The Society of St. Joseph

St. Joseph the Patron Saint of your Association, stood like Mary, his wife, at the crossroad of human history. Like Mary herself, he was a man rooted in the Old Testament. Yet with her he also sheared the hopes and the faith of his nation in the coming of the Messiah.

Sankt Josef, Er förenings skyddspatron, levde liksom Maria, hans hustru, i en historiskt avgörande tid. Liksom Maria var han förankrad i gamla testamentet. Tillsammans med henne delade han också sitt folks förhoppningar och tro på den Messias som skulle komma.

In his Apostolic Exhortation “On the Person and Mission of St. Joseph” (1989), John Paul II wrote this about St. Joseph: “One can say that what Joseph did united him in an altogether special way to the faith of Mary. He accepted as truth coming from God the very thing that she had already accepted at the Annunciation. The Council teaches: ‘The obedience of faith' must be given to God as he reveals himself. By this obedience of faith man freely commits himself entirely to God, making 'the full submission of his intellect and will to God who reveals,' and willingly assenting to the revelation given by him (Dei Verbum, 5). This statement, which touches the very essence of faith, is perfectly applicable to Joseph of Nazareth” (n° 4).

I den apostoliska uppmaningen “Om den helige Josefs person och mission” 1989, skrev Johannes Paulus II detta om den helige Josef: “Man kan saga att vad Josef gjorde förenade honom på ett alldeles speciellt sätt med Marias tro. Det som hon hade tagit emot vid bebådelsen tog han emot som sanningen som kommer från Gud. Konciliet säger: ’trons lydnad’ måste ges till Gud så som han uppenbarar sig själv. Genom denna trons lydnad avgör sig människan i frihet och fullständigt till Gud, och överlämnar fullständigt sitt intellekt och sin vilja till Gud som uppenbarar’, och samtycker villigt till den uppenbarelse som givits henne (Dei Verbum, 5). Detta uttalande, som rör trons absoluta kärna, passar perfekt in på Josef från Nasaret” (n° 4).

St. Joseph is thus a man of hope and faith. It is of this hope and faith Christians should be witnesses in our time, where so many people live without any hope in the present and the future. Let us therefore briefly reflect on how we can be trustworthy witnesses of this treasure put into our hands according the teaching of our Holy Father, Benedict XVI.

Den Helige Josef är alltså en hoppets och trons man. Det är detta hopp och denna tro som kristna skall vittna om i vår tid, när så många människor tappat hoppet om nuet och framtiden. Låt oss därför kort reflektera över hur vi kan vara trovärdiga vittnen för denna skatt som vi, enligt vår Helige Fader Benedikt XVI:s undervisning, lagts i våra händer.

Since the beginning of his Pontificate Benedict XVI has repeatedly invited the members of the Church to reflect on the fundamental truths of the Christian Message. From this should follow a second step: how this Christian Message can be understood and practiced in our materialistic and secularized world. In his first Encyclical Letter on “God is Love” (Deus Caritas est) the Pope reaffirmed the central truth of the Good News, that is that God is Love. This Love has been made visible in the person of Jesus Christ. In Him God has revealed his tender love and compassion for all humankind by offering his life for our salvation. In return he asks nothing else from us but to remain in his love and to practice it in our lives by loving God and neighbor.

Sedan början av sitt pontifikat har Benedikt XVI återkommande bjudit in kyrkans medlemmar till att reflektera over det kristna budskapets grundläggande sanningar. Från detta skall ett andra steg följa: Hur detta Kristna budskap kan förstås och praktiseras i vår materialistiska och sekulariserade värld. I sin första encyklika, Deus Caritas est, pekade påven åter på den centrala sanningen i evangeliet, att Gud är kärlek. Denna kärlek har gjorts synlig i människan Jesus Kristus. I honom har Gud uppenbarat sin ömma kärlek till och medkänsla med hela mänskligheten genom att offra hans liv för vår frälsning. I gengäld begär han ingenting annat av oss än att förbli i hans kärlek och att praktisera den i våra liv genom att älska Gud och vår nästa.

Yet we may ask: how can we persevere in the practice of our faith in the vicissitudes of our daily lives? –

Vi kan ändå fråga: Hur kan vi framhärda i att praktisera vår tro genom växlingarna i våra dagliga liv?

