skall man som sagt inte tro att mate-

rialisterna voro glömda. Tvärtom offra-

des ej ringa kvatiteter åt både Ceres och Bac-

ckus under aftonens lopp. En försmak häraf

ingaf det högtidligt dukade bordet. Praeses ville

emellertid innan festligheterna skul-

le omtöckna de församlade sinnen rikta

några ord till dem om festföremålet för dagen,

föreningens skyddspatron, den hl. Josef. Han

framhöll hvilken betydelse den hl Josef hade

för föreningen och var förvissad om att den

hade honom att tacka för mycket. Han upp-

drog också de likheter som finnas mellan

honom och hans förebild i det gamla för-

bundet, den egyptiska Josef. Härvid kom

han till slut till kärnan af sitt anförande,

i det han erinrade om att Josef visst icke

var någon betydande man i världesn ögon

men att detta em. ej hindrade att han i

sin tillbakadragna ställning hade utfört

en stor lifsgärning: han hade uppfyllt

sitt värf. Och det vore fint, hvad man,

hvar och en hade att lära af honom, att

med undergifvenhet sköta det kall, som man

som man fått sig ålagdt utan att afundas de s.k.

lyckligt lottade. Ty att ärligt arbeta är gott,

och nödvändigt, äfven den ringastes. När

praeses hade slutat sitt vackra anförande fram-

trädde hr. Brandt. Det var nämligen ej nog

med att han hade smyckat föreningsloka-

len, han ade äfven författadt ett, man

skulle nästan kunna säga, festkväde öfver

samma högtidesn föremål. Det var enkla, rak-

frmma, men dock med verklig poetisk

flykt skrifna ord, utgörande ett föhärligande

af ( den fattige) timmermannen Josefs på allt

annat än mödor, faror och förödmjukelser

så fattiga lif. Det slutade med en hälsning

från vår lilla skara här högt uppe i Nordan-

land till – för att citera de vackra slut-

orden – ” dig, Josef, du helige timmerman”.

Det af verklig stämning uppburna talet

belönades med välförtjänta applåder och

hr. Brandt hade lagt ännu en tjänst

till den, han förut gjort föreningen.

Nu inbjöd Praeses de, trots denna

andliga föda, lekamligt så mycket hungrigare åhö-

rarna att gripa sig an med med den fram-

satta korfven och 46ans vidtberömda sallad,

hvilken uppmaning dessa med rörande

mangranhet efterkommo. Hvilket hade till

följd att de nyss så rågade faten började

förete en ödslig anblick. Dock, korfven

gick väl åt men de väldiga salladsbergen

lyckades man icke helt utplåna från jor-

dens ansikte och ännu när de buros

ut, syntes några väldiga block höja

sig öfver de stora fatens ränder. Under

tiden lågo i biljardrummet Bachi trälar

okstafligen i stoftet för sitt beläte,

alias en kagge bier, som de pressade

till sista droppen.

Buros så in två härliga tår-

tor och snart pärlar vinet i brädd-

fyllda glas. Men – innan man fick

svälja pärlorna skulle man göra litet

nytta. Två nya föreningsmedlemmar in-

valdes, hrr Eskil Blomquist och Valter

Bergkvist. Sedan höll Praeses ett litet

åminnelsetal öfver medlemmar med nam-

net Josef, såväl nu lefvande som längese-

dan döda och uppmanade de närvarande

att resa sig och så betyga sin vördnad

för de dödas minne – Sedan stegade

sekreteraren fram och uppläste protokollen

för januari, hvilka hälsades med bifall.

Medveten att ha gjort sin plikt kunde

han så med de öfriga låta den härliga

drufvan läska sin af törst förtorkade strupe.

Tårtorna gingo åt rubb och stubb så när

som på en liten bit, som naturligtvis ingen

för anständighets skull ”tordes” ta. Taffelmusik

hade man visserligen icke men istället

sjöng hr. Sandahl den alltid i sin flärd-

frihet lika rörande sången om den lilla

käcka finska soldatgossen – en af Runebergs

odödliga. Äfven sjöngs unisont ”Du gamla

du fria” och ett rungande lefve höjdes för

Sverige. Nu var vinet slut i de fles-

tas glas och de, som trots allt ännu vore

törstiga fingo gå ut i biljardsalen

till den andra kaggen. Denna tycktes em.

ha haft litet svårt att hålla tätt och

hade bildat en rätt ansenlig sjö af renaste

bier omkring sig, från vars stränder

nu giriga händer ( förlåt rimmet ) sträck-

tes ut för att fylla de tomma sejdlarna.

Och sedan satt man och pratade och

samtalade på sin dryck tills man af den

ilande tiden kom att tänka på att det

finns något som heter säng och att sängar

brukar användas att sofva i.

Söndagen den 25 amrs.

(Marie bebådelse)

Rätt talrikt med folk hade samlats

och det fast man den här gången ej ha-

de något godt att bjuda på, utan hvar

och en fick vara snäll och betala sin

förplägnad själf. Bland de närvarande

märktes hedersledamöten hr. Rösler, som

hade vandrat den långa vägen upp till

Söder. I brist på annan sysselsättning

slog man sig så godt först som

sist ned vid priffebordet, medan det

att somliga sutto och läste tidningar.

Hr. Sandahl sjöng på begäran ”min

lilla vrå bland bergen” med stor käns-

la. Detta rörde hemlandstonens strängar

i hr Schlegels bröst så att han af

pur hänförelse bjöd hr Sandahl på

fri traktering oaktadt han blef rätt

illa åtgången i priffen. Hr Sandahl var

som vanligt underhållande och berättade

historier och minnen från gångna

tiders föreningslif och

några självupplefvade anek-

doter om Karl XV. Sällskapet upplöstes

ej förrän mycket sent men det gjorde

ingenting, man kunde ju i lugn och ro

sofva morgonen därpå.

Obs! hit äro protokollen upplästa. / med blyerts

Söndagen den 2 april.

Tre långväga vandrare hade begifvit sig

upp den långa, ja för många tydligen allt

för långa vägen från Norr till Söder;

tre främlingar. Deras namn voro Coustaut

Rombouts ( akta tungan!), Lundevall och Sköld-

ström. Den första är belgare, dock icke ny-

kommen utan har redan varit här öfver ett

halft år. Som alla sydlänningar var han gan-

ska stor i orden och hyste fruktansvärdt ge-

nomgripande, fast tyvärr outförbara reform-

planer beträffande det enligt hans mening

synnerligen dåligt ordnade föreningsväsendet

bland Stockholms katoliker. Som sagdt voro

hans planer till största delen outförbara

i det han tyvärr hade glömt en sak att

svenska katoliker ej äro detsamma som

belgiska do, hvarken hvad lynne eller

antal beträffar. Hvadan hans motioner

ej till någon kgl.Majts åtgärd föranledde.

