Om Piteå stad före 1660

En domboksstudie

Uppsats för 3 betyg i Etnologi, Stockholm

Höstterminen 1974

Jozef Saers

Innehållsförteckning

1 Inledning

2 Piteå före den svenska kolonisationen

3 Den svenska kolonisationen

4 Samerna och 1500-talets högkonjunktur

5 Administrationen och den norrländska verkligheten före stadsgrundandet

8 Piteå stads grundande

9 Stadens första bebyggelse

11 Tillförseln av mat till staden

13 Rådsinstitutionens härkomst

13 Om lagar och förordningar som gällde i städerna

15 Val av rådmän

16 Borgarna

17 Legohjon

18 Rådmännen

19 Borgmästaren

21 Övrig personal i stadens tjänst

21 Avlöningar

22 Allmänna rådsmöten

23 Ordinarie rådstugor

28 Domböckerna

29 Om domstolsförhandlingarna

30 Domstolsärenden

33 Om ordningen i rådstugan

34 Om stöld

35 Om giftemål och liknande

36 Om våld och hot om våld

38 Om olagliga affärer

39 Om oegentligheter vid affärer

43 Robert Greys leverne enligt domboken

45 Sammanfattning

47 Noter

50 Litteratur

53 Arkivalier

bilagor

1 Kartor över staden

2 karta över området kring staden år 1900

3 Stadens och socknens befolkningsutveckling

Inledning

Sommaren och hösten 1971 skrev jag på en rapport över de arkeologiska undersökningarna i Öjebyn. Där hade under somrarna 1968 - 1970 sökts efter den medeltida föregångaren till Piteå stad. Inga medeltida lämningar påträffades dock, utan endast fynd från tiden efter 1621 då staden Piteå låg vid sockenkyrkan, d.v.s. på kyrkvallen i Öjebyn, och senare ersattes med renodlad kyrkstugebebyggelse. Vid genomgången av fynden uppkom tanken att de skriftliga källorna borde kunna ge en kompletterande bild av denna stad och livet i den.

Piteå ligger inom ett område, som under medeltiden koloniserades av söderifrån kommande svenskar, vilka utkonkurrerade den tidigare befolkningen. Denna äldre befolkning har kallats vid olika namn som: finnar, hedningar, vildmän, lappar, samer mm. Närmast före och under kolonisationstiden fanns det i Pite-dalen ett handelscentrum i Kyrkbyn. på 1500-talet, under den stora skinn-högkonjunkturen, var det istället Torneå som blev den stora handelsplatsen. Hela 1600-talet kännetecknades sedan av en stagnations och nedgångstid. D nygrundade städerna byggdes upp med ärvt kapital samtidigt som ratan utvecklade sig till en "Norrlands hamn". De borgare som flyttade in till städerna, måste successivt sälja sina gårdar på landet för att istället leva på stadsnäringarna. En del borgare lade senare under sig en del av böndernas jord, ty för landsbygden var det också en nedgångstid.

Det skriftliga material, som överlevt stadsbränderna 1652 och 1666, utgörs främst av renskrivna domböcker, som varje år skickade till Svea hovrätt i Stockholm för granskning. Dessa domböcker speglar givetvis endast de olagliga aktiviteterna, men torde på ett indirekt sätt även berätta något om människornas normala beteende. Detta kan sedan jämföras med exempelvis: hur det borde vara, med folks beteende under 1970-talet, på 1800-talet eller 1600-talet, i den mån man anser sig veta något om sådant. För det mesta har domstolsmaterialet tidigare använts som anekdotartade illustrationer i historiska framställningar. Mitt försök gick emellertid ut på att försöka bearbeta alla från en viss tid kända domstolsärenden och på det sättet få ut något mera. Därför excerperades i Riksarkivet alla domböckerna för Piteå stad fram till år 1660. Sedan ordnades de upp efter lagrum som använts vid domslutet. Det visade sig under arbetets gång att skrivaren förutsatte att lagbokens text var bekant för läsaren. När detta väl upptäckts blev innehållet i texterna genast mera begripliga. Sedan kunde de olika ärendena jämföras med varandra och även med vad som kommit fram till vid genomgång av andra domböcker mm. /* Liknande arbete om antikens Athen utifrån försvarstal hos: Isager, S och Hermanhansen, M Aspects of Athenian Society, Odense 1975 */

Piteå socken före den svenska kolonisationen.

I och med att inlandsisen smälte undan och drog norrut kunde människorna på nytt bosätta sig i Sverige. Eftersom inlandsisens kärna legat i Norrland och ännu täckte delar därav, när södra Sverige och Finland blivit isfria, kom människorna såväl söder- som österifrån. kustbygden låg då ännu under vatten, men genom den kraftiga landhöjningen, som ännu idag uppgår till 1 cm om året, kom Bottenviken att krympa ihop och nya landområden kunde bebos. Under yngre stenåldern kom kustborna i kontakt med folk längre söderut, varom en flintyxa funnen i hemmingsmark (1) bär vittne. Under bronsåldern anlades gravrösen vid kusten och åtminstone de i Jävre kan hatillhört en storfamilj av det slag som Baudou analyserat fram ur liknande rösegrupper i Ångermanland (2). Från Jävre härstammar också ett bronssmycke från äldre järnåldern som kommit från Baltikum eller Ryssland (3). Detta östliga inflytande kan även spåras under den yngre järnåldern: en yxa funnen i Käcktjärn vid Böle anser Serning vara östlig och från 1000-talet (4). Från Böle härstammar också en oval spännbuckla (5) och den kan anses förebåda handelsplatsen på andra älvstranden, i Kyrkbyn. Denna handelsplats från tidig medeltid hade nämligen handelskontakter med mälarlandskapen. Bland fynden finns också en hornsked so har motsvarigheter bland de skedar som var i bruk hos amerna under 1800-talet (6). Därmed inte sagt att samisk ornering skulle ha upptagits av samerna under tidig medeltid. Deras bandornamentik har dles motsvarigheter i det centraleuropeiska Hallstattmaterialet (7), dels dekorerades i förra seklet många föremål med hjärtan och andra motiv som då var vanliga bland allmogen i dessa trakter. Dock tycks samerna under tidig medeltid ha haft en slags storhetstid. De förde t.ex. krig med "Karelare" (8) och hade ett eget metallhantverk varifrån föremål finns bevarade bland offerfynden från gråträsk (9). Senare under medeltiden blev de beroende av Birkarlarna, som enligt egna utsagor ska ha lagt under sig allt landet fram till Atlantkusten där även norrmännen fiskade (10).

Birkarlarna, av Olaus magnus likställda med de mytiska kvänerna (11), var under medeltiden indelade i tre handelskompanier. Torneå, Luleå och Piteå. De uppbar kronans skatt av samerna och hade monopol på handel med dem. Birkarlarna var bosatta i kustbygden, där de hörde till de rikaste. Liksom landsköpmännen omtalas de under 1500-talet såsom farande ända till västerhavet = Atlanten där de även bedrav fiske /* samt direktfart på Lybeck enl Nordlander */ något som gav uppslaget att låta dem bli borgare i Kalmar år 1556. Eftersom bönderna ville ha kvar sina birkarlar blev de beviljade detta

mot en årlig skatt, som 1580 var 12 daler för var birkarl (12). det tala även om stridigheter birkarlarna emellan. Birkarlarna i Luleå jagade t.ex. 1562 bort Pitebirkarlarnas samer och 1620 bötfälls Anders Nielson i Kyrkbyn för att ha rövat och skövlat hos Hans Augustinson på Kyrkvallen (13). Birkarlainstitutionen knäcktes sedan under Karl IX´s tid, då kungenutsåg fogdar för att få kontrollen över skinnhandeln (14).

Samerna utgör altlså en av folkgrupperna i Piteå. Flodnamnet Piteå är dock äldre än det samiska språket (15), vilket är speciellt intressant eftersom detta är en dalgång där det talas ålderdomliga dialekter (16). Det har alltså funnits folkgrupper som samerna förträngt på samma sätt som svenskarna kom att utkonkurera samerna. Vid sekelskiftet bodde den sista samiska familjen i Lillpite i en backstuga, hade enko och dog sedermera ut i tbc. En bondgård hade då anlagts intill deras viste (17). Spår efter kåtor fanns på gårdsplanen och tyder på en långvarig bosättning. I övrigt får man förlita sig på ortsnamn på lapp-, ren- m.fl., som fortsätter från kusten och 7 mil in i landet varefte de rent samiska namnen börjar (18). men där i inlandet finns även kåtaplatser som på Storskifteskartorna från 1800-talet anges som små nybyggen i skogsgläntor.

Finnarna torde ha kommit före svenskarna till denna trakt. Så gick tidigare språkgränsen längre söderut än nu, på 1500-talet vid Hortlax (19). Kontakterna österut bör under forntiden ha skett över Bottenviken och vidare på det finska insjösystemet.

Den svenska kolonisationen.

Svenskarna kom som ovan nämnt, under tidig medeltid till Kyrkbyn, sär en kyrka kan ha funnits redan innan mark donerades till Öjebyn 1408 för den den nuvarande stenkyrkan (20). men under den tid som Kyrkbyn existerade inträffade det stora kolonisationsförsöket, med svenskar /* från Östergötland */ ,ledda av jorddrotsen Nils Asbjörnsson. redan tidigare hade i det gamla Stor-Hälsingland hela familjer brutit upp och begett sig längre norrut, vilket bekräftas av antropologiska jämförelser, medan däremot språket, pitemålet visar släktskap med Österbotten. Nils Asbjörnsson fick sitt kolonisationsarbete från tiden efter 1327 i efterhand bekräftat år 1335, då han fick hela älvdalen med "infjordar och tillider" i län för att han "... genom bostäders uppbyggande, familjers ditförande... nedlagt mäkta stora omkostnader, mycken möda och arbete..."(21). Genom kolonisationen ökade befolkningen och uppgick 1413 till 780 personer. Däremot tycks jordbruket med tiden ha gått tillbaka, det gav blott fjärde kornet (22), varför fiske och jakt torde ha varit ett bättre alternativ,

åtminstone under 1500-talet. i samband med en kontinental högkonjunktur växte då efterfrågan på pälsverk och birkarlarna levererade den. Avskjutningen nådde ett oöverträffat maximum under åren 1550- 1580 (23). Senare satte en nedgångstid in och på 1610-talet nådde nödår och allmogen uppmanades att mera beflita sig med jordbruket (24). Den renässansstil, som tagits upp i möbelstilar och inredningsarkitektur, fixerades och i Norge kvad Peder Dass om den gamla goda tiden, då birkarlarna ännu skänkte rikedom (25).

