Denarer på Gotland.

Mynt är lite besvärliga, de är

1 föremål gjorda av en

2 metall som av makthavare garanteras ha ett visst

3 värde

Myntets värde behöver inte motsvaras av föremålets

metallvärde, de kan rentav bestå av papper. Värdet kan då garanteras av

ädelmetall som ligger deponerad i någon bank.

Tex kunde engelska armen i början av 1800-talet skriva ut sedlar mot säkerhet i guld som

deponerats i Paris. Mera avancerade saker förekommer i våra dagar med

transaktioner via datorer och naken blankning. Folk nära regeringskansliet kan

skilja mellan ”riktiga pengar” och anslag.

Guld grävs fram av arbetare som får betalt. Av guldet kan man prägla mynt som sedan

används för att tex betala soldaters lön. Soldaten köper saker för mynten och så kommer

de ut i handeln/ cirkulation. Sen kan man ta mynt och göra om dem till smycken, tex

genom att smälta om dem.

Smyckena värderas i antal mynt och man får enkla relationer mellan vikt och värde.

Vid behov kan man åter göra mynt av metallbitar.

Vikingarna kan ha haft enkla relationer mellan silver och guld så att guldet var värt 10 ggr

samma mängd i uppvägt silver. I andra länder gällde andra relationer och de fluktuerade

beroende på tillgång och efterfrågan.

Att prägla mynt bara för att då kunna använda dem till att ta upp skatt eller för att kunna

offra med, gör man bara om folk vet pengars värde. I en gåvoekonomi brukar det finnas

en dold bokföring av gåvors värde. Det brukar sällan räcka med betalning i glada skratt,

om man bortser från julklappar och den socialt komplexa men begränsade gåvoekonomi

vi också befinner oss i.

Lennart Lind skriver 1988 på sid

208:” … i det läget tänker jag mig, har en kejsare, Decius,

Gallienus eller någon annan, helt enkelt tagit några

miljoner av de dyrbara, goda denarer präglade före Septimus

Severus´myntförsämring år 194/195 som samlats in för

att smältas ner och bli nya, sämre mynt (centralt i Rom visste man naturligtvis

det mesta om myntens silverinnehåll under olika perioder), för att istället

använda det till att överösa hövdingarna i de lojala stammarna i nuvarande Tjeckoslovakien,

Polen och västra Ukraina med silvermynt,

de bästa som fanns att få.

…

De myntmassor som på detta sätt kommit i omlopp, kan sedan

ha bytt händer på dels fredlig, dels krigisk väg: på så sätt har mynten fått

ytterliggare spridning, mot norr och mot öster.”

De romerska denarena var från början av rent silver år 20 f.Kr.

Men redan Nero gjorde dem lättare och sänkte silverhalten till 93 % år 64 e.Kr.

Seden svängde silverhaltan något, men efter 107 e.Kr.

är det 90% och sedan sjunker halten till 60% efter 195

e.Kr.och till ca 50% år 212 e.Kr. för att sjunka till

5% under kejsar Valerianus på 250-talet e.Kr. När silverhalten sjönk under 60% upphörde

mynten att strömma in, alternativt endast äldre

mynt accepterades av germanerna. Det framgår av myntskatterna i Sverige och

framförallt Gotland som har väldigt få mynt från efter 190 e.Kr.

Under 169 – 181 väller germaner in i rommarriket

under namn av Marcomaner och Quader.

Kejsar Marcus Aurelius rensar bland det han äger och lyckas

få ihop pengar till en arme med vilken han besegrar germanerna. Det präglas

mycket mynt och en hel del hamnar i Sverige.

Sedan har romarna sina egna inbördeskrig 68-81 och 218-238 tex. Den senare syns inte i mynfynden,

den äldre syns ibland som en liten förhöjning i frekvensen, bäst syns den i

skatten från Möklinta, hede sn, Vsm. Sistnämnda har få

mynt från tiden efter 120, den tid de flesta gotländska denarer omfattar.