Som ingen af främlingarna var invigd i

de mer invecklade spelen priffe och bräde

så fick man lof att dra fram det gamla

hederliga kejsarspelet. Men äfven härtill

behöfs skicklighet, det fick man sanrt

erfara, ty många voro icke de som fingo

sin man att snurra någon längre stund

i den hvirflande ringdammen. Här briljerade

hr Rolewicz, som tydligen förr hade varit

föreningens champion i denna ädla idrott.

När man så spelat sig trött på kejsarspelet

tog man fram rouletten, men det går tydli-

gen inte riktigt att spela roulette på nå-

got annat ställe än i Monte Carlo, kanske

för att man inte kan förlora så mycket

pengar någon annanstans. Spelet gick

tamt. Emellertid hade sekreteraren sutti och

af små notiser kokat ihop någonting, som

af vänliga människor kan kallas protokoll,

och steg så dristeligen fram att uppläsa sitt

opus. Till hans stora förvåning hälsades re-

citationen med bifall. Praeses höll t.o.m.

någonting som skulle kunna sättas midt emel-

lan tal för föreningens alla sekreterare och

kåseri om allt möjligt. Däri uppmanade

han sekreteraren att fortsätta med att skrif-

va protokoll och ombads äfven samme

man att hålla ett föredrag om radium

något som han under största möjliga tve-

kan till fjärdedelen lofvade. Själf skulle Prae-

ses åtaga sig att besvara en fråga om hur

man kunde på dagen beräkna sol- och mån-

förmörkelser och han lofvade hvar och en

som ville höra på att han skulle bli så

skicklig astronom att han själf skulle kun-

na sätta upp en almanacka; hans lösen

vore alltså: hvar och en sin egen almanacka.

Men om de där almanackorna sedan skulle

bli lika, det blir ju en fråga för sig, - men

man får väl inte fästa sig vid detaljer heller.

En god sak skulle emellertid härigenom

uppnås och det vore att allmänheten skulle

lösgöras från det beroende och den nesliga

penningutpressning, som den ännu under-

kastar sig från de redan förut så rika herrar

vetenskapsmäns sida och som i bästa fall

kan belöpa sig på sådana summor som

14 öre om året. På grund af att sekreteraren

måste aflägsna sig något tidigt höljas resten

af denna dags förhnalingar i glömskans

natt.

Söndagen den 9 april

(Palmsöndagen).

För en gångs skull lät sig icke

hufvudintresset för aftonen vid kortspelet.

Det stod nämligen i biljardrummet eh het strid

Mellan två så skickliga spelare som fabri-

kör Stocklassa och hr. Rolevicz. Spelet blef

slutligen så intressant att t.o.m. gamla

förhärdade kortspelare slogo korten i bor-

det för att se hvad som var på färde och

följa den spännande turneringen. Segrare var

hr Rolewicz antagligen på grund af mera öf-

ning. Men intresset slappnade, kortspelarna

togo åter upp de fallna korten och allt gick

åter i de gamla hjulspåren.

Söndagen den 16 april.

(Påskdagen)

Den som hade väntat sig att finna

föreningssalen full af påskäggsätande

ungherrar, bedrog sig storligen. Endast ett

litet fåtal utvalda hade trots det ruskiga

vädret knogat iväg för att få sig en

pratstund och en sejdel. Som vanligt då

endast få besökare äro där var kvällen

särdeles gemytlig. Man satt omkring sto-

ra bordet och pratade om ditt och datt

och annat med förresten. De vackert

målade äggen som hade varit afsedda

för många fler delades ut så att hvar

och en fick flera stycken i st.f. ett

och ändå blef det öfver. Praeses berätta-

de då att doktor Müller hade förklaradt

sig vilja afgå från posten som revisor

efter att under en lång följd af år

ha beklädt denna syssla och föreslog

Praeses uppsättandet af en tacksam-

hetsadress till honom, hvilket

förslag rönte enhällig anslutning. När

van så tyckte att det var nog med

prat för den kvällen så bröt man

upp och med påskäggen i sig eller

på sig gick man hem hvar och en

till sitt.

Måndagen den 17 april

(Annandag påsk ).

Nu hade man infunnit sig gan-

ska talrikt antagligen å hopp om att få

kalasa på påskäggen. Men som dessa

blifvit betydligt reducerade dagen förut

blef det ej så mycket däraf. Praeses

påminte om Josefsfesten och hoppades

på mangran tillslutning icke blott

till supén utan äfven till processionen.

I öfrigt sysselsatte man sig med de van-

liga förströelserna.

Söndagen den 23 April

Med jämna fastän något långa mel-

lanrum anlände den ene efter den andre och

mottogs af dem redan länge väntande Prae-

ses. Han hade tagit med sig ett slags in-

bjudningsblankett och program i en person

höll jag på att säga, utskickadt af Mün-

chenerföreningen med anledning af dess

högtidsfest. Praeses frågade om någon af

de närvarande hade lust att hörsamma

inbjudningen. Joo, för all del det hade

man visst det, lust vill säga, men två

andra icke oviktiga faktorer: tid

och pengar, två faktorer utan hvilka man näppeligen

i detta fall kunde multiplicera ihop en

produkt. Ett förslag att föreningen skulle

bekosta förslagsställaren denna lilla re-

kreationsresa väckte ingen anklang. Så

blev då programett endast ett skådebröd.

Sedan genomgick Praeses det hvarje år åter-

kommande och därför för hvar och en väl-

kända programmet för den stundande

Josefsfesten och förkunnade den angenäma ny-

heten att supébordet skulle prydas med

ännu en sorts vin, en underrättelse som

mottogs med stilla jubel allrahälst

som ingen förhöjning i priset skulle

göra det nya vinet sällskap. Kom man

så att tala om gamla tider och Praeses

plockade fram några typer bland för-

eningens forna marionetter, därmde hos

de äldre väckande känslor som kanske

bäst karaktäriserades af Runebergs ord:

”och mycket tålte de skrattas åt, men

mera hedras ändå”. Man kom härvid att

tala om den teraterpjes, som man uppförde

i föreningen för 15 år tillbaka och för-

klarade Praeses att man till nästa års Jo-

sefsfest åter skulle ställa till med en

teaterföreställning. Genast anmälde sig

flera af de närvarande till utförande af

hufvudrollen. Nu rekryterades ett skatlag

( Obs! ej att förväxla med skatfamilj el. dyl.)

och ett priffelag och sedan gick kvällen

som vanligt.

Söndagen den 30 april.