Samerna och 1500-talets högkonjunktur

Den av Fjellström förmodade anmärkningsvärda ekonomiska högkonjunktur för samerna under 1500- och 1600-talen (26) kan kontrolleras i hennes egen katalog över samiska silverföremål. Hälften av dessa föremål har nämligen stämplar som med varierande exakthet anger, när de är tillverkade. Föremålen har grupperats i 25-års perioder. Föremål som i katalogen angetts kunna vara tillverkade någon gång under en längre tidsrymd ( 50 - 75 år ) har satts som 0,5 resp 0,3 föremål i var och en av de två eller tre 25-årsperioder inom vilket de har kunnat vara tillverkade. Efter summeringen har uppgifterna grupperats i storleksklasser, ordnade i en geometrisk serie, detta för att undertrycka mindre variationer.

Tabell 1.

område ............... Tidsperiod, angiven med första årtalet

..............................16.................17..................18.................19

..............................01 26 51 76 01 26 51 76 01 26 51 76 01 26

Nordnorge ......... ..1 ..1 ..3 ...3 ..2 ..6 ..6 ...6 ..4 ...6 ..4 ..3 ..3 ...-

Torneå lappmark .2 ..2 ..2................... 1 ...1 ..2 ...3 ..1 ..4 ..6 ...3

Finland ................................................. 3 ...5 ..4 ...5 ..5 ..- ...6 ...-

Luelå lappmark ................................... 4 ...4 ..4 ...7 ..6 ..7 ..6 ...4

Piteå lappmark .......................... 4 ..4 ..3 ..5 ..6 ...6 ..6 ..7 ..5 ...5

Umeå lappmark ........................ 2 ..4 ..3 ..1 ..2 ...3 ...- ..4 ..3 ...-

Alla föremålen .....2 ..3 ..4 ...3 ..5 ..7 ..7 ..7 ..7 ....8 ..8 ..8 ..8 ..6

Storleksklasser: 1: 0-0,49 -... 2: 05-0,99 -... 3: 1-1,9 -... 4: 2-3,9 -... 5: 4-7,9 -... 6: 8-15,9 -... 7: 16-31,9 -... 8:32-

Föremålen från senare tid består mest av mindre tunga föremål såsom maljor och liknande små silverbeslag. De äldre är ofta bägare och andra tyngre föremål. Ur tabellen kan man avläsa att de flesta föremålen är från tiden efter 1725, medan 1600-talet har få föremål och 1500-talet inga.

Snedfördelningen kan delvis bero på att man börjat stämpla föremålen mera allmänt först i senare tid. dessutom rör det sig här om föremål som slits, försvinner eller smälts ner under tidernas lopp, varför en hel del av de äldre numera saknas. Fjellströms tes förutsätter dock att silver smältes ner i lappmarken i en aldrig senare skådad omfattning under 1600-talet. I annat fall måste man acceptera att samerna hade få silverföremål under denna tid jämfört med senare. Antalet guldsmeder i de norrbottniska städerna ökar stadigt under hela 1700-talet och under samma tid blir också renskötseln en kapitalbildande faktor (27). Dessa två sistnämda faktorer skulle alltså tillsammans kunna förklara den bild som tabell 1 ger. Det något större antalet föremål från Torneå under 1600-talet sammanfaller med att två guldsmeder från Stockholm verkade i Torneå (28) och att svenskt silver vann insteg i lappmarkerna. Därmed inte sagt att det inte fanns guldsmeder i de andra städerna. Så är t.ex. Piteås första borgmästare, Måns, en guldsmed, verksam 1632 till 1638. Senare var ytterliggare en borgmästare, Erik Månsson Sterner guldsmed och verksam 1645 till 1701. Borgmästaren och guldsmeden Casper Rist, verksam i Piteå 1639 till 1645, flyttade till Torneå. Dessa guldsmeders bevarade alster består av kyrksilver (29). den övriga kundkretsen tycks ha smält ner sitt silver. Från Torneå berättas det att kyrkan haft flera silver- coh glaskronor, samt att brudkronan var av glas (30) /* numera av stål omvirat med sidentråd */, eftersom silver inte var fint nog och guld var förbehållet de kungliga. Denna silverrikedom till trots och det att i domböckerna omtalas silverföremål ( 1640 stjäls i Låchta lappby 35 lod silver (31)/* byn låg vid Storavan */) så håller jag för troligt att det mesta av silvret stannade hos kustbygdens invånare och att samerna egentligen hade ganska litet av varan.

Administationen och den norrländska verkligheten före stadsgrundandet

I dessa nordliga trakter, där vintern är lång och människorna bor glest utspridda, mötte det vissa problem att tillämpa de gängse modellerna (32) för hur ett välartat samhälle skulle vara organisserat. Det normala sättet att räkna och beskatta hushållen per härd, benämnd rök, blev meninsglöst, när hushållen större delen av året var uppdelade på en kvinnlig del, som skötte gården, och en manlig del som jagade och idkade handel (33). Det problemet gick att lösa genom att räkna antalet män som jagade, "bågatal". Man fick då en "sommarskatt" som räknades i tunnor utsäde och lass hö, samt en "vinterskatt" som räknades i skinn. 1543 togs 16 penningar för varje skattelass hö och varje skälsland jord /* 1/4 tunnland */ samt 0,5 öre för varje bågatal (34).

Ett annat exempel på svårigheterna med att använda de administrativa modellerna utgör den kyrkliga indelningen där en präst arbetar i flera älvdalar som utvecklats olika. 1339 hade Piteå en kyrka, eftersom

det fanns en handelsplats i Kyrkbyn. 1374 var Piteå kapellförsamling under Luleå och för blev det fram till 1408, så man började bygga den nuvarande kyrkan och det bildades två separata socknar (35).

Vad gäller handeln förbjöd redan Växjö stadga från 1414 all landsköp (36). Att den inte gick att genomföra är välkänt. Även på den här punkten lyckades man inte applicera "modellen"; att all handel skulle ske i städerna. i stället sköttes handlen av köpmansbönder. dessa köpmansbönder, ( som till skillnad från birkarlarna inte handlade med samerna utan endst med andra bönder ), växlade mycket i antal och deras handel torde därmed ha varit i varierande omfattning. Följande siffror kan belysa växlingarna något (37):

år -..... Umeå - Skellefteå - Piteå - Luleå - Torneå

1539 .... 2 ............ 6 ........... 13 ..... 29 ........ -

1544 .... 4 ............ 1 ............. 5 ..... 25 ........ -

1549 .. 16 ............ - ............ 10 .... 16 ........ -

1590 ..... - .......... 11 ........... 10 .... 28 ........ -

1618 .. 10 ............ 4 ............. 4 .... 10 ....... 4

Dessa stora växlingar i inhemska köpmansböndernas antal har sin motsvarighet i de variationer man finner, dels i antalet bodar somm finns i Torneå, dels i vilka köpmän som hyr dessa bodar av bönderna (38):

år - antal bodar - antal köpmän från olika orter

1539 - 51

1544 - 60

1548 - 66 - ett tiotal från Piteå, Kalix och umeå

1549 - 42

1550 - 50

1553 - .... - även borgare från Uppsala omnämda

1578 - 30 - därav endast 15 bodar uthyrda

1580 - 17 - 3 från Björneborg, 4 från Åbo, 6 från Uppsala. 4 från Stockholm

1583 - 15+ - 15 från Strängnäs

1602 - 29+ - 2 från Strängnäs, 12 från Åbo, 13 från Uppsala, 12 från Stockholm

1610 - 28+ - 3 från Söderköping, 11 från Åbo, 3 från Uppsala, 10 från Stockholm

1611 - 2+ - 1 från Strängnäs, 1 från Björneborg

1616 - 22

fast vad gör man om det ena året , 1548 kommer 47 ryska båtar till Torneå, 1552 inga alls och 1554 åter 37 båtar? Visserligen var man vid den här tiden van vid kraftiga fluktuationer, inte bara i varuutbdet utan också vad priserna beträffar, i Riga växlade t.ex. spannmålspriserna under år 1684 mellan 15 och 42 riksdaler per last råg (39). Men dessa fluktuationer måste ha hämmat handeln och hållit den på en lägre nivå än vad man tycker borde ha vara möjlig att uppnå.

Reste handelsmän från södra Sverige till Torneå, så for

norrlänningarna själva söderut. i Stockholms stads tänkeböcker förekommer de nordligaste socknarna oftare än mången sydligare socken (40). En bidragande orsak torde ha varit att arvstvister, som var de vanligaste fallen som fördes inför rådstugan, drog ut på tiden, emedan släktngarna kunde bo 14 dagars resa bort. Dessutom önskade de få ut arvet på ett för dem fördelaktigt sätt. När Finnvedt guldsmeds arv skiftades 1573 ville släktingarna i norr inte ha jord utan ville i stället ha delägarskap i stenhuset i Stckholm. I detta fall rörde det sig förmodligen om en birkarlaätt av namnen att döma och eftersom det finns flera antydningar om att birkarlarna hade hus i Stockholm. Så heter det 1496 att en birkarl fått böta 40 mark för att han inte lämnat kvar någon i Stockholm, vilken kunde sköta huset riktigt, när han reste ut (41). Under åren 1555-1560 var birkarlen i Piteå, herr Anders, hovkaplan i Stockholm, men redan dessförinnan vistades han i Stockholm, ty 1544 försökte två andra birkarlar att ta ifrån honom en del jord, som han brukade i hemsocknen. De fick inte medhåll från den övriga socknen, och avkastningen från jorden förblev i herr Anders händer. jorden beskrivs som varande till hälften kyrkans och till hälften prästbordets i månhundrade år, vilket förmodligen betyder att det gällde Kyrkbyn. 1560 blev herr Anders kyrkoherde i Piteå och 1571 var han den förmögnaste mannen i socknen och ägde bl.a. 4 hästar och en egen sågkvarn. 1596 var han i Stockholm och klagade över arvsfördelningen efter sin syster, som hade varit gift med Lars Holgerson. Rätten finner att det gått rätt till, vilket inte hindrade herr Anders son, lappfogden Anders Andersson, att den 6. augusti 1604 kräva Lars Holgerson på 130 daler. Det visade sig då, att 70 daler var betalda, men resterande 60 daler hade gäldenären ännu inte betalt och rätten ålägger nu lars att driva in dessa pengar, d.v.s. att först betala Anders och sedan försöka få in sina pengar. Som avslutning kan nämnas att den 14 november 1607 omtalas en skuld för kläde, vilken herr Anders hade till Jacob Urbansson. Den hårda affärsmoralen och konsten att glömma skulder var tydligen i detta fall ömsesidig.