The Holy Father gave an answer to this question in his second Encyclical on “Christian Hope” (Spe Salvi). It is in fact in hope that we are saved, says St. Paul to the Romans (Rm 8:24) and the Holy Father explains: “According to the Christian faith, “redemption” – salvation – is not simply a given. Redemption is offered to us in the sense that we have been given hope, trustworthy hope, by virtue of which we can face our present: the present, even if it is arduous, can be lived and accepted if it leads towards a goal, if we can be sure of this goal, and if this goal is great enough to justify the effort of the journey” (n° 1).

Den Helige fadern gav ett svar till denna fråga I sin andra encyklika, Spe Salvi. Faktum är att det är i hoppet som vi finner frälsning, säger den helige Paulus till Rommarna (Rom 8:24) och den Helige Fadern förklarar: ”Enligt den kristna tron kan man inte ta återlösningen – frälsningen – för given. Återlösning erbjuds oss i meningen att vi har givits hopp, trovärdigt hopp, genom de förmågor och dygder genom vilka vi kan möta nuet: Nuet kan, även om det är mödosamt, levas och accepteras om det leder mot ett mål, om vi kan vara säkra på målet, och om målet är stort nog för att rättfärdiga ansträngningen under resans gång” (n° 1).

Already the first Christians considered themselves to be people of hope in opposition to the pagans who had no hope (cf. Eph 2: 12). Of course they knew that also the pagans had gods and that they had a religion, “but their gods had proved questionable, and no hope emerged from their contradictory myths”. What distinguished Christians therefore from the beginning was the knowledge and the conviction that they had a future and that life would not end in emptiness. They came to know the future as a certain and a positive reality which empowered them to live the present as well (cf. n° 2). To know the true God therefore means to receive hope for now and the future.

Redan de första kristna ansåg sig vara hoppets folk, I motsats till hedningarna, som inte hade något hopp (jämför Efesierbrevet 2:12). Naturligtvis visste de att även hedningarna hade mål, och att de hade en religion, ”men deras mål hade visat sig vara tvivelaktiga, och det kom inget hopp från deras motsägelsefulla myter”. Vad som därför från början skiljde de kristna var kunskapen och övertygelsen om att de hade en framtid, och att deras liv inte skulle sluta i tomhet. Dom kom att känna framtiden som en säker och positiv verklighet som gav dem kraft att leva även i nuet (jämför n° 2). Att känna den sanna Guden betyder därför att ta emot hopp om nuet och om framtiden.

Yet by believing in the true God, what may we hope? –

Om vi nu tror på den sanna Guden, vad kan vi då hoppas på? –

The Holy Father answers that the object of our hope is clearly expressed in the Baptismal Rite. There the priest asks: “What do you ask of the Church?” – And the answer is: “Faith”.- “And then the priest: what does faith give you?” And the answer: “Eternal life”. Thus, what we hope to obtain is true life and happiness which we receive through faith. In the final analysis there is nothing else that we ask for in prayer. Our journey has no other goal than eternal life, it is about this alone. Yet on the other hand we do not know this reality at all. Every time we come close it eludes us. However, this unknown “thing” is the true “hope” which drives us (cf. n° 12).

Den Helige Fadern svarar att föremålet för vårt hopp klart uttrycks i Dopets liturgi. Där frågar prästen: ”Vad begär du av Kyrkan?” – Och svaret är ”Tro”. Sedan frågar prästen: ”vad ger dig tron?” Svaret är ”Det eviga livet”. Vad vi hoppas att få är alltså sant liv och glädje, vilket vi får genom tron. I slutändan är det ingenting annat vi begär i bön. Vår resa har inget annat mål än det eviga livet, det handlar uteslutande om detta. Å andra sidan känner vi över huvud taget inte denna verklighet. Varje gång vi kommer den nära undflyr den oss. Trots allt är denna ”sak” det sanna hopp som driver oss (jämför n° 12).

How then can we explain “eternal life”, the object of our hope? –

Hur jan vi förklara “det eviga livet”, vårt hopps föremål?

The Holy Father responds that we can only attempt to grasp this reality by perceiving it as a moment of life in the fullest sense. And he explains that “it would be like plunging into the ocean of infinite love, a moment in which time – the before and after – no longer exists”. It can be imagined as “a plunging ever anew into the vastness of being, in which we are simply overwhelmed with joy. This is how Jesus expresses it in Saint John’s Gospel: ‘I will see you again and your hearts will rejoice, and no one will take your joy away from you’ (16: 22)” (N° 12). On another occasion Jesus clarified the meaning of this “life” when he said: “This is eternal life, that they know you the only true God, and Jesus Christ whom you have sent” (Jn 17: 3). Life in its totality is therefore a relationship with God in Jesus Christ who is the source of life. The Pope concludes therefore that “If we are in relation with him who does not die, who is Life itself and Love itself, then we are in life. Then we “live” (n° 27).