(Valborgsmässoafton)

Naturligtvis voro endast få närvarande

en sådan afton, Skansen och karuselbacken

lockade för mycket. Hedersledamoten hr E

Roesler hade em. ej fallit offer för någon-

dera utan hade dragit sig undan från

världens larm till denna mera undangömda

vrå af Stockholm. Äfven Praeses aflägsna-

de sig snart; han skulle bort på bröllops-

kalas. En föreningsmedlem, hr Knopf, hade

nämligen med en fin fregatt seg-

lat in i den äktenskapliga hamnen. På

grund af bröllopet var kyrkan full af folk

trots dagens mera världsliga karaktär

för öfrigt. Några förvissade sig i god tid

om supébiljetter till josefsfesten.

Söndagen deh 7 Maj.

( Josefsfesten )

Det var Josefsfesten, föreningens

stora festdag och efter att synnerligen talrikt

ha deltagit i processionen i högmässan och

aftongudstjänsten samlades man i förenings-

lokalen, så att denna vid half 8-tiden var i

det närmaste fylld af festdeltagare bland

hvilka sågs folk från alla delar af vår goda

stad, folk som eljest ej bruka finna det mö-

dan värdt att knoga hit upp till Söderns länder.

T.o.m. en så långväga gäst som pastor de Fries

från Gäfle hade hörsammat inbjudningen. Bland

de närvarande märktes vidare pastor Benelius,

en sällsynt gäst på allt hvad tillställningar

heter, vidare hedersledamoterna fotograf Ernst

Roesler, konsul Cella, fabrikör Stocklassa

m.fl. honoratiores. Och där stodo nu alla

och vänade hvad som komma skulle d.v.s.

på Praeses. Han kom slutligen och nästan

genast besteg han den med föreningens stan-

ar prydda katedern, och den lilla klockan

pinglade – silentium. Praeses började

med att tala om festens föremål, den hl. Josef

och ecknade särskildt de närvarande för den

lifliga anslutningen till processionen vid

högmässan och för den frimodiga trosbekän-

nelse, de därigenom hade afgifvit, icke med

ord, men med et som är kraftigare än ord:

med handling. Talet om tron föran-

ledde talaren att beröra dens trid för enhet

i tron som just i dessa tider föres af påfven

och uppmanade han alla att hvar och en

söka bidraga till att denna enighet bibe-

hålles, denna enighet, som just är det

för den katolska kyrkan utmärkande, och som

hvar och en, äfven bland hennes fiender,

ej kan underlåta att beundra.

Därpå gick Praeses in för det mera

sakliga. Han uppläste revisionsberättelsen

och däraf framgick att föreningens kapi-

tal i banken hade ökats med omkr. 1500

kr. Sedan upplästes revisionsber. för Sjuk-

kassan, som visade att denna alljämt

gick framåt och dess kapital stode nu

öfver 7.000 kr. med en ökning från före-

gående år af öfver 400 kr. I båda fallen

beviljades decharge åt den förra styrelsen.

Sparkassan däremot hade visserligen att

uppvisa kapitalökning men sparsamheten

tycks dock icke vara den förhärskande

egenskapen bland föreningens medlemmar.

Vidare kunde Praeses underrätta att det

fattades 59 kr för att föreningens mässfond

skulle gå upp till det belopp som är stad-

gadt för att en ständig mässa skall läsas

för aflidna ledamöter. Slutligen framdrog

Praeses ur glömskans dunkel en fond som

de flesta ej hade en aning om: det var en

mässingssextettfond som hade att uppvisa

den aktningsvärda summan af 300 kr. och

som man kunde använda till inköp af för-

ströelseartiklar t.ex. ett piano el. en biljard.

Nu voro affärerna undanstökade

och medvetna om att ha uträttadt ett på-

kostande arbete gick man upp i

matsalen som var prydd med den hl. Jo-

sefs bild, omgifven af en blomstergrupp.

För öfrigt behöfves inga dekorationer, de

härliga väggmålningarna voro alldeles till-

räckliga för att tillsammans med det i häst-

skoform dukade bordet erbjuder en ståtlig

anblick. Man slog sig ned på de bestämda

platserna och snart flögo de uppoffrande ky-

parna som torra skinn omkring borden med

fat af allehanda slag. Rätterna voro buljong,

smörgåsar, korf och sallad, kalfstek med

surkål, tårta med viner och frukt, ett

rätt försvarligt arbetsfällt alltså, i all

synnerhet som man redan förut var ut-

tröttad efter allt arbetet från revisions-

berättelserna m.m. Men med ungdomens

hela energi grep man det tunga verket

an och resultatet blef – mycket godt.

Allrahelst gäller deta vinerna. De druckos

utan en tanke på att de vore från Bordeaux

och alltså efter svenska veckan borde a-

ra bannlysta från svenska strupar. Nej,

sådant fick man inte tänka på utan man

fick försöka svälja förtreten och sedan

sköljde man ned den med vinet. Telegram

kommo från biskopen i Göteborg och

pastor Speckert i Tyskland och slutligen

upplästes ett kort från p.Stollberg i

Norrköping. Nu ringde Praeses, alltså

återigen silentium. Det gick emellertid

icke så lätt att få tyst nu som förut

de… det, hm! det kanske var korfvens

fel ! Praeses talade för den äldste heders-

ledamoten hr E.Roesler och tackade honom

för att han trots sina år ej afskäcktes

af den långa vägen från att ej blott denna

dag utan äfven då o då annars komma upp

och hälsa på. Å hr Roeslers vägnar svarade

hr Cornéry och tackade Praeses för allt det

arbete han hade nedlagt för att arbeta upp

föreningen till den ställning, den nu intogo.

Vidare tackade han hr Rolewicz för den

trohet hvarmed han hvarje år så långt han

mindes vid processionen hade burit förenings-

standaret och hoppades han att hr R. trots

några dunkla ininuationer om motsatsen

skulle fortsätta därmed så länge det blef

honom förunnat att kunna det. Talen åtfölj-

des af ljudligen sjungna ”Ja, må han

lefva” för de resp. föremålen åtföljda af

väldiga hurrarop och lika väldiga ”kylhalare”

åt såväl höger som vänster och alla möj-

liga håll förresten. Emellertid hade man

allmänt börjat fördrifva de härliga ångorna

af mat och vin med, om inte precis så

härliga så desto mer genomträngande

dofter af mer eller mindre äkta havanna

( Obs! svensk tillverkning ). Detta föran-

ledde Praeses att föreslå uppbrott och så

kunde man, medtagen af allt det tunga

arbetet med maten upp i den rökfria

och svala föreningslokalen, där kaffe

väntade och dessutom en flaska punsch

som man genast välvilligt tog hand om.

