Denarer på Gotland.

Pengar fungerar som betalningsmedel, som värdemätare eller värdebetalare. Betalning, dvs överföring av värde kan ske med makt och tvång, med övertalning och annan retorik, som socialt smörjmedel mm. Aristoteles såg byteshandel som föregångare till penningekonomin ( Politiken 1 9,1257). Enligt Kvist är detta ifrågasatt av dagens ekonomer ( Kvist 2016,8). Gåvoekonomi verkar också vara ett förlegat tänkande. Att ägodela förutsätter viss stabiltiet och en del bokföring så man vet var saker och relationer finns. Ytterst förutsätter all ekonomi att någon har utfärt ett arbete. Därefter kan man slå mynt av det.

Mynt är lite besvärliga, de är

1 föremål   gjorda av en

2 metall     som av makthavare garanteras ha ett visst värde.

Myntets värde behöver inte motsvaras av föremålets metallvärde, de kan rentav bestå av papper. Värdet kan då garanteras av ädelmetall som ligger deponerad i någon bank.

Tex kunde engelska armen i början av 1800-talet skriva ut sedlar mot säkerhet i guld som

deponerats i Paris. Mera avancerade saker förekommer i våra dagar med transaktioner via datorer och naken blankning. Folk nära regeringskansliet kan skilja mellan ”riktiga pengar” och anslag.

Guld grävs fram av arbetare  som får betalt. Av guldet kan man prägla mynt som sedan används för att tex betala soldaters lön. Soldaten köper saker för mynten och så kommer de ut i handeln/ cirkulation. Sen kan man ta mynt och göra  om dem till smycken, tex  genom att smälta om dem.

Smyckena värderas i antal mynt och man får enkla relationer mellan vikt och värde.

 Vid behov kan man åter göra mynt av metallbitar.

Vikingarna kan ha haft enkla relationer mellan silver och guld så att guldet var värt 10 ggr

samma mängd i uppvägt silver. I andra länder gällde andra relationer och de fluktuerade

beroende på tillgång och efterfrågan.

Att prägla mynt bara för att då kunna använda dem till att ta upp skatt eller för att kunna

 offra med, gör man bara om folk vet pengars värde. I en gåvoekonomi brukar det finnas

en dold bokföring av gåvors värde. Det brukar sällan räcka med betalning i glada skratt,

 om man bortser från julklappar och den socialt komplexa men begränsade gåvoekonomi vi också befinner oss i.

"Gallienus eller någon annan, helt enkelt tagit några miljoner av de dyrbara, goda denarer präglade före Septimus Severus´myntförsämring år 194/195 som samlats in för

att smältas ner och bli nya, sämre mynt(centralt i Rom visste man naturligtvis

det mesta om myntens silverinnehåll under olika perioder), för att i stället

använda det till att överösa hövdingarna i de lojala stammarna i nuvarande  Tjeckoslovakien,

Polen  och västra Ukraina med silvermynt, de bästa som fanns att få.

De myntmassor som på detta sätt kommit i omlopp, kan sedan

ha bytt händer på dels fredlig, dels krigisk väg: på så sätt har mynten fått

ytterliggare spridning, mot norr och mot öster.”

De romerska denarena var från början av rent silver år 20 f.Kr.

Men redan Nero gjorde dem lättare och sänkte silverhalten till 93 % år 64 e.Kr.

Sedan svängde silverhaltan något, men efter 107 e.Kr.

är det 90% och sedan sjunker halten till 60% efter 195

e.Kr.och till ca 50% år 212 e.Kr. för att sjunka till under kejsar Valerianus på 250-talet e.Kr. När silverhalten sjönk under 60% upphörde mynten att strömma in, alternativt endast äldre

mynt accepterades av germanerna. Det framgår av myntskatterna i Sverige och

framförallt Gotland som har väldigt få mynt från efter 190 e.Kr. Romarna själva smälte ner mynt till tackor och av denna myntmetall präglade de nya mynt. Det blir så

litet av ett slutet system där man lättare har koll på legeringen och lätt kan ändra den efter behov genom

olika tillsatser. Så även om man väger upp mynt till ett helt silverföremåls vikt betyder det inte att mynten

smälts till objektet, till det kan man fortfarande använda riktigt silver. Under 169 – 181 väller germaner in i

under namn av Marcomaner och Kejsar Marcus Aurelius rensar bland det han äger och lyckas

få ihop pengar till en arme med vilken han besegrar germanerna. Det präglas mycket mynt och en hel del hamnar i Sverige.

Sedan har romarna sina egna inbördeskrig, tex 68-81 och 218-238. Den senare syns inte i myntfynden,

den äldre syns ibland som en liten förhöjning i frekvensen, bäst syns den i skatten från Möklinta, Hede sn,

enstaka denarer. De gotländska har sin tyngdpunkt på 140-talet även om tiden

efter också är väl representerad. De enstaka fynden omfattar tiden 100 – 240,  det finns alltså senare mynt än i skattfynden samtidigt som de goda denarerna från första århundrat saknas.