När Sverige erhållit en starkare kungamakt började man åter försöka införa en modellenlig handel i den norra landsändan och redan 1531 utvaldes Gävle och Torneå till att bli städer. 1566 uppmanades alla handelsmän norr om Gävle att bosätta sig i Kalmar, och sedan följde besluten i rask takt, såsom visas i tabell 2, där varje kryss markerar en tilltänkt stadsgrundning: (42)

Tabell 2

År Härnösand Sundsvall Umeå Piteå Luleå Torneå

1531 ...................................................................... x

1583 ................................................ x

1585 ..... x ........................... x .............................. x

1588 ...................................................................... x

1589 ................................................ x .................. x

1605 ...................................................................... x

1614 ...................................................................... x

1621 ................... x ......................... x ..... x ......... x

1622 ................................... x

Härnösand fngerade som stad hela tiden från 1585, de andra först efter 1621-1622, bortsett från åren 1585 -1594 då staden Umeå fanns. Det bör påpekas, att Torneå under den här tiden praktiskt taget var ett handelscentrum för hela norra Skandinavien, dit alla begav sig (43) och allt fanns att köpa, t.o.m. vindruvor (44).

Piteå stads grundande

Planer på att anlägga en stad i Piteå uppkom för första gången på en landsting i Västerbotten 1583 (45), men inget hände förrän de nya handels- och seglationsordinatorna tillkom 1614 och 1617 (46). För att dessa skulle kunna efterlevas måste en mängd nya städer grundas, däribland Piteå. År 1618 beslöts, att staden skulle ligga vid Bergsviken, men sedan Gustav II Adolf på en genomresa besökt platsen, ändrades socknens mening och man beslöt att anlägga staden vid sockenkyrkan i Öjebyn. Kring kyrkan fanns då redan 32 rökar och riksrådet Scheding och Johannes Bureus mätte upp de nya stadskvarteren (47), som delvis kom att ligga på åkermark. Den 12 maj 1621 fastställdes privilegierna för denna stad (48). Men redan 1648 gjordes ett försök att flytta staden till Storkåge (49). Detta försök misslyckades, liksom Piteå försök att "ödelägga" Luleå 1635 och 1641 (50) och att "ödelägga" Sundsvall 1635 851). Att ödelägga en stad innebar i dessa fall att man ville att alla skulle flytta därifrån, och riva sina hus. Bönderna skulle sedan resa till en annan stad för att handla. 1637 föreslås Luelå och Sundsvall slopade samtidigt som Umeå är i det närmaste obebodd och utvecklingen går därhän, att ratan 1693 kalla för Norrlands hamn (52). Ett förslag från Luelå 1647 om en gemensam överborgmästare för Uleå, Piteå och Luleå (53) var förmodligen ett försök att kringgå lilla tullen och därigenom kunna förbättra städerna konkurensläge gentemot landsköpmännen. Städerna var för små och svaga och låg för glest för att kunna hejda denna bondehandel.

Visserligne kom det en bestämmelse 1650 som sade att bönderna inom tre mil från staden på lördagar och torgdagar skulle bege sig till staden med sina varor och att borgarna då skulle hålla med magasin och salt (54), men ingen av parterna kunde uppfylla dessa sin pålagda uppgifter. man förstår att Gustav II Adolf kom att tänka sig städerna uppgift snarare borde vara att "soldaterna skulle haffua der deras bårgläger, att bekomma aff borgarna vedh, verme och andra servitser2 (55). Avslutningsvis visar befolkningskurvan, att staden artade sig bättre än vad ovanstående kan ge till uppfattning. Från starten 1621 till 1660 ökade befolkningen kraftigt för att sedan minska under Karl XII´s krigsår, från vilka det heter att "folk flydde städerna" (56). Efter 1740 har stadens folkmängd en tid ökat snabbare än socknens. De i diagrammet inritade nödåren ger i denna grova befolkningsstatistik inget utslag (bilaga 3).

Stadens första bebyggelse

Efter stadens grundande 1621 skulle alla som ville fortsätta med att bedriva handel, bosätta sig i staden. Efter två år hade 44 personer både fått burskap och börjat bygga hus. Enligt en förteckning i Kommerskllegiet från 16230802 fanns följande hus i staden (57):

Tabell 3

hustyp ............................ 1 ....... 2 .... 3 .... 4 .... 5 .... 6 .... 7 .... 8 ....... 1: antal hus

jordstugor .................... 89 .... 2,9 .. 37 . 42 .. 15 .... 9 .... 9 .. 10 ....... 2: antal hus per borgare

nattstugor .................... 27 .... 0,7 .. 19 ..70 .... 3 .... 6 .... 1 .... 2 ....... 3: antal påbörjade hus

bodar ............................ 50 .... 1,2 .. 18 ..36 .... 9 .... 5 .. 11 .... 1 ....... 4: procenten ofullbordade hus

över och underbodar .. 23 .... 0,6 .... 2 .... 9 .... 7.... 0 .... 4 .... 0 ........ 5: antal hela hus hos de 10 första

sjöbodar ......................... 2 .... 0,0 .... 0 .... 0 .... 0 .... 0 .... 0 .... 0 ........ 6: antal ofullbordade - " -

stall ............................... 18 .... 0,4 ....2 ... 11 ....3 .... 0 .... 3 .... 0 ........ 7: antal hela hus hos 10 sista

Summa ...................... 209 .... 5,1 .. 78 .. 37 . 37 .. 20 .. 28 .. 13 ........ 8: antal ofullbordade -"-

kolumn 3 gäller antal påbörjade och ofullbordade hus som saknar skorsten, golv eller tak

Av tabellen framgår att vid detta tillfälle bestod en järdedel av al byggnadrna av påbörjade och ännu inte avslutade byggen, som kunde sakna golv, tak, takeläggning, skorsten eller bara bestå av framsläpat timmer. Tre av borgarna hade inte ens släpat fram något timmer, och räknas de bort hade borgarna i genomsnitt 5 byggnader var. Byggnaderna kunde dock vara av 6 olika slag, vilket ger en antydan om ojämnt ägande.

Så har de 7 borgare som hade över- och underbodar alla mellan 2 och 4 sådana. Överbodarna utgörs troligen av vindar eller en andra våning, medan underbodar utgörs av källare, nedgrävda i marken och med kallmurade stenväggar. Dessa källare brukades tydligen av flera. Det heter 16460406 att två kvinnor som delar källare blir osams om vem sem äger en viss mängd öl som förvaras i en källare. Sjöbodranas låga antal verkar också tyda på att man delad på dem. e blir proportionellt sett inte fler med tiden, ty på kartan från 1649 redovisas 34 sjöbodar, vilket gör 0,2 per borgare. Märkligare är dock att inte alla byggt jordstugor; sn hade bara en bod för sina varor. Jordstugorna utgjorde de egentliga boningshusen och då det särskilt omtalas om en att den hade två kamrar, får man utgå ifrån att de var enrummade. Detta skulle kunna förklara varför borgarna i genomsnitt har två sådana och en t.o.m. fyra. Sådanan enrummade hus från denna tid med spis mitt för ena kortväggen har av Norrbottens Museum framgrävts i Luleå Gammalstad. Liknande små hus har också blivit framgrävda i den medeltida Kyrkbyn. Överhuvudtaget verkar man i Norrbotten ha bott i enrummade timmerhus ända in på 1600-talet, så man så småningom övergick till parstugan och hus med kammare. På 1700-talet var bondstugan ofta så stort tilltagen att en mjor, som fick sig en sådan tilldelad att bo i, nekade med hänvisning till att reglementet föreskrev en enklare stuga som var billigare i underhåll (58). Denna ökning av boningshusens storlek och även av övriga byggnaders kan man föja i kartmaterialet från 1600-talet och framåt. Så får t.ex. Gamla Uppsala prästgård på 1600-talet plats på ett område, som i vra dagar inte ens räcket till en mindre parkeringsplats vid kyrkan, och klockarbostället upptas numera av en gräsmatta invid kyrkogårdsmuren.

Den äldsta, ojämnt utsridda bebyggelsen, blev senare uppordnad genom att man sammanförde sina hus till stugrader, vilka placerades utefter tomtgränserna så att man fick en rymlig gård. Därvid aktualiserades tomtgränserna på nytt såsom framgår av ett fall, 16580615 där en bakstuga delvis uppförts på grannens tomt och måste flyttas för att en stugrad skulle kunna uppföras. Till skillnad från det samtida Falun (59) finns från Piteå ingen tomtkarta bevarad, om någon sådan ens har funnits, ty i ovan relaterade domstolsärende var man tvungen att mäta upp tomterna på nytt.

Itabellen har de som räknats upp först i längden jämförts med de tio sista. Att man kan göra så beror på att listan börjar med borgmästaren, varefter rådmännen kommer och så vidare efter rang och förmögenhet. Trots denna skillnad mellan dessa två grupper människor tycks de märkligt nog äga ungefär samma antal hus, 5,7 resp 4,1 per person. Där de skiljer sig rör det sig om jordstugor och nattstugor. Att detta kunde fun-

gera måste bero på att borgarna hade kvar gårdar på landet och att de endast helt laglydigt hade sitt handelsgods i staden. Samtidigt framstår detta äldsta Piteå som mycket mera homogent än det i själva verket vr, ty virke till husen fanns det gott om och därför är det inte alls säkert att den faktiska fördelningen av förmögenheterna återspeglas i husägandet.

Tillförseln av mat till staden

Det finns från Piteå en bevarad längd över lilla tullen och acciserna för år 1637. Ur den kunde Edling få fram en bild av när folk färdades till staden och varifrån de kom (60). Vadmalen intar i denna längd en framträdande plats bland varorna. Lappskatten som förs via staden förtullas också och hela länden är ganska omfattande. Själv har jag gjort en sammanställning över de djur som fördes in till staden, levande eller redan slaktade, för att konsumeras. För dem uttogs en speciell accis, liksom för malt och brännvin som fördes in till staden. I nedanstående tabell har dessutom summan av lilla tullen 1637, månad för månad jämförts med de uppgifter som finns ett halvt sekel senare, 1675 (61).

Tabell 4

.................... acciser 1637 .................................................................. lilla tullen

månad ren får bock get svin gris kviga ko oxe malt brännvin .... 1637 ..... 1675

jan. ........................................................................ 9,9 ... 5,5 ......... 45.12 ...... 54. 3

feb. . 1 ... 1 ........................................................... 9,6 .... 5,5 ......... 29.30 ... 125.31

mars 2 ... 1............................................... 1.......... 4,9 .... 4 ............ 21.18 ....... 7.16

apr. . 3 ... 1.......................................................... 10,9 .... 3,4 ......... 28.22 ....... 7. 2

maj ................................. 1 .... 1 .............. 1 ......... 8,3 .... 3,7 ......... 19.16 ....... 4.28

juni ........ 2 .............................................. 2 .......... 9 ....... 0,8 ........... 8.27 ...... 25.17

juli ......... 2 .... 3 .... 3 .... 3 .... 2 ..... 2 .... 1 ........ 15 ....... 3,3 ......... 25.10 ..... 44.29

aug. ......10 .... 5 .... 1 .... 1 .... 1 ..... 3 .... 7 .......... 6 ....... 1,5 ......... 66.31 ..... 40

sep. ........ 3 .... 7 ..... 1.... 7 .... 1 ..... 2 ........... 1 ... 5 ....... 0,2 .......... 22.24

okt. .. 1 .. 7 .... 7 ..... 2 ... 8 .... 1 ..... 9 .... 5 .......... 8,5 .... 1,0 .......... 16.22

nov. . 2 .. 5 .... 2 ............ 2 .... 4 ..... 3 .... 1 .......... 4,6 .... 0,4 .......... 10.18

dec. . 1 .. 4 ............................ 6 .......................... 10,8 .... 2.8 ............ 9. 6

S:a .10 . 36 . 24 .... 7 .. 22 . 16 ... 19 .. 18 .. 1 . 102,5 . 32,1 ....... 315.21

Djuren styckevis, malt och brännvin i tunnor, och tullen i daler och öre.