Vid sidan om de stora skattfynden finns det även fynd av

enstaka denarer. De gotländska har sin tyngdpunkt på 140-talet även om tiden

efter också är väl representerad. De enstaka fynden omfattar tiden 100 – 240, det finns alltså

senare mynt än i skattfynden samtidigt som de goda denarerna från första århundrat saknas.

De riktigt bra denarerna från före Nero

saknas helt på Gotland.

Romerska kejsare finns även på mynt efter deras död, då som

varande gudomliga. Dessa senare finns i lägre frekvenser, för

Marcus Aurelius endast i ca 3% mot 40 % av de olika myntbilder/stampar som

noterats från hans regeringstid. Det

förefaller inte vara från centralt håll som mynten skickas till Gotland, snarare

från gränszonen där den aktuella kejsaren vill visa upp sig för sina soldater.

Sedan finns det barbariska imitationer för kejsare från Trajanus

till Commodus, hela 100-talet, inte många men inte

heller från äldre eller senare kejsare. De kejsare vars guldmynt, solidi hittar till Sverige blir även de kopierade. Så trots

de stora mängderna av äkta mynt är det meningsfullt att komplettera med

egentillverkade. Man får intrycka av att mynten kommer in som ganska nya och är

i omlopp. Under tider när tillgången stryps fortsätter man att använda mynten

och de slits.

Att denarströmmen upphör efter år 200 har tolkats som utslag

av att äldre mynt smälts ner och ersätts av nya, sämre. I romarriket,

germanerna håller på sina mynt. Det stora antalet mynt gjorde det möjligt att

ha en myntekonomi, åtminstone tidvis. En myntekonomi i stil

med den medeltida. I mellantiden har man mynt som slits hårt, de hittas

i tex. Tyskland i folkvandringstida

gravar och i svenska vendeltida. Med den ökande

handeln hittas de under vikingatiden som antikiteter

i vikingatida gravar.

Från början kom denarerna in med all annan romersk import,

om inte annat som bra att ha med sig vid nästa besök i romarriket alt att

handelsmannen kom förbi. Romarnas kunskap om germanerna har en lucka under

tiden ca 200 – 400 och i den äldre litteraturen omtalas Svioner, men även Farodiner

som jag uppfattar som gotlänningar.

I Ungern finns det denarskatter med liknande sammansättning som de gotländska.

Dessa utgör dock bara en fjärdedel av alla denarskatter. Även där är dock 200-talets mynt fåtaliga.

Här ser man dessa myntskattersom resultatet av stora utbetalningar till goterna 193-194,

då inte av nypräglade mynt utan från kejsarens skattkista, som man då får en iblick i.

Historiskt belagd finns ett goteranfall år 197, men myntströmmer upphör dessförinnan varför man

antager tidigare freds-utbetalningar.(Vida 2009,576).

Horsnäs har gjort en sammanställning av bronsmynt funna i Danmark. Där ser man att Jylland

har många 100-tals mynt liksom restan av Danmark. Men Jylland har en andra topp i 300-

talsmynten. Denna topp är betydligt lägre för Fyn och ännu lägre för Själland och Bornholm.

Detta kan ses som att ju längre bort från romarriket man kommer, desto färre romerska mynt

har man tillgång till. Att delar av Jylland kan ha tillhört klienstaten Friesland förändrar inget

i tolkningsbilden.

Litt:

Horsnäs, HW Roman bronze coins in Barbaricum. Danmark as a case study. I Nordisk Numismatisk Årsskrift 2000-2002 Köpenhamn 2006.s100-108.

Jonsson, Kennth, Utvecklingen av ekonomin som den speglas i myntningen. I Birger jarls tid – en brytningstid? ; Stockholm 2002.s 43 – 73.

Lind, Lennart, Roman denarii found in Sweden. 2. Catalogue, Stockholm 1981

Lind, Lennart, Romerska denarer funna i Sverige, diss, Stockholm 1988

Vida,Istvan, Late 2nd century Sarmatian coin hoards. In Ex Officina..., Györ 2009

Jozef Saers