Praeses föreslog så en skål för systrar-

na, som hade burit arbetet för alla de

läckra rätterna och särskildt för före-

ståndarinnan, syster Solina, som trots

sjukdom och svaghet själf hade ledt

arbetet. Nu fick sekreteraren som alltid

vid större festligheter läsa upp sina

protokoll som tycktes roa sällskapet

och särskildt dem af detsamma, som

voro vana vid mera sakliga protokoll

späckade med facktermer i den

högre bolagsstilen. Sedan drack man

punsch och kaffe, spelade kort, pra-

tade och sjöng, framför allt sjöng,

mycket, kraftigt och länge, i alla stäm-

mor och tonarter, äfven falska. Diregent-

skapet fördes af hr. Sandahl med växlan-

de lycka, hvilket em. till största delen

berodde på den – ja, hm, något osko-

lade kören. Men hufvudsaken var attt man

fick ge luft åt sina kärnslor och

kanske äfven åt de sig allt mera ho-

pande spritångorna. Och då man vet

att ”sången ädla känslor föder”, kan

man ej annat än glädjas åt dessa

massor af ädla känslor som denna

kväll för första gången fick se dagens

ljus.

Söndagen den 14 maj.

Af 10 från spetälska botade judar

vände endast en enda, en samarit till-

baka för att tacka Kristus. Detta rekord

slogs en. Söndagen d 14. i det att endast

2 samariter af 25 inbjudna vände åter

för att tacka för sist. Samariternas roll

spelades af hrr Blomquist sen. och jun.

Naturligtvis hände ingenting; en svala ger

ingen sommar och en Praeses och två

samariter göra intet sammanträde.

Söndagen den 21 maj.

Man uppbyggde sig med en berättelse

om tre svenska arbetare som genom he-

derligt och ihärdigt arbete hade svingat

sig upp till millionärer. Praeses berättade

såsom varenda ögon- och öronvittne

om Roms intagande af pimontesarna

och kyrkostatens fall. Därifrån kom

man öfver till tal om fusket med

det tyska ölet till bierstugorna här

i staden, för hvilket väl icke så

få fallit offer. Slutligen bestämdes

att tiden kunde anses mogen för kä-

gelbanans öppnande för säsongen.

Torsdagen den 25 maj.

( Kristi himmelf. Dag. )

I dessa flygningstider och under den

största flygningsdagen under hela flyg-

veckan, hvad var väl då naturligare

än att samtalet hela kvällen rörde

sig om flygning och flyghastighet och

Cederström och jämförelser mellan aero- / C. 1867-1918, flygbaronen, friherre

planet och andra fortsaffningsapparater.

För öfvrigt var sammanträdet mycket fåtaligt

besökt

Söndagen den 28 maj.

Detta senare gäller äfven för detta

sammanträde och man fördref tiden med

kort och räfspel. Fram emot småtimmarna

tittade sekreteraren upp för att af Prae-

ses få en o. annan vink om hvad man

haft för sig under de sanaste sammanträ-

dena. Han hade nämligen på grund af

mer el. mindre giltiga skäl skolkat de

tre senaste sammanträdena som synes af

protokollen knapphet

Protokoll för sommarmånaderna.

Söndagen den 4 juni ( Pingstdagen ).

Det var en vacker afton och på grund däraf

kunde man ej vänta sig allt för stor till-

slutning. Det är ju så att de ljusa nätterna på

våren utöfva sin tjuskraft på människan. Kas-

sören hade likväl infunnit sig i hopp om att

någon skulle betala. Endast en ansåg sig

böra stödja hans nitmed en skärf; när det-

ta var slut spred sig aftonens stillht och

frid öfver honom, - han somnade och –

vaknade och – gick.

Annandag pingst ( den 5 juni )

Fortfarande ljust vårväder ochtom före-

ningssal. Samtalet rörde sig om en svensk

kanotfarares äfventyr på Rivieran, som slu-

tade med att hans kanot blef beslagtagen.

De få närvarande gladde sig åt att ej va-

rit med på äfventyret. I stället började

man spela domino som fortsattes hela

kvällen.

Söndagen d. 11 juni.

Denna kväll hade flera gamla bepröf-

vade medlemmar infunnit sig. Särskildt

ådrog sig en gammal f.d. söderbo, hr

Monkowski en smickrande öfverraskning, förvåning och

glädje. Han gladde sig också att vara på Söder

där han känner sig mer hemma trots allt. Se-

dan spelades priffe, man räckte just till för

att besätta ett bord och därmed fortsattes

hela aftonen.

Söndagen d. 18 juni.

Hedersledamoten hr. A.Brandt hade från

Ordrupshöi sänt ett bref med beskrifning

på sakramentsprocessionen och omgifningarna m.m., hvilken upplästes

högt och väckte allmän glädje.

Midsommardagarna hade föreningen

tagit sig sommarferie enligt gammal

god sedvänja. Dagen efter midsommar

hade em. två medlemmar infunnit sig

en äldre och en yngre. Sammanträdet

upplöstes efter en kortare öfverläggning.

Söndagen d. 2 juli.

Pastor Papp från Malmö hade tittat

upp för att se hur det stod till i för-

eningen, där han själf en gång varit

flitig besökare. Han hade naturligtvis en

hel del att berätta från sin stad, det

stora, mäktiga Malmö med Karl X-statyn.

Man kunde ej undgå att beundra hans

ungdomliga spänstighet och blomstrande

utseende.

Sönd. d. 9 juli

Präses hade nyss återkommit från

Gefle ock fastän trött af resan satte

han sig dock att hålla de andra sällskap

vid priffebordet med påföljd att man

gjorde 2 stammar.

Sönd. d.. 6 aug.

Efter ett intervallnågra söndagar,

som man väl som så mycket annat

får skylla på värmeböljansamlades de

skuldmedvetna medlemmarna åter; man för-

lät dem, ty de visste icke vad de

gjorde på grund af värmen. – En ung

man, hr Lango Kirchoff upptogs till pröf-

ning. En medlem hade glömt all svenska, han

kunde utom de ord, som behöfvas för att

klandra föreningne, men möttes af de

öfrigas protester.

Sönd. d. 13 aug.

Präses påminde medlemmarna om

att Hans Högv. Biskopen samma må-

nad hade födelsedag och på frivillighetens

väg åstadkoms en insamling för att sända

honom ett telegram.

Sönd. d. 20. aug.

Präses hade hälsningar från Biskopen

och ett tack för att föreningen ihågkommit

honom på hans 69 årsdag. Hr. E. Blomquist

uppläste en artikel i tidningen om Krok-

berget i hans kära Torshälla.

Söndagen d. 3 sept.