Inkomsterna från lilla tullen i augusti 1675 kan jämföras med frimarknaden i Kåge som samma månad inbragte 52 daler och 31 öre i tull. Om marknaderna är känt att de senare kom att hållas både den 1-3 december och 29-31 augusti (62). Att döma av lilla tullen skulle man år 1637 ha haft en januari-

och en augustimarknad medan man år 1675 hade en februarimarknad. De flesta djur slaktas under månaderna augusti till oktober och julsederna lyser igenom i december månads siffror ( grisslakten). Införseln av dryckesvaror är störst i juli månad, inför den stundande augustimarknaden.

/* Wallerström anger 1995 för det äldre Kyrkbyn att det fanns en svag trend till mera gris i det benmaterialet. Den trenden har onekligen fortsatt, att döma av detta material. I Kyrkbyn var det försumbart lite ben av ren, av vilt fanns fågel och säl mest. Nöt och får dominerade helt bland tamdjursbenen därifrån */

Nedanstående framställning av stadens styrelse ( sid. 13 - 24 ), bygger i huvudsak på Odhners doktorsavhandling från 1860 och Herlitz studier av de flesta vid seklets början skrivna stadsmonografier (63).

Rådsinstitutionens härkomst

Från Birka vet vi, att ting hölls i staden och att kungens fogde styrde där. Liknande förhållanden rådde också i kontinentens städer, men redan på 1000-talet får fogdarna i de tyska städerna bisittare med exotiska titlar, som scabini, schöffen m.m. De gillen, som handelsmännen var organiserade i, bildade råd som med tiden fick medbestämmanderätt tillsamans med fogden. Skråna som växte fram, ville också ha representanter med och så uppkom Stora Rådet. I Sverige är det äldsta skrået först belagt 1437; för bätmakaresvennerna i Stockholm som gjorde sadlar. Men eftersom Sverige inte behövde genomgå samma utveckling som redan skett på kontinenten, kunde rådsinstitutionen införas tidigare. Jönköping hade t.ex. redan 1288 12 rådmän med uppgift att styra staden och med därmed följande domsrätt. Vad de dömde efter är lite svårare att veta då de först 1349 fick rätt att använda Bjärköarätten, men man får anta, att de använde landskapslagarna, tolkad enligt praxis, i analogi med sedvanan som riktmärke. /* Från 1100-talet: "Bjarkeyiarettir er a fiskenen huerin ok i sildveri ok i kaupforum" HS Chledermans recension av Herteigs bok om Bergenutgrävningarna (1969) s89ff, citat s 93 i NAR 7:1 1974. Traditionellt införde kung Björn III denna rätt för Birka år 808. Fram till dess begravde man på Björkö som i övriga bondesverige, därefter kommer kammargravarna med svärd osv */ Hela medeltiden igenom fanns dock fogden kvar, och råd och borgmästare styrde tillsammans med fogden. Fogdarna styrde alltså över både landsbygd och stad, och först 1614 ombeds de att inte lägga sig i städernas rättskipning. På 1600-talet kunde forgdarna, från den tiden kallade landshövdingar, endast övervaka rättskipningen i städerna. De kallades dessutom till vissa svårare mål, i Piteå t.ex. 16560801 till rättegången mot kyrkoherden, och 1637 till en rådstuga som finner att inget hänt på ett helt år. I 1734 års lag fstställdes det slutligen att städerna utgjorde särskilda domkretsar, liksom de också blev särskilda förvaltningskretsar. I det senare fallet dock alltsedan 1723 i samverkan med landshövdingen. I dagens läge har tätorterna sedan år 1971 åter införlivats med landsbygden, till enhetliga storkommuner och därmed har staden i ursprunglig mening försvunnit.

Om lagar och förordningar som gällde för städerna

Städerna som omhuldats så av kungarna, åtminstone sedan Magnus Ladulås tid, utgjorde under denna tid mera en korporation än ett landområde. Korporationen som sådan var också hela tiden tvungen att försvara sin rätt, och man möter i domböckerna ärenden som följande fall mot stadens privilegier 10§:

16510429 sålt brännvin och öl utom staketet, böter 40 mark.

16570309 sålt brännvin och fått 374 kanna beslagtagen av krögaren. Brännvinet togs i beslag och ..................lika mycket ska ges till hospitalet, vid vite av 40 mark.

Varje stad försågs vid grundandet med ett speciellt dokument där en mängd specialbestämmelser uppräknades, vilka skulle göra det möjligt för staden att existera. Dessa privilegier var analoga med statslivets grundvalar, dock så att de fram till 1721 förnyades vid varje trontillträde. Vidare utökades dessa bestämmelser med sådanan som rådet självt infört. på 1830-talet förekom det att stadens politilagstaiftning och allmänna lagen delvis täckte varandra, men med olika bestämmelser för vite och straff.

Dessa städerna egna bestämmelser övertogs ofta från de bestämmelser som gällde i Stockholm och som kom att betraktas som riksgiltiga, som t.ex. stadslagen och byggnadslagstiftningen. De bestämmelser, som utfärdats för Stockholm sammanställdes och kom ut i bokform 1731 och omfattar där 456 sidor (64). /* lag boken för år 1975 omfattade 1211 lagar och 1735 sidor. i dess förord står att författningar gäller även innan de kommer från trycket. */ Det finns bevarade kompendier från denna tid som enskilda domare sammanställde och som innehöll uppgifter om vilka paragrafer i de olika lagarna som skulle tillämpas och när (65).

Stadslagen trycktes 1618 men dess bruk kompletterades av stadgan från 1619, tryckt 1749. Så upplystes borgarna i Gävle år 1667 om att de ska tillämpa denna stadga! Till detta kommer så resolutioner på städernas allmänna besvär, över vilka de olika riksdagarna fattade beslut samt de uppgörelser som träffades mellan de olika städerna och som mycket väl kunde gå stick i stäv mot lagen. hela förfarandet mellan kronan och staden, liksom inom staen, krakteriserades av avtalsidéer, avtal som hade giltighet för dem som kom i åtnjutande av den och som hade att stå för kostnaderna. men kungamakten ville ha större städer och stödde dem med särskilda bestämmelser, till förfång för landsbygden som fick stå för kostnaderna för nöjet att ha städer. Landskpsförbud infördes, 1281 infördes den först i Småland. Sedan kom förbudet i Tälje stadga från 1380, det finns med i Kristoffers landslag ( 1350), och skärptes sedan av Gustav II Adolf, varefter det kom att bestå fram till näringsfrihetslagstiftningen på 1800-talet. Före Gustav II Adolf införde Gustav Vasa och Karl IX förbud för hantverkare att verka inom 4 mil från staden.

Det norrbottniska handelstvånget finns också inskrivet i Stadslagen och förnyades 1589, 1594 och 1614. Sistnämda år tilläts dock fortfarande passiv utlandshandel.

Val av rådmän

Under medeltiden valde magistraten när de avgick själva sina egna efterträdare, vilketskulle ske årligen. Gustav Vasa utnämde dock själv rådmän, t.ex. på 1520-talet och under det kungliga enväldet på 1600-talet utnämde kungen också borgmästare, rådmän och stadssekreterare. Detta med motiveringen att han kandidater var litterata, d.v.s. något kunniga i juridik. Detta skulle i och för sig inte haft så stor betydelse om inte rådmännen på 1600-talet ofta satt på livstid, något som t.ex. inskrevs i Vimmerby stads privilegier år 1604. Den kungligt utnämde kunde därmed lätt komma att stå som främling till det borgarskap ur vars krets han i teorin var fritt vald. men även i de fall där borgarna själva valde. skulle rådmännen tas ut ansedda och förmögna handelsfamiljer. Dessutom kontrollerades valen av landshövdingen genom att de skulle konfirmeras av honom. Dena styrning av valen hade den fördelen att underlätta det samarbete som förväntades av råd och landshövding, då ju parterna kom att bli socialt mera jämspelta.

Vidare var det under den här tiden borgmästaren som dömde och inte rådsmännen som seden, efter tysk förebild varit under medeltiden. Det viktiga var alltså att borgmästaren var litterat, rådmännen kunde fortfarande få var illiterata. Detta förekom ännu i 1920-talets Piteå där de tre rådmännen var illiterata, medan borgmästaren var litterat. Därmed inte sagt att det alltid förhållit sig på det sättet. I domboksmaterialet från Piteå finns följande arvstvist där en rådman fick fungera som litterat:

16510424-4 En borgare ville få ett arvskifte rätt genomfört och möjligheten fanns nu, när en rådman, som visste besked fanns i socknen. men den som förvaltade arvet ville det inte, utan svarade: "Tig i ditt huvud soter intet alls förstånd du må väl tiga". Domen blev, att antingen skulle han klara av att skifta arvet, med dess underförstådda skulder, eller också plikta 70 mark, enligt Konungsbalken 11§.

16510424-6 anklagas en rådman för att ha raderat, d.v.s. ändrat. I detta fall i de domböcker som borgmästare och rådmän förde. Men den anklagande ka inte bevisa sin sak, och medellös som han är, döms han till fängelse, på vatten och bröd i fjorton dagar.

Samma fängelse kallas 16550910-2 för "stadens gömmo" och var inte säkrare än att en vig fånge kunde ta sig ut genom gallret. När en förrymd fånge hade gripits, vågade man inte förvara honom i fängelset utan skickade honom till länshäktet i Umeå (66).

Borgarna

Enligt Magnus Erikssons stadslag bestod borgarskapet av handlare och köpmän. Vid sidan om dem fanns det i städerna folk i de fria näringarna, dit slaktare och bagare räknades. Dessa senare var inte tvungna att ha burskap, man hade då heller inget att säga till om i staden. Under åren 1531 och 1617 skärptes kraven på burskap med påföljd att fram på 1830-talet endast c:a 25% av städerna invånare var borgare, i Stockholm blott 15%. gustav Vasa hade velat få bort överflödigt folk från städerna och Gustav II Adolf upplyste borgarna om, att de skulle vara tacksamma och idka sin näring nu när "vattubina" var utrensade fråns täderna. Kvar inom städerna fanns dock präster, adels- och kronobetjänte som priviligierade grupper. Dessa hade en tendens att göra intrång på borgarnas näringar under hela 1600-talet. Det var också under 1600-talet, som borgarskapet blev ett eget stånd. 1617 var ståndsgränserna fortfarande flytande, men i 1634 års regeringsform nämdes de vid namn. De hade då också fått säte i det så viktiga sekreta utskottet: 1627 med 10 borgare men 1631 ingen, ty på riksdagen 1629 hade de i kungens frånvaro försökt avhända sig krigsbördorna.

