Katolska Hantverkareföreningen från år 1906.

Några minnesbilder som jag härmed vill uppteckna. Lokalen låg vid Götgatan 46

en tr. till höger på gården. Ett ganska torftigt rum. I ett större rum

hölls sammanträdena under kyrkoherde Rudolf Kieslers presidium.

På den tiden bestod belysningen av gasljus. Ibland hade föreningen besök

av HH Biskop A.Bitter.

Vid St. Josefsfesten brukade Ernst Kutch och underteckn. servera.

En flaska öl kostade 25 öre och det var enda förtäringen. Några

dagar efter festen kunde vi bli bjudna ut av Kyrkoh. Monsignore Kiesler på

något utvärdshus. Bland kända Josefsbr. den tiden voro artisten Sandahl

som många gånger underhöll med sång. Än kan jag minnas min lilla vrå bland bergen.

Frisör Straube minns jag särskilt väl, samt Axel Schewe, Teodor Kellner,

Gustav Furuström, farbror Rolewitz, farbr. Schlegel, Edvard o Ernst Wållander,

Karl Getman m.fl. Det var alltid stor St.Josefsfest 3dje söndagen

eft. Påsk. Då buro de flesta bröderna frack vilket gv ett festligt intryck av

det hela. När vi sedan efter intåget under föreningsstandaret tagit våra

platser i besittning intonerades musiken av Dir. Aminoff. Den dagen var det

endast herrar som sjöngo, mycket högstämt o vackert. På e.m. var det afton-

sång och därefter festsammanträdet. Om somrarna anordnades utflykter i

skärgården m.m. Troligen var jag med till år 1915 då jag flyttade till Neglinge

Saltsjöbaden, och tillfällen till besök ej blevo så ofta. Sedan jag blev Uppsala

besöker jag föreningen ett par ggr årligen. Oftast vid St.Josefsfesten.

Nu heter föreningen St:josefs och olika präses har bytt plats men samma broderliga

Katolska anda lever kvar, som väl är. Jag hoppas att ännu en del år få delta

i föreningens sammanträden.

Uppsala den 14 april 1969.

Fritz Degen

P.S. Ernst Kutch avled i Aachen under första världskriget 1918.

D.S.

Josefsföreningen

Anmodad att – såsom en av de äldste inom vår förening - vid årsfesten

den 27/4. 1969 tala litet om svunna tiders förhållanden inom föreningen, vill

jag härmed gärna ha sagt några ord, vilka icke få betraktas som ett föredrag

utan fastmer skola tjäna som kåserande minnesbilder. Så särdeles långt till-

baka i tiden sträcka sig icke dessa bilder, men kanske kan ändock något litet

av det, jag har att berätta, vara av intresse för senare medlemmar.

Med förebild av den stora och mycket tyska föreningen ”Katolischer Ge-

sellenverein”, grundad på sin tid av den legendariske pater Kolping, grundade

pater Rudolf Kiesler år 1879 i Stockholm den Katolska Hantverksföreningen.

Säkerligen var antalet katolska hantverkare i Stockholm på den tiden avsevärt

större än senare, då troligen av nämnda anledning beslöts en namnförändring

till S:t Josefsföreningen, som alltså innebär en sammanslutning för katolska

män utan avseende å deras yrken. Föreningens skyddspatron förblev naturligtvis

den Helige Josef. Ehuru mina bröder och jag ännu icke uppnått den för medlem-

skap stipulerade åldern, inbjödos vi av D:r Kiesler at tillsvidare deltaga i

föreningens sammankomster, till dess vi uppnått erforderlig ålder, vilket in-

nebar, att vi några år senare också antogos såsom medlemmar.

Jag vill gärna ha sagt några ord om D:r Kiesler prsonligen. Han var ganska

liten till växten; ansiktsfärgen var friskt röd-lätt, och under det vita hå-

ret spelade hans livliga och goda ögon sitt om hög intelligens vittnande spel.

Trots att han självfallet behärskade svenska språket till fulländning, kunde

han aldrig frigöra sig från en lätt brytning i talet, som stundom påminde om

vår gotländska dialekt. Dr. K. var till sin härstamning tysk.

Föreningens sammankomster ägde rum varje söndag kväll efter aftongudstjänsten

i S:t Eriks Kyrka, utom – förstås – under sommarmånaderna. Lokalen var ett

icke särdeles stort rum med en tambur en trappa upp i gårdshuset Götgatan 46.