Till fören. 1 hedersledamot dr.

Müller, som afsagt sig sin befattning

som revisor i föreningens och sjukkassan,

hade afsändts följande tacksägelseadress;

som kom honom till handa i hans som-

marrekreationsort, Mösseberg:

Herr Doktor!

Sedan vi af vår förenings Praeses

fått meddelande om hr. Doktorns afsä-

gelse från siin befattning som revisor

i både vår förenings och sjuk- och

begrafningskassa, är det oss ett hjärte-

behof att för hr. Doktorn ge uttryck

på vår ledsnad såväl som vår tack-

samhet. Vår ledsnad har sin grund

däri, att vi i hr. Doktorn förlora en

både nitisk och dugande revisor, som

det torde vara svårt att ersätta; och

det enda som tröstar oss öfver denna sto-

ra förlust, ifall nu afsägelsen är defi-

nitiv, är att hr. D. ju med denna

afsägelse ej utträder ur varken före-

ningen eller sjukkassan, så att vi

fortfarande kunna räkna på hr Drs

insiktsfulla råd och varma intresse

för vår förenings verksamhet.

Vår tacksamhet kunna vi väl ej

bättre uttrycka än därigenom att vi oför-

behållsamt erkänna allt det intresse,

hr. Doktoren under alla dessa år visat för-

eningens angelägenheter och allt arbete,

hr. D. nedlagt på revisonen af före-

ningnes och sjukkassans räkenskaper.

Alltsedan år 1886 föreligga revisiosbe-

rättelser med hr Ds välkända namn-

teckning och skola de alltid för oss

och kommande släkten bära vittnes-

börd om ock förblifva dyrbara min-

nen af hr. Ds varma tillgifvenhet

för Stockholms katholska handtverks-

förening. Tillönskande hr. D. en

både lång och fridfull lefnadsafton

teckna Stockholm i augusti 1911

å föreningens vägnar: | å sjukkassans vägnar

R.Kielser E.Blomquist

Präses kassör

I.Rolewicz N.Johanson E.Roesler

senior sekreterare v. kassör

E.Schnitzler A.Chevet

fabrikör, hedersledamot suppleant.

Sl

På denna adress anlände följande svarsskrifvel-

se:

Till

Katolska handtverkareföreningen i Stockholm.

Högstärade Herr Präses

Till den katolska handtverkareföreng-

ens vördade Herr Praeses och till öfriga

Herrar ledamöter i Föreningen beder jag

få framföra mitt innerliga tack för den

skrifvelse, som jag från föreningens sty-

relse haft glädjen mottaga. Hur än väl

vet jag att jag endast i mycket ringa mån

kunnat gagna Föreningen. Men mina varma

sympatier har den haft och har den allt

fortfarande. Den heder, som kommit mig

till del: att under en följd af år granska

Föreningens räkenskape, har beredt mig

tillfället att år efter år bevittna dess

framgångsrika verksamhet. Jag glömmer

icke heller, att den ärade Faöreningen

behagat kalla mig till en af dess he-

dersledamöter.

Skälet för min afgång såsom revisor är ute-

slutande det, att jag anser, att ett 25-årigt

revisionsskap bör ersättas med andra och

nya krafter.

Till den katholska handtverkareföre-

ningen har jag äran, än en gång fram-

bära uttrycken af mina varmaste väl-

önskningar

Mösseberg den 12 Augusti 1911

Jos. Müller

Herr Pastor de Fries från gefle som efter-

trädt Pastor Braun(?) i hans ämbete, som

pastor i St Erikskyrkan, hälsades välkom-

men af Präses.

Sönd d. 10 sept.

Föreningsmedlemmarna hade talri-

kare infunnit sig och man märkte att

sommaren nalkades sitt slut. Präses

tillkännagaf att sångöfningar fr.o.m.

onsdagen den 11 oktober skulle taga sin

början under Pastor de Fries´ ledning

och hoppades präses på liflig tillslutning

från medlemmarnas sida, hvarigenom förenings

lifvet och trefnaden skulle främjas.

Söndagen d. 17 sept.

Man sysselsate sig hela kvällen med

skatspel och träkarl. En af spelarna, som

ej riktigt var inne i dennas mysterier fick

hårdt plikta för sin okunnighet.

Söndagen d. 24 sept.

Präses påminde medlemmarna på-

minde medlemmarna om den häfdvun-

na allmänna nattvardsgången på Birgitta-

dagen den 8 okt. Samtalet kom på valen,

och somliga hoppades på de frisinnades

framgång sedan den konservativa regeringen

beröfvat katolikerna i Sverige

en af deras rättigheter, som de haft i öfver

100 år; andra åter väntade sig ej heller

något öfvernaturligt af den nya regimen.

Söndagen d. 1 okt.

Trots att det var flyttningsdagen

hade ej få medlemmar infunnit

sig. Sammanträdet var mycket trefligt.

Samtalet rörde sig om Rom, den enda

staden vid Tibern, som har påfvarnas

omsorger om bibehållandet af gamla

ärevördiga minnesmärken att tacka

för sin tjusnings- och dragningskraft. Prä-

ses, som ju en längre tid vistats i

Rom berättade något om dessa på-

fvarnas bemödandne och om deras ifver

för konstens upplifvande, hvilket tagit

sitt sitt synliga uttryck i vatikanska

museet. Knappt ngn. främling kom-

mer ju till Rom för att se den mo-

därna staden men väl för att

se kesjarnas Rom som ligger i rui-

ner och påfvarnas rom, medeltidens

Rom.

Hösten 1911.

Protokoll för samm.tr. sönd. d 8 okt.

(Birgittadagen )

Det var det första egentliga sam-

manträdet för säsongen, det syntes tydligt.

Ej mindre än 25 deltagare voro tillstädes för

att fira Birgittadagen, denna föreningens

största fest under hela hösten. Som brukligt

vid alla större högtider inleddes samkvämet

med ett tal af Praeses angående festens

föremål och ändamål. Han framhöll därvid

den hl. Birgittas stora betydelse för Sveriges

andliga odling under hela senare delen af

medeltiden och ej blott för Sverige utan

för hela katolska kyrkan. Det var där-

för med rätta som vi fira henne såsom

Sveriges främsta helgon. Vidare påpekade

Praeses med glädje att man så talrikt in-

funnit sig men kunde å andra sidan ej

undgå att uppmana till ett flitigare valdeltagande i den

gemensamma kommunionen på morgonen.

Slutligen uppmanade Praeses sekreteraren

som efter månadslång borotvaro åter hade

dykt upp med sina protokoll, att föredraga

de sista protokollen. Som dessa ledde sitt

upphof ända så långt tillbaka som till våren så

hade de i viss mån så att säga förlorat

nyhetens behag, men kanske just därför

tycktes de desto bättre draga fram några

episoder särskildt från josefsfesten o.a.

s.k. trefliga dagar.