För att bli borgare skulle man ha gått 7 år som lärgosse och sedan 4 år som köpsven. Därefter kunde man få ett burskapsbrev från magistraten mot vissa avgifter och trakteringar. Detta burskap gjorde en till medborgare med de andra borgarna i samma stad och hade dessutom utsträckt giltighet till andra städer. Den som nekades burskap kunde överklaga hos kommerskollegiet. Var det svårt att få burskap, var det minst lika svårt att säga upp det, såvida man inte vanskötte sig och fråndömdes sitt burskap. Ty med burskapet följde allehanda förpliktelser inom stadsförvaltningen. men även den borgerliga näringen i sig uppfattades som ett slags tjänst och det finns exempel från 1700-talet där magistratens arbete och borgarnas näring jämställdes såsom båda varandes offentliga tjänster.

Hade man burskap, skulle man också ha gård i staden och för vissa år finns i domböckerna uppgifter om att gårdar bjudits ut till försäljning:

16550501 uppböds hustru Saras gård här i staden för 1:a gången

16550629-2 uppböds hustru Saras gård här i staden för 2:a gången

16560430-4 uppböd en borgare sin broders gård samt 4 skälsland jord

16560629-2 Jöran Hinderson köpte en gård av isack Tiuck, uppböds 1:a gången

16560630-6 uppböds Jöran Hindersons gård för 2:a gången

16560707-4 uppböds Jöran Hindersons gård för 3:e gången

16561124-4 utfärdades fästebrev på Jöran Hindersons gård

16560707-3 köpte Robert Grey en gård

Att gården bjuds upp tre gånger är föreskrivet i lagen. Jöran Hinderson

var tydligen son till en borgare som sålt sin gård till Isack Tiuck och som nu hade råd att återköpa den, vilket Isack Tiuck inte kunde motsätta sig

16550521 En Piteättling, som numera var bosatt i Luelå, ville återlösa fädernegården, så att hans gamla far skulle få en tryggad ålderdom och gården förbli "under börden". Den som bebodde gården blev av rätten dömd att ta emot pengarna för gården och att upplåta gården till Lulebon.

Slutligen så kunde man hyra ut sin gård för en tid, såsom följande visar:

16550702 Skolans rektor hade på S:t Johannesdagen arrenderat en gård för åren 1654 - 1655 för 12 daler. Gårdsägaren ville nu få 25 daler KM för de två åren men rektorn gick först bara med på 12, senare 13 daler. Eftersom han ännu inte betalt något, dömdes han att erlägga 12 + 13 daler.

Legohjon

Utöver lärgossar och köpsvenner arbetade även pigor och drängar i borgarens hushåll. Om deras anställningsförhållanden, som antyds vara speciella för Piteå i domböckerna, framkommer också något i de olika ärendena. Det första är av mera våldsamt slag:

16350828 en dräng och hans bonde bråkade och drängen blev utslängd varefter han slog med en sten mot dörren så att det uppstod hål i den, vilket renderade honom 40 mark i bot.

De övriga ärendena rör mera dirket anställningen:

16400302-3 någon hade anställt en annans piga och båda döms till 3 mark.

16550317 en piga hade lämnat sin tjänst därför att hon ansåg sig ha svultit och frusit. Domen blev att antingen återgår hon till tjänsten eller så återbetalar hon sin årslön.

16550618-2 en dräng som blev uttagen till knekttjänst men som redan tagit emot städjepenning för ett år fram till Mikaeli ska först tjäna färdigt sitt år och så få ut hela lönen: 16 daler KM + strumpor + skor + slät skjorta.

16550903-1 en dräng hade städslat sig 16550824 men efter 8 dagar sagt upp sig och gett tillbaka fästepenningen. han döms för "tresko" och att återbetala lönen 24 daler KM.

16590831-2 en dräng som tagit till Pite från Stockholm hade slutat arbeta vid Pålsmäss (25.1) och inte gjort någonting på hela sommaren, då det var som mest att göra. han döms att betala tillbaka 16 daler KM. När han städslade sig, hade han fått 4 daler KM som städslepengar och 4 daler av sin årslön, senare hade han dessutom fått kläder för 3 daler KM.

Generellt sett verkar det ha rått bristpå legofolk och det speciella för piteå kan väl ha varit de bättre förmånerna. knekttjänsten bestod i att vara båtsman och för det fick man lön från staden. kronan placerade

under denna tid sina båtsmän vid de norrländska silvergruvorna (67). Till att vara bågtsman skulle borgarna inbördes finna villiga personer och det finns ett domslut från 16550331-2 som tala om att två borgare gått ut på bygden utan att först ha ordnat med en båtsman och därför dömdes att ha en duglig båtsman i beredskap vid första anfodran.

Rådsmännen

"Förutom magistraten hör till en stad civila myndigheter också domsagan, vilken har borgmästaren till ordförande och till bisittare 4 rådmän, som tillse, att lagen, vågen och stadgarna följs, vakar över köpenskap och annat som rör invånarnas väl" (68). I vissa städer fanns det förutom rådstugerätten också en underrätt, den s.k. kämnärsrätten. I dessa satt rådsmän som representatnter för menigheten och slet mindre tvister, höll uppsikt över varjehanda handels- och hantverksförhållanden samt fungerade som åklagare.

I piteå hade borgmästaren på 1920-talet 6000:- i årslön och vardera av de tre illiterata rådmännen 300:-. Den låga ersättningen som dessa rådmän fick visar att det för dem var en syssla vid sidan om deras borgerliga yrke. på 1600-talet utförde de sitt värv som en förpliktelse, utförd i statens tjänst samtidigt som det för dem var en rättighet gentemot staten att få ha en egen förvaltning och domsaga.

För att även rådmännen skulle kunna fara ut på längre resor fanns det ett avbytarsystem som exemplifieras i det följande från 1655:

.................................... 16.1 ... 25.2 .....1.4 ... 21.4... 18.6 ... 29.6 ..... 2.7 ... 27.8

Mårtan Olufson .......... b ........ b ........ b .............................................. b ........ b

Anders Andersson ........................................... r

Oluf Andersson ................................................ b

Oluf Johansson ........... r ........ r ......... r .......... r ........ r ......... r ...................... r

mikael Jonsson ........... r ........ r ......... r ...................... r ......... r ......... r

Erik Månsson ............. r ........ r ......... r ...................... r .................................. r

Johan Nilsson ............. r ........ r ......... r .......... r ........ r ......... r ......... r

Christer Olufsson ............................................................................................. r

Nils Johan Olufsson ........................................ r ..................... r ......... r

Oluf Olufsson ....................................................................................... r

Hans Persson ............ r ........ r .......... r ..................... b ........ b ......... r ......... r

där b står för borgmästare och r för rådman. När ordinarie borgmästare var bortrest, ryckte en dådman alltså in såsom vice-borgmästare. Likadant var det ordnat för rådmännen, som tydligen alltid skulle vara minst fyra för att vara fulltaliga, i Piteå såväl som i det inledningsvis citerade Torneå.

Rådmännen hade stort anseende såsom redan framgått av ovan relaterade arvsskifte 16510424-4 och som följande fall också exemplifierar:

16550116-1 i en smädesskrift hade författaren enligt domstolens sett att se, i alltför hårda ord återgett ett samtal i kyrkan med en rådman,och därför ansågs han ha lastat och vanhedrat rådmannens arbete. i Konungsbalkens 12 kapitel var sådan situationer förutsedda och domen löd på 18 marker i böter.

Däremot hade prästen en annan ställning i medeltidens samhälle när lagarna skrevs.än under 1600-talet, ty när kyrkoherde Johan i Arjeplog blebv smädad i en smädesskrift 16551205, blev författaren dömd till 18 mark efter rådstugebalkens 31 kapitel, vari det talas om okvädinsord borgare emellan. prästens ställning var dock statstjänarens och följaktligen förmer än en borgare eller en rådman på 1600-talet och borde också ha dömts efter någon paragraf i konungsbalken, om lagstiftningen hängt med i samhällsutvecklingen.

Slutligen fanns det vid sidan om magistraten utskott, som efter tysk förebild benämndes de äldste. I Stockholm var rådet 1494 sekunderat av 24 goda män och 1524 biträddes rådet av de äldstas råd i en finansfråga. I 1619 års stadga återfinns den på nytt och där heter det att borgarskapet ska lyd de äldsta och råd. men det är först under 1700-talet som det blir vanligt med de äldstas rådsom då består av 12 man, hälften köpmän och hälften hantverkarre. dessa sammanträdde inför magistraten eller på gillestugan och övertog de uppgifter som tidigare de tillfälliga taxeringskommiteeerna hade.

Borgmästaren

Under medeltiden förekom det ofta att städer hade flera borgmästare, så hade Vadstena under medeltiden sex borgmästare, mot endst två under 1600-talets senare del (69). under 1600-talet blev det dock vanligt med bara en borgmästare. vissa städer kunde t.o.m. tillsammans dela på en borgmästare, som Skanör och Falsterbo gjorde från 1730 och framåt. I andra sammanhang kunde landshövdingen och borgmästaren vara en och samma person, som i Göteborg och Sävedala härad. Under 1500-talet började borgmästaren erhålla fast lön, och under 1600-talet fortsatte utvecklingen mot att man tillsatte yrkesmän på livstid vilka ekonomiskt kom att stå oberoende av borgarna. i pite fick borgmästaren 1656 120 daler KM samt rätten att utan avgift hålla krogen, vilken var inrymd i rådstugans källare. Vidare fick han hela Lillrebbens fiske för extraordinarie expenser. Rådmännen fick under samma tid 20 dalar var. 1698 visar utgiftsstaten följande löner: (70)

1 borgmästare 140 daler

4 rådmän 30 daler var

1 notarie 60 daler

1 stadstjänare 8 daler

1 utridare 8 daler

Borgmästarposten upphörde definitivt att vara en förtroendepost i och med 1749 års lag med dess bestämmelser om att borgmästaren skule ha akademisk juridisk examen. Denna kunde erhållas på lite olika sätt. 1833 är det i Jönöping ha skett genom självstudium (71).

Borgmästaren figurerar inte i domböckerna, däremot förekommer en viceborgmästare en gång och en f.d. borgmästare två gånger:

16460406 anklagade vice-borgmästaren Isak Tiuck målarmästaränkan Anna för att i borgmästarens frånvaro ha lockat en piga in i källare för att där tappa ur något öl. Isaks piga hade berättat detta, men eftersom det visar sig felaktigt döms denna piga till 12 mark i böter för utspridande av "ärovördiga ord".