Den Helige Fadern svarar att vi endast kan försöka att fånga denna realitet genom att förställa oss ett ögonblick av liv i dess fullständigaste innebörd. Han förklarar vidare att ”det är som att kastas i en ocean av kärlek utan slut, i en stund då tiden, det vill säga före och efter, inte längre existerar. Man kan föreställa sig det som att ständigt åter kasta sig ner i varandets väldighet, i vilken vi helt enkelt är överväldigade av glädje. Så här uttrycker Jesus saken i Johannesevangeliet: ’Jag skall ser er igen, och då skall ni glädjas, och ingen skall ta er glädje ifrån er’ (Joh. 16:22)” (N° 12). Vid ett annat tillfälle klargjorde Jesus innebörden av detta ”liv”, när han sade: ”Och detta är det eviga livet: att de känner dig, den ende och sanne Guden, och honom som du har sänt, Jesus Kristus” (Joh. 17:3). Livet, i sin fullständighet, är därför en relation med Gud i Jesus Kristus som är livets källa. Påven avslutar alltså med att ”om vi befinner oss i en relation med honom som inte dr, och som är livet självt och kärleken själv, då är vi i livet. Då lever vi (n° 27).

We must however also remember that eternal life or “heaven” is not a hope for myself alone. The relationship with Jesus is always a relationship with the one who gave himself as a ransom for all (cf. 1 Tim 2: 6). Being in communion with Jesus draws us therefore into a relationship with others and always implies responsibility for all. That’s why God’s Kingdom is not an imaginary hereafter, situated in a future that will never arrive; his Kingdom is already present here and now wherever he is loved and wherever his love reaches us (cf. n° 31).

Vi måste I alla fall komma ihåg att det eviga livet eller “himlen” inte endast är ett hopp för mig själv. Relationen med Jesus är alltid en relation med den som gav sitt liv till lösen för alla (jämför 1 Tim. 2:6). Att leva i gemenskap med Jesus dar därför även in oss i en relation med andra, och medför alltid ett ansvar för alla. Det är därför Guds Rike inte är något imaginärt som kommer, och som finns i en framtid som aldrig kommer att inträffa; hans Rike är redan närvarande här och nu, varhelst han älskas, och varhelst hans kärlek når oss (jämför n° 31).

Joseph is a living example of this hope and faith. At the beginning of his pilgrimage, the faith of Mary met the faith of Joseph. If Elizabeth said of the Redeemer's Mother, "blessed are you who believed," in a certain sense this blessedness can be referred to Joseph, for he too responded positively to the word of God when it was communicated to him at the decisive moment. While it is true that Joseph did not respond to the angel's "announcement" in the same way as Mary, he did as the angel of the Lord commanded him and took Mary as his wife. What he did is the clearest "obedience of faith" (cf. Rom 1:5; 16:26; 2 Cor 10:5-6).

Josef är ett levande exempel på detta hopp och denna tro. I början av hans pilgrimsfärd möttes Marias och Josefs tro. Om Elisabet sade ”välsignad är du som trodde” om frälsarens moder, så kan denna välsignelse på ett särskilt sätt hänföras till Josef, eftersom även han svarade positivt på Guds ord när det i ett avgörande ögonblick kommunicerades till honom. Även om det är sant att Josef inte svarade på ängelns budskap på samma sätt som Maria, gjorde han såsom Guds ängel befallde honom, och tog Maria till sin hustru. Vad han gjorde är den klaraste ”lydnaden i tro” (jämför Rom. 1:5, 16;26, 2 Kor. 10:5-6).

Embedded in this faith, Joseph lived a very simple life. He was a good husband and father, a trustworthy and honest man. This is also crucial for us. We can learn from him that each of us can sanctify his life according to his own state, vocation or profession. A famous French writer once said: there is no greater shame for a Christian than not to be a saint! - St. Joseph is the model of those humble ones that Christianity can raise up to great destinies. He is the proof that in order to be a good and genuine follower of Christ, there is no need of great things - it is enough to have the common, simple and human virtues, but they need to be true and authentic (Pope Paul VI). It is enough to believe that the same God and Lord who created us and who gave us the gift of faith, is always at our side. With the help of His Holy Spirit, nothing is impossible for us. If we live in this hope, then there is nothing to be afraid of, even death looses its terror. In communion with Christ, who does not die, who is Life and Love itself, we live here and now and for all eternity.