Efter protokolluppläsandet vidtog

det allmänna pratsurret; somliga, och

de voro ej så få, hade resterande afgifter

för sommarmånaderna att betala och

begagnade tillfället att få tömma sin

portmonnä hvarför Praeses slutligen

kunde anteckan en ganska god recett-

kväll./stryket: och ytterliggare en half tegelsten

lades till det blifvande föreningshuset./

Under tiden buros in tårtor och vin

hvilka genast blefvo föremål för en när-

gången uppmärksamhet. Vinet häldes upp

och sedan hvar och en försett sig hölls skål-

talet af Praeses. Man påpekade höstens samlan-

de inflytande på de under sommarmånaderna

spridda medlemmarna och detta gaf uppslag

till några ord om sammanhållningen i fören.

och Praeses ansvar för dennas bevarande,

för föreningsprogrammets realiserande och

stadgarnas efterlevande. Man slutade med

att bedja hvar och en att hjälpa honom här-

utinnan och höjde ett lefve för fören.

- kraftiga hurrarop, och den omständliga

skålningen började. Några ögonblick senare

syntes af den ena tårtan ej längre några

spår; den hade trotsat lagen om materiens

oförstörbarhet. Hr Sandahl hade knappt hun-

nit slicka sig, jaså, förlåt!--- torka sig om

mustascherna förrän han reste sig och äskade

ljud för att uppläsa en af Tegnérs kända dik-

ter: ”Vadstena” hvari skalden ägnar en vacker

hyllning åt Birgittas minne. Den känsliga upp-

läsningen belönades med kraftiga applåder.

Därpå riktade hedersledam. Brandt några

ord med ett tack och en uppmuntran till dem

som under aftonens lopp bidragit till underhåll-

ningen på ett ell. annat sätt. Utom till Praeses,

sekret. och hr.Dandahl vände han sig äfven

till pastor de Fries hvilken välvilligt hade

åtagit sig att arbeta för musiklifvets höjan-

de och återupplifvande inom föreningen, öns-

kande honom framgång i hans sträfvanden.

Pastor de Fries svarade och lofvade att icke

lämna någon möda ospard för målets upp-

nående om han endast erhölle den tillslut-

ning, han väntat sig. Skålen druckos å ömse

sidor och hurraropen skallade. Sekreteraren ha-

de vid uppläsandet af protokollen nämnt

en gammal mässingssextettfond som aldrig blif-

vit använd till sitt eg. ändamål och på samma

gång anbefallt medlens användande till inköp

af ett piano ell dyl. Härpå tog pastor de Fries

fasta och framställde för Praeses det nödvändiga

i att ha ett användbart piano såväl för den blifvande sång-

föreningens existens som för moderföreningens

nytta och nöje. På af Praeses gjord invänd-

ning på grund af förmenta eldningssvårigheter m.m.

hade han genast utvägar, hvarför Praeses lofvade

att tänka på saken. Att pastor de Fries hade

många anhängare bland medlemmarna be-

höfver väl ej nämnas.

Nu angrep man den andra tårtan, hvarvid

pastor de Fries tjänstgjorde som tjänande broder,

det sista vinet dracks ur och den materiella

sidan af saken hade sett sitt slut. Pastor de

Fries stämde så upp en tokrolig visa ur för-

eningsboken, därmed visande att denna

äfven innehåller andra sånger än ”Vater Kolping”.

Också sjöng man med så godt man kunde

åtminstone i de många meningslösa men

komiska refrängerna. Detta ansågs allmänt

såsom ett godt omen för sångföreingens fram-

tid allra hälst som sången följdes af flera

andra. I denna glada stämning med omväx-

lande prat sång och naturligtvis priffespel

fördrefs hela resten af kvällen.

N.I.

Söndagen den 15 okt.

Alla öfverdrifter här i världen följas

Af en reaktion oftast ledande till en öfverdrift

I motsatt riktning. Utan att vilja påstå att

Birgittadagens fest var öfverdrifvet talrikt be-

sökt, så var den dock i tillräckligt hög grad

för att reaktionen skulle inträda gången därpå.

För dem som hade infunnit sig var

nog aftonens samtalsämne gifvet på förhand

det rörde sig hufvudsakligen om det nya pia-

not. Hvar och en sökte öfvertyga Praeses om

nödvändigheten af denna reform. Invändning-

arna mot den ständiga eldning som ju mås-

te bli nödvändig för ett nytt instruments

hållande i fullgodt skick, vederlades genom

den afgjordt tillstyrkande hållning, som hr

Monkowski intog, hvilken såsom varande

sakkunnig på området genast tillfrågades,

Slutligen visade man på ett enkelt men

eklatant sätt hurusom det gamla instrumen-

tets egentliga glansperiod var tilländalupen

och att man varken med godo eller ondo läng-

re kunde locka några fagra toner ur dess

innandömen. Dessa omständigheter sking-

rade slutligen betänkligheterna och Praeses

lofvade ställa den ofvannämnda fonden till

disposition, hvilket väckte allmän belåtenhet.

Planer uppgjordes genast om utsändande af

offert till alla stadens vedhandlare angå-

ende försäljning af det gamla pianot

för att såmedelst få en grundfond att

börja den nystartade sångöreningen med.

Om också ej dessa planer realiserades

i rätt skick så kom man likväl öfver-

ens om att utbytet skulle ske snaras

möjligt. Därefter vidtog priffespelet o.

aftonen antog sitt vanliga utssende.

Anm. På uppmaning meddelas med an-

ledning af ofvanstående att det

gamla pianot efter reparation taxeras

gill et värde af 100:- kr. alltså betyd-

ligt öfverstigande försäljningspriset som

var 15.- kr.

Sammanträdet den 22 okt. 1911.

När man nu samlades var piano-

frågan klappad o. klar. Af systrarna ha-

de ett nytt piano inköpts för 300:-.kr. och

det invigdes nu högtidligen. Endast 12

pers. hade visserligen infunnit sig men

dessa redde sig utmärkt. Kolpingssången

sjöngs och accompagnementet sköttes

efter gehör af p. de Fries, som dess-

utom föredrog en hel del saker un-

der kvällens lopp. Dessutom bestäm-

des att sångöfningarna under p. de

Fries ledning skulle taga sin början

på onsdagen i den följande veckan

och fortgå hvarje onsdag med bör-

jan kl.8.e.m. samt hoppades p.

de Fries att så många som kunde

skulle komma.

Söndagen d. 29. okt. 1911.