16560505-1 var det en man från Hortlax vars brorsbarn ännu inte fått ut hela arvet, som förvaltades av förra borgmästaren Mårten Olofsson. Det återstod ännu för 4 daler gammal koppar samt en styrmanshyra och en maträkning som Mårten lovade betala så fort han fick se räkningen (16560505-2). Denne Mårten Olufssons död finns också beskriven, eftersom kyrkoherden i Luleå ville få en av sina räkningar betald:

16580313-1 Mårten Olufsson steg sjuk ombord på båten till Stockholm och avled på halva vägen. han hade dock fullgjort seglingen ned till Stockholm för 10 daler KM och redan betalt av sin skuld med 5 daler så det återstod 20 daler KM av skulden från 16560919.

Om de senare borgmästarna vet man att när Erik Månsson Sterne tog avsked 16670615 så valdes David Persson Fordell interimt samtidigt som man valde nya rådmän och stadsskrivare. 16670828 blev Fordell ordinarie borgmästare på en rådstuga där även landshövdingen var med. Till ny borgmästare kallades 1676 häradsdommare henrik Winblad och han åtog sig uppdraget ett år på prov, fortsatte och tog avsked 1685. Vid ett senare tillfälle får inte borgarskapet själva välja borgmästare utan vid valet 16990927 tillsätter kungen sin egen kandidat som legat vid akademin, varit i kunglig tjänst och rest utrikes (72).

Övrig personal i stadens tjänst.

Under 1600-talet förekommer fast anstälda stadssekreterare, kallade stadsskrivare, och stadsfiskaler, kallade inspektorer. De senare med underinspektorer till hjälp.

Om inspektorns uppsökande verksamhet förtäljer följande mål:

16350825-2 en ngs student hade av inspektorn förbundits att svara för det gods han år 1634 hade i sin bod, något han inte kunde, varför han ansågs ha "brytit konungens eller hans ämbetsman dom ... och har dombrev därpå, han böte 40 mark" (Konungsbalken kap.10). Tydligen hade han fortsatt med sin gårdfarihandel, trots att han blivit dömd för den.

/* 16560630-1 stadstjänaren hade instämt en borgare inför rätten för att redogöra för sina panter. Borgaren hade sagt att han inte haft tid och rest iväg trots förbud. 16560707-1 inför rätta. */

Stadsskrivaren får även delta i inkassoverksamhet:

16510409 en skuld till staden och kronan skulle utmätas och fogden jämte borgmästaren, två rådmän och stadsskrivaren gick ut för att kräva in den. De möttes av hårda ord och tyckte att "ingen kristen och rättsinnig människa bör göra sådant om det gäller kronans gagn och stadens bästa". Utmätningen som skulle verkställas berodde på att ett stödärende hade gått ända upp till Hovrätten och böterna, som där blev utdömda 16501015, skulle nu inkrävas. Till dessa böter lades nu ytterliggare 100 daler SM, att enligt lagen fördelas melan målsäganden, kungen och staden. Själva stölden saknas i 1649-1650 års domböcker.

I ovannämnda fall var det stadens myndighetspersoner som utmätte, bor man på landet kan ärendet överlåtas åt Konungens befallningsman att exekveras, t.ex. skulden 16550629-1 till Torneå stad.

Avlöningar

Till skillnad från landsbygden, hade städerna i stort sett en självständig medelsförvaltning. I början av frihetstiden ställdes landsbygden under en stark kontroll från staten, medan städernas magistrater och borgarskap tillförsäkrades rättighet att disponera städerna enskilda medel. Uppbörd och taxering var städernas angelägenheter, och det växte upp en flora av avgifter som växlade från stad till stad. Inom staden gällde det att fördela bördorna så rättvist som möjligt, dock med sociala m.fl. hänsyn.

magistratens avlöningar bestämdes av staen, men skulle utbetalas av stden som ofta prutade. under Karl XI´s långa fredstid kunde det dock hända att det något år blev överskott i kassan och då ansåg kronan sig ha

rätt till den. I krigstid nedskrevs däremot lönerna och man fick de pengar som fanns.

Avlöningarna till av staden anställda stod i proportion till stadens inkomster det året. Pengarna kom från skatter, som togs upp av borgarskapet men också av landsbygden i form av marknadsståndspengar, vidare av bötesandelar, tiondepenning på arv som lämnar staden m.m. Enskilda tjänstemän hade speciella inkomsttitlar, stadsskrivaren hade rätt att ta ut expeditionsavgifter och 1661 infördes också en domstolstaxa. dessutom tycks rådmännen i piteå ha samlat in en del av sin lön direkt från borgarskapet och därvid ibland blivit bemötta med okvädinsord, exempelvis 16460730 och 16490420. Till dessa kontanta ersättningar kom så ett system med avlöningsjordar, fisken och andra möjliga förmåner.

Tull, post och skola var satligt organiserade. Tullen togs upp av statens tjänstemän i stadens hus och pengarna gick till staten. I stapelstäderna förekom dock en tull, kallad tolag, som gick till staden. För allt som fördes in i staden erlades en tull, lilla tullen kallad. Den infördes 1622 och utgjorde 1732 av varans värde. Senare kompletterdes tulltaxorna 1666 och kvarstod fram till 1810, då de upphävdes (73). Tulltjänstemännen kunde vid sin sida ha en tullknekt, vilken då avlönades av borgarna och inte med tullmedel. Detta framgår av ett ärende där borgarna inte kunde komma överens om hur mycket tullknekten skulle få, 16550831-1.

Allmänna rådsmöten.

Vid den allmänna rådstugan sammanträdde den röstberättigade menigheten inför magistraten. I stadgan från 1619 för bjöds allmänna möten, ty man levde i en tid då enighet var normen och på dess möten kunde det komma till tumultartade scener. Från 1677 talas det i Piteå om slagsmål på allmänna rådstugan i maj och 1667 hade man uppträtt emot emot befallningsmannen (74). Utvecklingen under 1600-taler gick alltmer mot en form av representativ demokrati, till skillnad från den äldre mera direkta formen av demokrati. Menighetens uppgift blev att vid val vara förslagsställande, samt att utföra dest som beslutades "under medverkan av magistrat och menighet". I praktiken ko nog många beslut direkt från magistraten som i sin tur själva fick rätta sig efter kronans önskemål. om allmänna rådsmötet heter det i stadslagen att stdens lagbok läses upp dagen efter S:t Johannes döpares dag (24.6) (75), något som i praktiken inte alltid kom att göras. Däremot skulle borgmästare och rådsmän mötas 8 dagar före 1:.a maj för att välja efterträdare och sedan kungöra beslutet på rådstugan 1:a maj. Räkenskaperna skulle

också vara slutförda en vecka före 1:a maj. på så sätt blev 1:a maj ett ekonomiskt nyår för staden. Riktigt nyår var 1:a maj i äldre tid, i Frankrike fram till c:a 770, i Tyskland under 700- och 800-talen och även på andra ställen, som benevento i Italien (76). Från Irland omtalas även att man hade en allmän jordomfördelning varje 1:a maj (77) och fler exempel torde vara att finna. I Europa var under medeltiden annanr den 25 mars, Marie Bebådelsedag, den vanligaste dagen för det nya årets början. I Sverige hölls sockenstämmor i maj och oktober, under kyrkoherdens ordförandeskap. När byarna får egna bystadgar och erkänd bystämma, har den också sin viktigaste stämma vid Valborg. Det finns också antydningar i domboksmaterialet från Piteå, att det hölls rådstugemöten med likartad funktion som i byarna ungefär vid denna tid på året. För åren 1651, 1655 och 1656 finns ärenden upptagna som avhandlats den dagen. För en senare tid, då domböckerna blir mer utförliga och skrivaren får betald per skriven sida, har jag i domboken för 1691 den 1.maj funnit följande mötesprotokoll, som lika gärna kunde ha varit från en bystämma:

1. kungjordes ett kungligt brev riktat mot förskingrandet av allmänna medel,

2. uppmanades alla att betala mantalspengar före 15 maj, vid vite,

3. uppmanades alla som bodde kvar i den gamla staen vid sockenkyrkan att flytta till den nya stadedn på Häggholmen.

4. utsågs stadens kassör och utlottades tjänsterna som biträden, badstuguförman, socknemän och skjutspliktiga

5. uppmanades alla attinförskaffa bandredskap

6. uppmanades alla att förbättra gärdesgården kring storåkern, kv, Degeråkern

7. utarrenderades ängar och laxfisken

8. avtackades den gamla kyrkoherden och hälsades den nya välkommen.

9, upptogs nya borgare som svor borgareeden

10. tillsades alla att göra färdigt avbetalningarna på de 3 mantalen stadsjord som stden fick 1621

11. löstes en arvstvist.

Ordinarie rådstugor

utöver den allmänna rådstugan höls under årets lopp en mängd rådstugor. Då man under denna tid inte såg någon skillnad mellan beslutsfattandet och hörandet inför rätta, kom många av dessa möten att protokollföras, renskrivas och sändas till hovrätten som övervakade rättskipningen, i synnerhet som man på den här tiden i all slags förvaltning såg ett slags rättskipning. i de revolverade domböckerna som gåtts igenom förekommer

antydningar om att inte alla rådstugemöten varit sådana att deras protokoll ansetts behöva delges Svea Hovrätt. Således omtalas den 8 maj 1656 ett protokoll från ett möte den 30 oktober 1655 vilket inte finns medtaget i det årets domböcker. För år 1644 omtalas endast att man sammanträtt i december och 1637 samlas man för att finna att inget hänt under hela året. Ur det tillgängliga materialet kan dock en del utläasa. Genom att protokollen är daterade har jag i en allmanacka gällande för åren 601 till 2200 (78) kunnat slå upp vilka veckodagar som man höll rådstugemöte. De av mig kända är sammanställd i tabell 5 där även två andra nordliga städer, Luleå och Torneå är medtagna för att få fram jämförelser. För att upptäcka eventuella förändringar har tiden uppdelats i två perioder.

Tabell 5.

.................. 1635 - 1649 ................... 1650 - 1659

.............. Piteå Luleå Torneå ..... Piteå Luleå Torneå ..... Summa

måndag .. 6 ...... 5 ........ 4 ........... 19 .... 9 ....... 60 ............ 103

tisdag ..... 1 ...... 2 ........ 3 .............. 4 . 10 .......... 9 .............. 29

onsdag ... 2 ...... 0 ........ 6 ............ 13 ... 7 ........ 47 .............. 75

torsdag .. 3 ...... 1 ......... 3 ............. 6 ... 5 ........... 9 .............. 27

fredag ... 3 ...... 0 ......... 1 ............. 5 .... 1 ......... 11 .............. 21

lördag .... 1 ..... 2 ......... 9 ............ 11 ... 7 ......... 59 .............. 89

söndag ... 2 .... 0 ......... 1 ............... 3 ... 4 ........... 6 .............. 16

Summa . 17 .. 10 ...... 27 ............. 62 . 43 ....... 201

Söndagen hör till de dagar som undvikes, även om man iprincip tycks kunna sammanträda vilken veckodag som helst. Lördagar och måndagar uppvisar de flesta sammanträdena. En mindre topp finns också mitt i veckan, på onsdagar. Där avviker Luleå, som har de flesta möten på tisdagar, ett drag som förstärks med tiden. Stadslagens bestämmelser om rådstuga var måndag, onsdag och lördag (79) har tydligen intee följts så noga, även om det finns en tendens till laglydnad på denna punkt.