 De riktigt bra denarerna från före Nero saknas helt på Gotland.

Romerska kejsare finns även på mynt efter deras död, då som varande gudomliga. Dessa  senare finns i lägre frekvenser, för Marcus Aurelius endast i ca 3% mot 40 % av de olika myntbilder/stampar som

noterats  från hans regeringstid. Det förefaller inte vara från centralt håll som mynten skickas till Gotland, snarare från gränszonen där den aktuella kejsaren vill visa upp sig för sina soldater.

Sedan finns det barbariska imitationer  för kejsare från Trajanus till Commodus, hela 100-talet, inte många men inte heller från äldre eller senare kejsare. De kejsare vars guldmynt, solidi hittar till Sverige blir även de kopierade. Så trots de stora mängderna av äkta mynt är det meningsfullt att komplettera med

egentillverkade. Man får intrycka av att mynten kommer in som ganska nya och är

i omlopp. Under tider när tillgången stryps fortsätter man att använda mynten och de slits.

Att denarströmmen upphör efter år 200 har tolkats som utslag av att äldre mynt smälts ner och ersätts av nya, sämre. I romarriket, germanerna håller på sina mynt. Det stora antalet mynt gjorde det möjligt att

ha en myntekonomi, åtminstone tidvis. En myntekonomi i stil

med den medeltida. I mellantiden har man mynt som slits hårt, de hittas

tex. i Tyskland i folkvandringstida gravar och i svenska vendeltida. Med den ökande handeln hittas de under vikingatiden som antikviteter i vikingatida gravar.

Från början kom denarerna in med all annan romersk import, om inte annat som bra att ha med sig vid nästa besök i romarriket alt att

handelsmannen kom förbi. Romarnas kunskap om germanerna har en lucka under

tiden ca 200 – 400 och i den äldre litteraturen omtalas Svioner, men även Farodiner

som jag uppfattar som gotlänningar ( <farbönder/ fårbjörn i ramsan "Styrbjörn, Fårbjörn, Gautbjörn", jmfr Fårön).

I Ungern finns det denarskatter med liknande sammansättning som de gotländska.

Dessa utgör dock bara en fjärdedel av alla denarskatter. Även där är dock 200-talets mynt fåtaliga.

Här ser man dessa myntskatter som resultatet av stora utbetalningar till goterna 193-194,

då inte av nypräglade mynt utan från kejsarens skattkista, som man då får en inblick i.

Historiskt belagd finns ett goteranfall år 197, men myntströmmer upphör dessförinnan varför man

antager tidigare freds-utbetalningar.(Vida 2009,576).

Horsnäs har gjort en sammanställning av bronsmynt funna i Danmark. Där ser man att Jylland

 har många 100-tals mynt liksom restan av Danmark. Men Jylland har en andra topp i 300-

talsmynten. Denna topp är betydligt lägre för Fyn och ännu lägre för Själland och Bornholm. 

Detta kan ses som att ju längre bort från romarriket man kommer, desto färre romerska mynt

har man tillgång till.  Att delar av Jylland kan ha tillhört klientstaten Friesland förändrar inget

i tolkningsbilden.

Bursche har sammanställt mynten från Ilerup Ådal som börjar med mynt från tiden 64 - 82, har sedan hela 100-talet med en topp före 160 och sedan minskande till ca 190. Här saknas de annars så vanliga från slutet av 100-talet, dvs under Markomanerkrigen öpphör offrandet här.

Många mynt i Illerup har hittats i penningpungar, som även kan innehålla andra små värdesaker. Mynten har ofta legat i penningrullar för lättare förvaring. Går man bara på slutmyntet i varje pung blir det en spridd fördelning från 110-talet till 188 e.Kr. Går man på de enskilda mynten i pungarna och deras sista präglingsdatum blir det en spridning kring 170-talet där hälften av mynten återfinnes. Ser man till alla myntens fördelning bildas en topp på 70-talet och efter år 100 en något ojämn fördelning som efter 130-talet visar färre och färre mynt fram till 180-talet. Känns som om det tar tid för nya mynt att komma in i det fria Germanien. Dessutom har man brist på mynt. Man tillverkar omständigt egna och flera från samma form påträffas i Illerup. Liknande myntfördelning ska känneteckna denarfynden i Polen och en del danska.

Nedan arbetsmaterialet som underlag för en del av ovanstående resonemang

Litauen kan ses som ett område som inte berörs av det som styr denarströmmen till Gotland. Depåer såväl som gravfynd har mynt från hela den romerska epoken. Se tex Michelbertas katalog. Slår man ihop alla mynt från gravfält ger det samma fördelning som i depåfynden. Dock gäller att lagt mynt ligger i graven medan depåer fylls på med nya mynt. Alltså byggs depåfynden upp lokalt. Depåfynden byggs fortsatt upp även efter 250-talet, dessa yngre mynt saknas dock i gravfynden. Till skillnad från Gotland finns det tidiga 200-talet väl representerat så folk med mynt kan fortsatt ta sig fram till Bärnstenskusten.