Sången drog folk: antalet när-

varande hade denna gång stigit till

15, hvilka nu af hjärtans lust sjöngo

ut sina känslor och man hyste go-

da förhoppningar om ett godt resultat

af öfningarna, som ju viserligen er-

bjödo en del svårigheter första gången,

men hvilka man hoppades snart kun-

na öfvervinna. Som ofvan nämnts

hade man för att skydda det nya in-

strumentet och hindra detsamma från

att undergå samma öde som det gamla

måst, tänka på att på billigast möj-

liga sätt åstadkomma ständig eld-

ning af lokalen, så konstant tempe-

ratur kunde fås och de för instru-

ementen så skadliga temperatur väx-

lingarna undvikas. Detta hade nu

realiserats i och med anskaffandet

och uppsätt. af en solid-kamin, som

hädanefter kommer att brinna dag o.

natt under vindtermånaderna.

Söndagen d. 5 nov, 1911.

Man säger att musiken har stor

makt öfver sinnen. Den låter de

hårda vekna, de veka drömma och

drömmaren ler och gläds, allt efter

dess art. Och framför allt har mu-

siken förmåga attt sysselsätta, under-

hålla och förströ. Och det är just

detta som behöfs i vår förening:

förströelse för alla; kortspel roar några

cigarrer el. samspråket andra men

musik roar alla; när en sång upp-

stämmes slutar för ögonblicket kort-

spelet, samtalet stannar och man

lyssnar. Och om icke intresset för

saken slappas kommer säkert den-

na reform af sammanträdernas ka-

raktär att visa sig ha ett synner-

ligen välgörande inflytande på för-

eningens lif. -

Ty det är en reform som här

blifvit utförd och det vore att

hopas att den ej finge komma att

bli ensam; ty reform är lif. Och

lif behöfver vår förening om den ej

skall tyna af och gå under. – Alla

institutioner måste följa med sin

tid. Ty tempora mutantus

et nos eum ileis! ”och vi med

dem”: antingen vi veta det eller

och skola vi dock om vi analyse-

ra våra tänkesätt och behof och

jämföra dem med dem vi hade

för, låt oss säga, 10 år sedan, fin-

na att vi undergått stora förändringar.

Detta är individuellt olika. Men inom

olika tidsperioder förmärkes vissa

förändringar, som är gemensamma

för en majoritet bland de då lef-

vande människorna. Detta är den

s.k. tidsandan. Denna kan i ngn.

mån motarbetas men genom his-

torien veta vi att den vanligen som

en stor våg går sin orubbliga gång

framåt. Återstår då ingenting ann-

nat än att styra vågen dit där

den om den är skadlig, gör minst

skadlig. – Vår tidsanda har många

goda sidor, det kan ej förnekas,

men den har äfven dåliga sär-

skildt framhållas njutningslystnande

som dess värsta fel! Men njutnings-

lystnaden i och för sig behöfver ej va-

ra ngt. ondt utan det beror

helt på njutningens, nöjets art om

den är det eller ej! Deraf synes att

det kanske är klokare att i vår

tid söka leda den stora vågen in

på de ofarliga, men dock verk-

liga, aktuella om jag så får

säga än att helt och hållet spjär-

na mot udden och säga: ”förr i

världen behöfde man så litet för

att roa sig och var nöjd ändo,

ergo måste vi errkannerligen

ungdommem i våra dagar kunna

detsamma”. Riktigt! den kan men

om den ej af nöden är tvingad där-

till så vill den inte

/lösa lappar/

offert till alla stadens vedhandlare angående

försäljandet af det gamla pianot för att så-

medelst få en grundfond att börja den ny-

startade sångföreningen med. Om också ej

dessa planer realiserades i denna form så kom

man likväl öfverens om att utbytet skulle

ske så snart som möjligt.

Därefter vidtog priffespel och aftonen

antog sitt vanliga utseende.

N.I.

Sammanträdet sönd. 5.11.11.

Man säger att musiken har en stor

makt öfver sinnen, hårda vekna, veka

drömma och drömmare le och glädjas, allt-

efter dess art. Ingen finnes väl, som ej

njuter musik låt vara att hvar och en har

sin smak, men äfven kväsarvalsen är musik.

Ett exempel på den dragningskraft, musiken

utöfvar är just den förändring som in-

trädt i vårt föreningslif efter ett pianos

inträde i detsamma. Förr var väl i var-

dagslag – fast det ju var om söndagarna

- ej ovanligt att ler än 6 – 10 personer bru-

kade förvirra sig till Götgatan 46 men knappt

ha vi fått litet musik till så blir det

genast folk på sammanträdena och det

är lif och ljud öfver dem; - man hör

att föreningen lefver. När man betän-

ker detta kan man lugnt säga att bätt-

re användning för de pengar som nedlagts

på instrumentet hade vi aldrig fått och

på samma gång lär det att alla insti-

tutioner måste följa med sin tid. In-

tresserna förändras, pretentionerna ökas

som man säger men detta är vanligen

endast en yttring af det faktum att

smaken såväl inom nöjen som annat

ej står stilla: det som roade våra för-

äldrar roar ej längre oss. Den in-

stitution som je vill inse detta den

är dömd till undergång sedan den

generation, som stiftat den, vandrat ut

sin tid. Och klart är att detta gäller

så mycket mera om den beträffande

institutionens uppgift är att bereda nöje

och förströelse åt ungdomen, och hindra den

från särmre nöjen x). För att nu återgå

till sammanträdet så upptogs allas intres-

se af musik och sång. De unga grepos af

det nya och ovanliga, de sjöngo. De gam-

la tänkte; tänkte på den tid då de

själfva medobryten stämma fingo ägna

sig åt detta det ädlaste bland alla

nöjen. Men äfven de rycktes med. Prae-

ses och hr.Sandahl hälsade med glädje

den föreningens återuppståndne musa

hvars riddare de en gång varit. –

Musiken sköttes till största delen af

P. de Fries med biträde af sekreteraren

hvarjämte he. U. Johannsen sjöng ett

solonummer. Och hvad var naturligare

än att man skule sjung alla foster-

ländska sånger man kunde; de äro ju

obligatoriska vid alla dylika tillfällen och

hvar och en kan dem, både musikaliska

och omusikaliska. Sångkören var ännu

för grön för att kunna visa några prof

på sin skicklighet men den går med ras-

ka steg framåt, synnerligast när man be-

tänker mot hvilka svårigheter den har att

kämpa. Så förlöpte kvällen under ideligt

spelande och sjungande tills man för

nattrons skull måste upphöra. Då kom-

mo de gamla priffeborden åter till heders,

de hade stått gömda under hela koncerten

men nu blefvo de med desto större

ifver tagna i anspråk. Af ofvanstående

framgår att den genomförda reformen

var af behofvet påkallad och att det är

att önska att den kommer att följas

af flera, ty mycket finnes att re-

formera ännu i vår goda K.H.F.

x) Detta får för vårt vidkommande till

bevis i det faktum som hvar och en

måste ha lagt märke till, att intressedt

föreningen bland dess medlemmar var

i starkt aftagade. Och många voro

säkert de som med oro tänkte på hvart

det skulle bära hän. Men ingen tänkte

på att orsaken kunde ligga i fören.

utan de flesta ansågo det vara ungdmens

fel,: ”Vår tids undom den är så olika

den såm var i forna tider” säger man;

men just däri ligger det medel angifvet

som skall reparera upp det hela: refor-

mer måste införas i vår förening lik-

som annorstädes, och det snart.