För övrigt kan mna ur tabellen utläsa en konstans som fortsätter oberoende av förändringar vad gäller vilken tid på året man föredrar att sammanträda på. I tabell 6 har året indelats i tre 4-månadersperioder, varav den mellersta täcker större delen av den snö- och isria sommaren då borgarna kunde begew sig ut på handelsseglationer eller idka jordbruk.

Tabell 6.

........................1635 - 1649 .......... 1650 - 1659 ........ 1691

.................. Piteå Luleå Torneå Piteå Luleå Torneå Umeå Piteå Luleå Torneå

jan - april ..... 5 .... 4 ......... 8 ...... 25 .... 17 ..... 54 ..... 26 .... 17 .... 4 ...... 20

maj - aug ..... 7 .... 5 ....... 12 ...... 22 .... 16 ..... 94 ..... 10 ...... 2 .... 1 ...... 15

sep - dec ..... 5 .... 1 ......... 7 ....... 15 .... 10 ..... 63 ..... 36 ...... 6 .... 4 ........ 4

I seklets början sammanträder Torneå oftast och Luelå minst ofta. Torneå mest på sommaren och Piteå mest i början av året för att sedan bli mer återhållsam allt eftersom året fortskrider. Luelå som geografiskt ligger mellan dessa båda städer uppvisar i tabellen en mellanställning. Går man sedan till Umeå visar den för åren 1649 - 1650 ett klart minimum i antalet sammanträden under sommaren (80) och detta beteende finner man också i Piteå och Luleå år 1691, samtidigt som Torneå övergått till Piteås tidigare vana, men ännu inte kommit fram till Umeå-sättet. man har alltså anpassat sina uppgifter i staden på ett bättre sätt till de näringar man bedriver, från att som i Torneå ha haft nästan hela sammanträdesbördn under den för jordbrukare brådaste tiden, via Piteå-sättet till ett som är mera anpassat till en "jordbrukande stads"(81).

Vissa år sammanträddes det oftare än andra. piteå uppvisar för åren 1655-1656 ca 80 rådstugemöten /* 79 + 370000 + 16441200? */ som är kända för perioden, övriga år omnämns endast 2 - 6 om året. Luleå däremot saknar sådana markanta toppar och i Torneå sammanträds det under alla åren efter 1654 mycket oftare, 29 - 50 ggr mot tidigae 1 - 9 ggr.

det kanske är berättigat att här jämföra stadens rådstugedagar med byarnas bystämmodagar. I Norrland hade man tidigt byaböner på söndagarna och isaksson har varit inne på tanken att man i samband med dem också höll möten, som efter 1742 års bystadgas införande övergick till att vara bystämmor. ör denna sin teskan han anföra två bystämmor som hölls på söndagar och en på vardera torsdag och fredag (83). Vidare uppges det brån Bäcksjö i Vilhelmina sn att man i modern tid hållit bystämmor på söndagarna "då man ju hade gott om tid" (84). från Finland har Isaksson ett exempel på att bystämman kunde hållas på söndag, men han anser inte att allt detta material räcker för att dra några säkra slutsatser (85), För en del bystämmor och byamöten anger isaksson exakt datum och räknar man bort de gånger samma möte omtalas på flera olika ställen i hans bok, har man 83 möten att testa hans tes på. En sammanställning ges i tabell 7. Där har materialet uppdelats på två tidsperioder med nästan exakt lika många möten i vardera.

Tabell 7

.................................... måndag tisdag onsdag torsdag fredag lördag söndag summa

för tiden 1728 - 1828 ... 6 .......... 6 .......... 2 ......... 8 ....... 11 ....... 5 ......... 3 ........ 41

för tiden 1829 - 1890 ... 4 .......... 5 .......... 5 ....... 10 ......... 4 ....... 8 ......... 6 ........ 42

summa ......................... 10 ........ 11 ......... 7 ....... 18 ....... 15 ..... 13 ......... 9 ........ 83

Som synes sker det en förskutning från fredagar till torsdagar och lördagar. Samtidgt föflackas preferenserna för de övriga dagarna och då börjar man också sammanträda på onsdagar och söndagar. dagar man tidigare undvikit. Bäcksjömannens ovan omtalade förkärlek för sammanträden på söndagar skulle mycket väl kunna vara riktigt för den allra senaste tiden, ty i Pitholm var det 1890 som följer (86):

måndag tisdag onsdag torsdag fredag lördag söndag summa

.... 1 ......... 2 ........ 2 ..........0 ........ 1 .......... 1 ........ 3 ........ 8

Även på denna punkt är det berättigat att jämföra städerna med byarna, nämligen beträffande jordbruket. Som regel donerades jord till alla städer som grundades under tiden 1570 - 1644 och den jorden fördelades mellan borgarna efter olika principer, såsom "tomt är tegs moder", med jordarrenden eller på livstid. I Öjebyn där Piteås tre mantal jord låg, fördelades jorden mellan följande borgare år 1645 (87) således:

i staden boende ............ skälsland utsäde ... lass hö

Nils Jonsson ........................... 11 ...................... 42

Oluf Jonsson .......................... 42 ...................... 42

Mats Klockare ......................... 6 ........................ 6

Oluf Andersson ..................... 21 ...................... 21

Erik Jonsson .......................... 13,5 ................... 13

Anders Olufsson ................... 26 ...................... 26

Lars Torfastsson ................... 12 ...................... 12

Jon Stål .................................... 6 ........................ 6

Anders Andersson ............... 15 ...................... 15

herr Johan pastor ................. 64 ...................... 64

Mats klockare är inte borgare men bor i staden och kyrkoherde Johan är medtagen som jämförelse.

/* se även Åkerherrar och jordintressenter. S. Erixon i Folk-Liv 1943-44, 7/8, sid 207 ff. Om Arboga med protokoll och kartor */

När på 1830-talet stadsjordarna kommit i lägervall, producerar likafullt Åmål mera spannmål än det självt behöver och för Vadstena måste jordbruket år 1833 betraktas som huvudnäring. Piteå läg därvid långt efter, för hela Öjebyn med sina 26 gårdar hade 1645 endast 75 tunnor utsäde och 576 lass hö mot en annan by som Långnäs som 1643 hade 25 gårdar och nära 70 tunnor utsäde och 650 lass hö. Från andra städer berättas det att borgarna sålde foder när allmogens höbärgning slog fel.

Hanssen ger följande siffror för städernas spannmålsproduktion år 1802 (88), den av mig tillagda kolumnen för konsumption gav ett gåtfullt re-

sultat, kanske beroende på brister i källmaterialet.

ort .............................. tunnor spannmål

.................................... eget ........ infört ....... utfört ... summa .. folkmängd .... konsumption

Piteå ............................ 130 ........ 4535 .............. 0 .......4665 ......... 899 ............. 5,2

...

Stockholm ....................... 0 .... 318174 .. 160700 .. 157474 ..... 72652 ............ 2,2

Summa 82 städer .. 36691 .. 1149226 .. 485115 .. 664111 .. 229109 ............ 2,9

Konsumptionen är beräknad som tunnor spannmål som är kvar i staden, räknad per år och person.

Vissa städer vid kusten var utpräglade fiskestäder, som Gävle, Hudiksvall, Trosa och Landskrona med tillsammans 734 fiskare år 1831/35. Dessa fiskestäder hade också tillsammans ett betydande handeslstonnage; efter Stockholm var Norrköping och Gävle de mest betydande. Gävle idkade också fjärrhandel och hörde till de mellansvenska städer som idkade fjärrfiske och hade en mängd egna hamnar utefter Norrlandskusten (89).

Domböckerna

Domböckerna är skrivna på rikssvenska och inte på Pitemål, vilket rimligtvis var den dialekt som talades i staden. Vidare märker man på handstilen att det nästan alltid är rutinerade skrivare som för pennan, raderna är raka liksom marginalerna. Domböckerna från Luleå ger ett något slarvigare intryck, det är mera av det slag som handelsmännen själva skriver. Skriften ger intryck av att vara lättskriven och flytande. Stavningen varierar inom vissa gränser, ä och e används om vartannat, liksom å och o. Alla bokstäver är inte lika lätta att läsa, särskilt huruvida det ska stå a eller o, ä eller å. Vidare förekommer tecken som inte entydigt kan återges med vårt alfabet utan de transkriberas med z, w etc. vilket gör den renskrivna texten onödigt svårläst. Därför har all stavning i de citerade texterna normerats till den nu gängse, medan orden och ordföljden bibehållits. bruket av stor bokstav har också normerats, ty den ter sig helt godtycklig och är mera anpassad till skrivarens tycke och bekvämlighet än några regler vi tillämpar. oftast börjar en ny mening med stor bokstav, liksom egennamn oftast gör det, dock inte alltid. Mitt i meningarna finns det sedan stora bokstäver utspridda, såväl i början som mitti orden, allteftersom skrivrytmen går. helt lättläst blir en sådan text inte och eftersom grammatiken är mera tillkrånglad än den man är van vid från våra dagar, kan man missta sig gruvligt. Ett bröllop relateras hos Steckzen (90) så att 15 kannor vin skulle ha hamnat på avvägar och druckits upp av skolpojkar och drängar, medan det snarare rör sig om för snål traktering. Alla gäster ska bespisas vid ett bröllop heter det i domen, även skolpojkar och drängar. Dessa hade druckit 1,5 kannor vin för 8 daler, de övriga gästerna 15 kannor och en flaska, 16560430-3.

Med tiden sker en stadig ökning av textvolymen för varje mål så att böckerna fördubblar sin volym under c:a 25 år från 1635 till 1660. Detta innebär också att framställningen blir detaljrikare. Orsaken härtill torde vara att söka i nya bestämmelser som tillkommit för att underlätta hovrätternas kontrollarbete. Formatet på sidorna är genomgående folio, till skillnad från vissa andra orter som Köping och Hedemora, vilka använde sig av kvartoformatet med texten inramad med markerade marginaler. Folioformatet används också 1637 för att tala om att inget hänt under det gångna året och eftersom man sänder ett helt blad till Stockholm har det gått åt 4 sidor. pappren vekst ill kuvertform och sändes med posten till Stockholm för 6 öre SM (91). De kom fram ungefär två veckor senare. Vid hovrätten i Stockholm dagtecknades de och blev så småningom inbuntade med andra orters domböcker till 30 - 50 cm tjocka band.