Bursche (1996) har en katalog över lite yngre myntfynd från ungefär dagens Polen, Litauen och Ukraina. I det västbaltiska området, Litauen, avtar denarerena snabbt efter 230-talet. Sestertierna är många ett decenium till. Sedan återfinnes endast enstaka mynt av olika typer. Väser och söder därom i Wielbark-kulturen minskar denarernas antal för att saknas helt efer 240. Sestertierna är få medan antoninianerna är många under andra hälfen av 200-talet. Det tidiga 300-talet har många follis. Därutöver finns det spridda mynt av olika typer. Guldmynten, aureus, förekomer i svackan mellan denarer och antoninianer.

Luboczycegruppen i väster har många antoninianer och lite spridda mynt av olika valörer. För att vara så nära rommarriket oväntat få myntfynd.

Polen med sin Przeworsk-kultur har en snabb minskning av denarströmmen kring år 200. Därefter många antoninianer åtföljda av follis som har en topp på 320-talet och mot slutet kommer centeniolasmynten. Här förekommer även guldmynt hela tiden, först aurea och sedan solidi. I Zagorszynfyndet finns förutom brakteater och solidi även 8 kg denarer. Då är det inte vanlig handel längre utan krigskassor och kungar emellan.

Mellan Przeworskkulturen och Debczynogruppen i NV vid Ösersjön finns ett markant tomrum på myntfynd, som om det vore en ödmård, ett ingemansland mellan olika stater. Denna grupp har ganska få myntsorter, men stora fynd. Follis från 320-talet utgör ca 60 st. Antonianiner till ett antal av över 4600 fanns i Pilafyndet. Denarerna i Reskofyndet var blott ett 180-tal. De ger dock en bild av enstaka väldigt stora myntsamlingar i en bygd med få mynt.

I Norden ger 400-talets solidi en bild där Danmark verkar ha myntcirkulation med få och små skatter och med fler myntkopior än resten av Norden tillsammans. De större skatterna finns först på Bornholm och Öland, senare på Gotland och svenska fastlandet. Mynt som fått hål som sedan fyllts igen får i mina seriaioner en tendens att vara yngre liksom de monterade. De med öglor och bårder är genomgående mera slitna. I den yngsta fasen finns även de kraftigt skadade.

På Gåseborg, Järfälla sn Up har man hittat fragment av stora deglar där man smält kilovis med guld. Guldhalten är här ca 70% i såväl ett guldbleck som på degelfragmentens droppar. ( Kangar 2004). Datering ca 300-500. Dock drar de kalibrerade 14C-dateringarna här ,liksom på fler fornborgar som Runsa och Fållnäs, upp i 600-talet ( Olausson 2010,11).

Låg guldhalt har även belagts från en liten rund guldskiva i graven Högom 2, nära Sundsvall. Dess bleka färg beror på en guldhalt om ca 53%. Utspätt guld hör 600-talet till, graven dateras dock till omkring år 500. Inga mynt i graven, däremot två smala guldtenar i en pung. (Ramqvist 1992).

Jozef Saers

Bursche, A 1996, A Later Roman-Barbarian contacts in Central Eurpe, numismatic evidence Berlin.

Bursche, A 2010, Monety Rzymskie z Illerup Ådal. I: Terra barbarica; Warszawa 2010.s 197 - 209.

Bursche, A 2011, Illerup Ådal 14 Die Münzen; Århus.

Fagerlie, JM,1967, Late Roman and Byzantine solidi found in Sweden and Denmark, New York.

Horsnäs, HW 2006, Roman  bronze coins in Barbaricum. Danmarka case study. I: Nordisk Numismatisk Årsskrift 2000-2002 Köpenhamn 2006.s100-108.

Jonsson, K 2002, Utvecklingen av ekonomin som den speglas i myntningen. I: Birger jarls tid – en brytningstid? ;  Stockholm 2002.s 43 – 73.

Kangur, M, 2004, Metallhantverket på Gåseborgs fornborg, Järfälla sn i Uppland - en studie av metallurgisk keramik, CD Uppsats, Stockholm.

Kvist, A, 2016, Vad är pengar? I: Signum nr 6, Uppsala 2016, s8 - 12.

Lind, L, 1981  Roman denarii found in Sweden. 2. Catalogue,  Stockholm.

Lind, L, 1988, Romerska denarer funna i Sverige,   diss,           Stockholm 1988.

Michelbertas, M 2001, Corpus der römischen Funde im europäischen Barbaricum, Litauen; Vilnius.

Olausson, M 2010,När Mälardalens elit flyttade upp på höjderna. I: makt, kult och plats. Stockholm.

Ramquist P 1992, Högom. The excavations 1949-1984, diss, Umeå.

Vida2009, Late 2nd century Sarmatian coin hoards. In Ex Officina..., Györ.