Den inträdandehälsade de tidigare anlända bröderna med orden: ”Gud signe det

hederliga hantverket”, varpå den äldste närvarande medlemmen, i regel Dr. K.

själv svarade ”Gud signe det, Amen”.

De allmänna levnadsförhållandena voro naturligtvis på den tiden avsevärt enk-

lare än i våra dagar, så också vad föreningens sammankomster beträffar. Dessa

präglades av samtal, spel ( Priffe, som Dr. K. tyckte mycket om , Wira, Biljard

Domino etx.), någon ganska sällsynt gång ett föredrag, och sång. För sången

användes små sångböcker med ett fåtal sånger, bland vilka de mest populära voro

”Klara stjärna, du som strålar” och den s.k. ”Kolping-sången”. Den förstnämda

inövades t.o.m. som kvartett, men i sanningnesn namn måste man nog säga, att re-

sultatet blev snarare ett uttryck för god vilja än för välljud. Kolping-sången

med tysk text avslutade varje vers med orden: ”Vater Kolping lebe hoch”, vil-

ket gav anledning till en kanske icke så vacker men lustig reflektion ( på skoj

naturligtvis) av en medlem: ”Åh, katten, levde han högt?” Även solo-sång före-

kom, framförallt av en äldre medlem. herr Sandahl. Denne, som var en lång man,

alltid klädd i svart bonjour, var mycket mörk såväl i hud- som hårfärg, och ha-

de en kraftig basröst. Vid sina framträdanden intog han alltid plats i ett av

kakelugnens hörn, och med högra handens fingrar, alltid instuckna i västens

knappöppning, föredrog han med förkärlek och mycket dramatiskt den gamla sången

”Soldatgossen” ( texten av Runeberg). Han var nog föremål för en del gyckel, den

gode Sandahl, men för att citera hans älsklingsskald Runeberg, torde man kunna

om Sandahl kunna begagna orden ur ”Lotta Svärd”: ”Mycket tålde han att skrat-

tas åt, men mer att hedras ändå”.

Bland föreningens dåvarande mer markanta och originella personligheter skulle

jag särskilt vilja nämna Herr Schlegel. Han var gammal med fårat ansikte, vitt

stripigt hår som alltid var omsorgsfullt kammat med nackbena ända ned till kra-

gen, vita mustascher, och gav gärna intrycket ave en gammal pensionerad tysk

officer. Han hade någon slags befattning vid Josefina-hemmet och tjänstgjorde

som portvakt vid ingången till St. Eriks-kyrkan på söndagarna, då han under

kalla och snöiga vinter-dagar var iklädd en jättelik fårskinnspäls, som i hög

grad ökade hans originella skepnad. Han var en mycket trogen medspelare vid Dr.

K´s priffe-bord. En annan av de äldre, mer markanta figurer var en f.d. körsnär

vid namn Rolowitz ( jag hoppas, stavningen av namnet inte är alltför galen).

Han var ganska tystlåten, med mörk stämma och hade ett karaftigt helskägg.

Bland de yngre medlemmarna vill jag särskilt minnas: de två brödern Kutsch

(Franz och Ernst). De voro av tysk härstamning och gingo båda vid utbrottet av

första världskriget ut som frivilliga i tyska armén. Den yngre av dem, Ernst,

stupa strax i början a kriget vid ost-fronten, under det att den äldre,Ffranz,

lyckades överleva och återvände efter kriget till Sverige. Vidare vill jag gärna

ha nämt: bröderna Carl och Wilhelm Getzmann ( den förste roade ofta förenings-

bröderna med sina lustiga infall); han var fader till vår nuvarnde avhållne

kassör Arne G. Vidare vill jag nämna Kellner, Chevez, Furuström, Straube och

Fritz Degen, vilka båda sistnämnda alltjämt äro aktiva i vår krets; den

sistnämnde farbroder till vår avhållne vice. ordf. Carl-Erik Degen.

Vid sammankomsterna på söndagskvällarna kunde man få köpa en sejdel öl till det

billiga priset av 25 öre flaskan, likaså en god holländsk cigarr ( importerad av

brodern Chevez) till det likaså otroliga priset av 10 öre. Annan förtäring före-

kom egentligen aldrig och enkelheten i samvaron var alltså påfallande; men käns-

lan av trivsel och glädje lika uppenbar.