Innesluten I denna tro levde Josef ett väldigt enkelt liv. Han var en god make och far, en pålitlig och ärlig man. Även detta är centralt för oss. Vi kan lära oss att var och en av oss kan helga sitt liv på sin plats, i sin kallelse eller i sitt yrke. En berömd fransk författare sade en gång: Det finns ingen större skam för en kristen än att inte vara ett helgon! – Den helige Josef är förebilden för de ödmjuka som kristendomen kan leda fram till storslagna öden. Han är beviset på att det inte finns behov av stora saker för att bli en god och genuin kristen – det räcker att ha vanliga enkla mänskliga egenskaper, men de måste vara sanna och autentiska (Påve Paulus VI). Det är tillräckligt att tro att samma Gud och Herre som skapat oss och som givit oss trons gåva alltid står vid vår sida. Med den Heliga Andes hjälp är ingenting omöjligt för oss. Om vi lever i detta hopp finns det ingenting att vara rädd för, inte ens döden. I gemenskap med Kristus, som inte dör, som är Livet och som är Kärleken, lever vi här och nu i all evighet.

In many Churches St. Joseph’s help is invoked for a holy death. Although we do not know how and when Joseph passed away, we can assume that he died in the company of Jesus. It is precisely this company and closeness with Jesus which should distinguish us a Christians.

I många kyrkor anropas den helige Josef för att bistå till en helig död. Även om vi inte vet hur och när Josef avled, kan vi anta att Jesus var närvarande när han dog. Det är just denna gemenskap med och närhet till Jesus som skall utmärka oss som Kristna.

In a materialized and secularized world, we must be eschatological signs of this Christian hope. People around us must understand that we are pilgrims in a passing, material world in which we have to give witness that the final human destiny is God and his new creation. This will not be another qualitative leap in human development, but the world which the Risen Lord has prepared for those who love him (cf. 1 Co 2:9). By watching us people must realize that the final purpose of human life does not consist in material progress or in physical transformation of our human nature, but in the participation in the life of God. This however is a dimension of the spiritual world, which we can only see with the eyes of faith and which we cannot buy or conquer, but only receive as a gift from God.

I en materialistisk och sekularistisk värld måste vi vara de yttersta tecknen på detta kristna hopp. Människor omkring oss förstår att vi är pilgrimer i en förgående materiell värld, i vilken vi måste bära fram vittnesbörd om att det slutliga målet är människan är Gud och hans nya skapelse. Detta kommer inte att vara ytterligare en kvalitativ nivå i mänsklighetens utveckling, utan ordet som den Uppståndne Herren har förberett för dem som älskar honom (Jämför 1 Kor. 2:9). Genom att iaktta oss måste människor inse att det mänskliga livets slutliga mål och mening inte består i materiell utveckling eller i en fysisk transformation av vår mänskliga natur, utan i att få del i Guds liv. Detta är hursomhelst en dimension av den andliga världen som vi endast kan se med trons ögon, och som vi inte kan köpa eller erövra, utan endast ta emot som en gåva från Gud.

Dear brothers of the Association of St. Joseph, I invite you to become witnesses of Christian hope in Swedish society. Christ’s message is the “Good News”: it tells us that we are loved by God and that our future is not emptiness, but joy and fullness of life in communion with God our Creator and Redeemer. The end of our earthily pilgrimage is not death, but life in abundance, happiness and peace. With the grace of God we hope to reach this our final destination together, as a community, as the chosen People of God.

Kära bröder i Sankt Josefs förening, jag uppmanar er att bli vittnen för det kristna hoppet i det svenska samhället. Kristi budskap är ”Det glada budskapet”: det säger oss att vi är älskade av Gud, och att vår framtid inte är tomhet, utan glädje och fullkomnande i livet i gemenskap med Gud vår Skapare och återlösare. Slutet på vår jordiska pilgrimsfärd är inte döden, utan liv i överflöd, glädje och frid. Med Guds nåd hoppas vi att nå detta vårt slutliga mål tillsammans, som en gemenskap, som Guds utvalda folk.

+Emil P. Tscherrig

Apostolic Nuncio