Sönd.d.12.nov En korg med v.päron från Praeses

med, som begärligt – o.s.v. /- 16 närvarande

Stora straffslam! Sedan musiken tystnat.

Päronen hade åstadkommit att man äfven läng-

tade till andlig spis: i frågelådan: ” Hur stor

är Peterskyrkan? Tankarna flögo till Praeses

som sett P. många gånger.

Sönd. d. 19 nov. Elisabth-dagen. Fören. hade att tacka

El.-systrarna för allt hvad de dagligen göra för

De första stapplande stegen för sångens stråt föreningen

Aftonsång till Jesu hjärta. Hördes m. glädje. Appl.

Sönd. d 26.nov. Kontorschefen Oberöder, f.d. heders-

ledamöten, fr. Borås, skatspel.

Sönd. d. 3 Dec. Ducke, Straube ( förlorade på priffe)

Kassören i sjukkassan håfvade in månads-

afgifter. Hedersled. E.Roesler hade inf. Sig

Praeses besvarade frågan: hur st. är Peterskyr-

kan, beskref dess väldiga prop.o.s.v.o.s.v.

Jfrelse med andra kyrkor, mässingsbalkar. Ku-

polen o.s.v.o.s.v. Spänd uppmärksamhet, in-

tressant, Michelanglo’s mästerverk

1506 lades grundstenen, 1526 invigdes, 64.000.000 Thaler.

70.000-80000 människor. Längdmått o.d.

Sönd. d. 10 Dec. Bara 9 st närvarande | stundade till jul. Jul-

skyltningarna. Praeses inbjöd sedan till jul-

festen annandag jul. Påminde om den sedvanl.

nattvardsgången i julottan o hoppades på

så mangrann tillslutnign som möjligt.

Sönd. d. 17 Dec. Jag var närvarande. Sång o. musik.

Annandag jul

De som hade infunnit sig tidigt,

blefvo lurade, ty det drog om närmare

en timme innan man hade samlats

så mangrnat att det värdiga firandet

kunde börjas. –

Denna annandag jul var en – man

skulla kunna säga vändpunkt i för-

eningens historia. Det var ej det stilla

samspråket och det lugna firande som

de gamla voro vana vid, sedan deras

forna ”sturm und dragn” period hade lagt

sig och deras röster ej mer tilläto

dem att hålla den en gång lifligt blom-

strande sången inom föreningen vid

vid makt. Unga kommo in undan för

undan, men i stället för att uppta

de gamlas mantlar och fortsätta hvad

de börjat, antogo de de äldres seder,

följde med dem; sånen tystnade,

spelen lades åsido – föreningen blef

en tyst förening, hvars lifskraft syn-

tes mattas, och såsom ersättning

för sången kom priffesplet in, ut-

gröande en lång tid den enda egentl.

förströelsen. Men det är tydligt att

ju flera de yngre elementen blefvo

och ju mer de äldres antal fömin-

skades, desto mer tvunget,

ja onaturligt skulle föreningslifvet

förefalla dessa förra. Icke är det

ynglingars nöje att hela kvällen

igenom sitta vi priffebordet med

en sejdel och en cigarr. Man började

inse att någonting, ja åtskilligt

fattades och slutligen fann man att

ett af dessa ting var sången: sång

och glädje höra för ungdom samman

efterkoms. Den sedvanliga numreringen

vidtog nu och varade en stund. Nu

anlände vid 9-tiden biskopen såsom

han lofvat, ehuru han hade haft

giltigt förhinder för att uteblifva.

Efter att ha hälsat på hvar och en

slog han sig ned och det blef nu

sångarnas sak att för den celebre

gästen visa hvad de kunde. Början

gjordes med ”Stilla natt” och ”Gud

välsigne”. Sedan sjöngos några solo-

sånger af hr U.Johannsen hvarpå

man tog sig en paus. Julklappskor-

gen bars fram och dess innehåll

blottades. Så buros lotterna omkring

och lyckan gjorde sitt val. Det föll på

hr. E. Kutsch, som alltså fick fritt

välja bland alla klapparna. Sedan

kom man i tur och ordning allt-

eftersom lyckan hade värdigats kom-

ma ihåg en, dock behöfde antagligen

ingen klaga, all sockorna voro bra.

Biskopen fick sin vanlia torfliga

julklapp, som traditonen tilldömt

honom, blockalmanackan.

Efter juklappsutdelningen mumm-

sades en stund, sedan måste sångar-

na åter i elden. Enkom som för att

håna naturens inkonsequens ifråga

om väderleken sjöngs ”Ack, hur

härligt majsol ler” och dessutom

den vackra sången ” I stilla afton-

stunder” samt unisont ”Du gamla

du fria” och ”Kolpingssången”.

Allt gick lyckligt och hedrande för

föreningen. Till omväxling sjöngs

ännu ett par solostycken af hr. U.

Johannesen, som därigenom liksom

öfver pastor de Fries inhöstade ett

särskildt tack från biskopen, då

denne kort därpå aflägsnade sig,

efter att ha yttrat några berömman-

de ord om sångföreningens arbete

och önskat den god fortsättning.

Nu blef festens prägel mera otvungen

och man sjöng unisont ”Rhenvinets

lof” så att struporna höllo på att

sprängas, men det piggade upp hu-

möret och det var hufvudsaken. Emel-

lertid hade klockan kommit fram-

emot 11 och för att ej störa husfriden

måste musiken tystna och man

ordnade sig till att taga ljudlösare

sysselsättningar i anspråk; priffe-

borden dukades. Men julen är en

svår tid; man blir sömnig af

all maten och allt nattsöl, hvar-

för många togo sitt pick och pack,

d.v.s resterna från faten och

sina julklappar och begåfvo sig

hem, alla tror jag, enstämmigt

gifvande dagen betyget af att ha

varit den trefligaste annandag

i föreningen på många år.