Var alltså samvaron under de vanliga sammankomsterna präglad av spartansk enkel-

het, så var det desto mer festligt på årets klang- och jubeldag, d.v.s. Josefs-

festen. Efter att ha bevistat högmässan och aftongudstjänsten i S:t Eriks-kyrkan

samlades bröderna i bottenvåningen av biskopshuset och tågade upp till den ganska

stora, gamla skolsalen vars väggar pryddes av härliga heltäckande målningarna

vilka ännu finnas i behåll men placerade i andra lokaler. Man möttes vid ingången

av anblicken av det mycket festligt arrangerade middagsbardet, med höga flerarma-

de silver-kandelabrar med levande ljus; annan belysning fanns icke. De. Kiesler

preciderade naturligtvis vid bordet, och under den stämning som steg allefter

timmarna skredo, åtnjöto bröderna de härliga anrättningar, som de snälla ch

duktiga systrarna hade åstadkommit, och bland vilka ”Sauerkraut und Schweinebra-

ten” alltid var lika uppskattade kronan på verket. Obs. surkålen var odlad

i systrarnas trädgård, beredd och tillagad av dem, vilket innebar en delikatess

som var långt överlägsen den kål, som man numera måste hålla till godo med, d.v.s.

den konserverade, fabriksgjorda. De kära systrarna avtackades naturligtvis med

tal, hurrarop och sång, och alla kände vi oss som lyckliga barn i en stor familj.

Någon gång hedrade H.H.Biskop Bitter festligheten med sin närvaro, och jag skulle

önska att jag hade haft en färgbild av en sådan sammankomst, som säkert hos oss

alla, som hade förmånen att få deltaga, efterlämnat minnet av färgstark, stämnings-

fylld och glad fest. Jag vill i detta sammanhang gärna ha berättat en liten lus-

tig detalj. Dr.Kiesler talade vid festens början om, att han från en vän och kol-

lega i Afrika hade fått sig tillsänd ett antal flaskor med ett afrikanskt vin,

som han älskvärt inbjöd bröderna att åtnjuta vid middagen. Han nämnde därvid, att vi

borde ”dricka med andakt och därvid tänka på, att det hade frampressats av

negrer i sitt anletes svett”. Mot slutet av middagen gav detta vännen Carl Getz-

mann anledning att på ett mycket hovsamt sätt fråga Dr. K., om det vore möjligt

få ”litet mera negersvett”.

Även om Josefsföreningens historia under de gångna 90 åren inneburit en hel del

förändringar, förorsakade av såväl de med tiden ändrade allmänna levnadsförhål-

landena, generationsförändringar etc., så är vår förening ju alltjämt en källa

till trivsel, harmoni och gott kamratskap bland katolska män i Stockholm, och

alla ha vi anledning att känna den största tacksamhet mot de vördade herrar

Patres och Bröder, som i svunna tider oegennyttigt offrat tid, arbete och in-

tresse för föreningens bästa och dess fortsatta framgång. I detta sammanhang

vill jag icke underlåta att i främsta rummet framhålla Dr. Kieslers för vår

förening så värdefulla gärning som frimärkssamlare. Han vände sig under en lång

följd av år till enskilda människor, företag etc., vilka han förutsatte under-

höllo en mer eller mindre vidlyftig korrespondens, med anhållan om frimärkena

från deras ankomna brev etc. Detta resulterade naturligtvis i ett mycket stort

antal av de alra vanligaste svenska frimärkena av låg valör, såsom 2, 5, 10

och 20 öres märken, vilka – väl rengjorda – samlades i så buntar om 100 märken

av varje valör. Med dess frimärksbuntar utidgade Dr. Kiesler med åren en allt-

mer omfattande ”byteshandel” med vänner och kollegor över hela jordklotet, vari-

genom han med tiden kom i besittning av en mycket stor och förnämlig frimärks-

samling, vilken i minsta detalj planlades och med fackkunskap och noggranhet

systematiskt ordnades. Bakom detta mångåriga och synnerligen omfattande arbete

låg en fast plan, Katolska Hantverksföreningens, sedermera Josefsföreningens,

möjlighet att en gång i framtiden få en god ekonomisk grund för sin verksamhet.

Den stora och mycket värdefulla samlingen tillföll ju också enligt testamentet

vår förening, vars tillgångar idag i främsta rummet bestå av det mycket ansen-

liga kapital, som försäljningen av frimärken innebar.

Jag ber att få avsluta ovanstående berättelse med att föreslå en vördnadens

och tacksamhetens skål för vår gynnares och välgörares vackra minne och deras

grundläggande gärning, som inneburit, att vi ännu idag och med bästa hopp om en

ljus framtid för vår förening få samlas i dess krets och namn.

Stockholm, den 17. April 1969

Ulrich Johannsen