Om domstolsförhandlingarna

Hur det kunde gå till vid domstolsförhandlingarna i dåtidens Sverige kan man få en inblick i genom fransmannen Ogiers beskrivning av tinget i Falun 1635 (92):

"... till tingshuset, där man just höll lagima ting, vilket sker två eller tre gånger om året. Där presiderade landshövdingen vid bordsändan med en klubba i handen, varmed han slog i bordet för att bjuda tystnad. på högra sidan om honom satt domaren, som även förde protokollet, på den vänstra sidan stadens styresman, som jag sagt var fogde (93). På båda sidor om bordet sutto i rad gamla ståtliga, långskäggiga herrar, väl hemmastadda i riksens lagar och sedvänjor, men med lagboken framför sig på bordet för att inte begå något misstag. När något mål behandlades, för domaren det till protokolls och uppläser det lagrum, som har tillämpning på ifrågavarande fall. Bisittarna meddela därpå varandra viskande sin åsikt, som deras äldste likaledes viskandeframställer för domaren, varefter denne omedelbart avkunnar domen. Den som blivit fälld har att på stället antingen betala böterna eller ställa borgen eller gå i fängelse. Det var icke utan att detta sätt att rannsaka och döma tilltalade mig ... ".

Skillnaden mellan denna tingsrätt och rådstugerätten låg däri att den senare sammanträdde mycket oftare, leddes av borgmästaren och även behandlade en mängd mindre allvarliga ärenden som aldrig togs upp på ett ting. landshövdingen var heller inte alltid med på tingen och i städerna var de endast med när de kallades, som t.ex. i Piteå 16560801 vid rättegången mot kyrkoherden, då även kyrkoherdarna i Luelå och Råneå var närvarande. lagboken som användes var provisoriet från 1608, där den medeltida lagen kompletterats med Mose lag. provisoriet ersattes först 1734, men redan vid den tid, som här behandlas, kunde endast hälften av alla ärenden dömas efter dessa lagar. e andra, som mest bestod av tvister handlesmän emellan, kunde endast dömas efter sedvanelagen då det saknades lagrum för sådana ärenden.

Någon speciell rådstuga finns inte omnämnd i de genomgångna domböckerna. Från 1675 finns en beskrivning av rådstugan i den nya staden på Häggholmen. Den hade i övre våningen en sessionssal samt ett arkiv och en kammare. Det största rummet på den våningne stod tomt. ineder våningen fanns materialbodar, krog, våghus och arrestrum (94). Den källare, där det tappades ut öl 16460406 kan ha varit den i rådstugan, dels därför att vice-borgmästaren var inblandad och dels för att borgmästarens lön delvis bestod i rätten att få hålla denna källare som utskänkningslokal. Som krog betraktad bör den ha haft ett idealiskt läge

med tanke på allt folk som skulle till rådstugorna. Var i staden den låg är lite svårare att veta. Den kan ha legat vid ett torg som numera är inkorporerad med kyrkogården och i Erik Dahlbergs Suecia finns en Curia inritad i vyn över gamla staden (95) men den saknas på förlagan till kopparsticket som Lääf ritade 1695 (96). I domböckerna omtalas dock en tingsstuga, 16561213 och en sockenstuga, 16560801. Med stuga menas ett rum, inte nödvändigvis ett fristående hus. Däemot rör det sig säkert om skilda stugor. Curian och sockenstugan placeras av Dahlberg i den oregelbundet bebyggda delen av staden, d.v.s till bönderna kyrkstad, medan borgarskapet hade några raka kvarter norr om sockenkyrkan och där torde de också ha byggt sin rådstuga.

Domstolsärenden

När man vill börja med att bearbeta domstolsmaterialet vänder man sig gärna först till vad folklivsforskare tidigare anfört i ämnet. Sigurd Erixon har skrivit två artiklar, där han berättar om vilka möjligheter han ser i ett sådant material. I Folkliv 1946 skriver han om "Brottmålen som källa vid etnologisk folkkarakterisering". Denna artikel återkommer lätt omarbetad i heimen, band VII, manusstopp 19470930, under titeln "Folkkarakterisering vid rättskällornas vittnesbörd". Ur texten framgår att domböcker för Norrby i Västmanland excerperats med anledning av studierna i Skultuna bruks historia, för tiden från 1540-talet till mitten av 1800-talet. I Folkliv-artikeln finns dessutom på sidan 105 en förteckning över de olika slags brott som urskiljts. Den börjar med a) "dråp" och fortsätter till r) "mened" med ett tillägg från s) "arvstvister" till v) "pliktsförsummelse och överträdande av lokala förbud". i mitt material från Piteå saknas dråp helt och hållet liksom mened. Vidare ter det sig svårt för mig att skilja mellan l9 "fylleri och därmed sammanhörande störningar" och m) "offentliga och anstötliga trätor" och n) "skällsord och förtal", Detta för att man lätt öppnar sitt hjärta i berusat tillstånd och därför att lagboken indelar ärendena helt annorlund, nämligen efter jur allvarligt det som sägs/görs är. Denna ovannmämnda lista saknas i heimen-artikeln som rimligen tillkommit senare och det kan tänkas att hela denna lista förkastats av författaren. Däremot uppehåller han sig så gott som helt vid våldsbrotten och där de saknas talar han om rättsröta. Nu är de mera våldsamma fallen i Piteå få och dessutom skriver en utländsk resenär, Magalotti, i sin dagbok:" att svenskarna icke av naturen är krigiska, tar sälan till värjan i disputer, något som italienare gör oftare" (97). men det ska kanske tilläggas att det finns samhällen, som t.ex. dagens USA om vilka det sägs: "I vårt eget samhälle - inte direkt

känt för dess avsky för våld - är proportionen av vuxna män som medvetet dödat en annan människa troligen mindre än en på tio ... räknas de bort som bara dödat i krig ... faller proportionenn till någonstans under 1 på 100 ..." (98). Vilket fortfarande förefaller vara väl mycket. Artiklarna ger med andra ord ingen rättvis bild av svensken under 1600-talet, trots att det borde varit möjligt. Antropologiskt sett speglar ju en viss lag en motsvarande social ordning. man kunde faktiskt säga att lagen är en modell av den sociala strukturen (32). Den är visserligen manipulerbar men redan malinovsky har påvisat hur stora fördelarna är med ett kompletterande sstem av fastlagda lagar med ömsesidiga rättigheter och skyldigheter. Detta att lagen är den del av det sociala livet i allmän bemärkelse gör att den måste behandlas som sådan på grund av den intima realtionen mellan lag och samhälle. men inte bara varje samhäle har lagar, utan också så gott som alla väsentliga sociala institutoner har legala aspekter (99).

I slutet av Folklivsartikeln omtalas i den engelska sammanfattningen hur man kan gå tillväga genom att ge:" a systematic account of them (i.e. the crimes) arranged in different crime-groups, the variation that can be observed and the character of the people of this region that it has been possible to establish" (100). För att få någon ordning på det mycket varierande materialet har den dåvarande lagbokens balkindelning använgts. Likaså har i nedanstående tabell alla ärenden, där det inte anges efter vilken lagtext man dömer, sammanförts i en grupp för sig, som övriga.

Tabell 8

Balk ..........1635 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54 55 56 57 59 59 . s:a

Konungs- ....... 1 ......................................................... 1 ........... 1 ....... 2 .................. 1 .......................... 6

Giftermåla- .... 3 ................. 3 .. 1.............................................. 1 ............................. 2 ................. 2 ... 10

Jorda- ........................................................................................................................... 1 ........................... 1

Byggninga- .............................. 1 ............................................................................... 3 ........................... 4

Köpmåla- ...... 1 .......................................................................... 1 . 1 10 .................. 1 ......................... 13

Skiepmåla- ........................................................................................................................................ 1 ...... 1

Rådstuge- .................................. 2 .................. 1 . 2 . 1 ............ 1 . 1 ........ 1 ........... 3 . 9 . 2 . 2 .......... 25

Edsöres- ....... 1 .......................................................................... 1 ....... 1 .................................................. 3

Sårmåla- .................................... 1 ............................................ 2 . 1 ......... 1 ................................. 2 ...... 7

Tjuvna- ......... 1 ........................................................................................................... 1 ............................ 2

förordningar ......................................................................................... 1 .................. 1 ............................ 2

övriga .................................................................................................... 1 ................ 24 26 . 2 . 5 . 4 .... 62

Summa ......... 5 ... - ... - .. - .. 3 . 5 ... - ... - .. - . 1 . 2 . 2 . - ... - .. 6 . 3 15 .. 2 . - .. - . 37 35 . 4 . 7 . 9 .. 136

Den 10 december 1652 brann staden, därför tomrummet 1652 - 1654, de övriga tomrummen måste bero på anra orsaker.

Under Konungsbalken faller ärenden mot överheten, som landsköp och missfirmelse av tjänsteman. legohjons anställningsförhållanden faller under Byggningabalken. Hot om våld räknas in i Edsöresbalken och våldsbrott under Sårmålabalken. Allt övrigt tore framgå av balknamnen. Som synes av tabellen utgör gruppen övriga ärenden en stor del av samtliga ärenden samtidigt som den förekommer endast i de senare domböckerna. gruppens existens är inget märkvärdigt, då en helt annan ffärspraxis kunnat växa fram efter 1350, så lagen skrevs. det märkliga är att dessa övriga ärenden först på allvar förekommer under några få år, samtidigt med att hela antalet ärenden är mycket stort. En brottsvåg om endast två år, 1655 till 1656 ställer man sig tvivlande inför, snarare har man kanske här att göra med ökat nit från de dömandes sida, en nitälskan som åter ebbade ut. Ser man t.ex. till brottens spridning under hela perioden är den för många ärenden förvånansvärt konstant, som t.ex. vad gäller Edsöres- och Sårmålabalkarna, Konungs. och giftemålabalkarna. rådstugebalken däremot uppvisar däremot en topp under året 1656 då ärenden mot denna balk utgör de enda ärenden som döms efter lagboken. Toppen för köpmålabalken år 1651 kom till genom att man det året dömde en mängd smuggelmål på ovanligt svag bevisföring för att kunna stävja ett kat kringgående av tullarna.

det borde också vara möjligt att utläsa olika trender i detta material. Ett försök görs i tabell 9.

tabell 9.

balk ............ ärenden konstant ...... tiden konstant ........ summa

............................ 1 . 2 . 3 . 4 .............. 1 . 2 . 3 . 4

konungs- ........... 5 . 1 .. - .. - ............... 1 . 2 . 3 . - ................. 6

giftemåla- .......... 5 . - .. 2 . 2 ............... 5 . 1 . 2 . 2 ............. 10

jorda- ................. - .. 1 .. - .. - ................ - .. - .. 1 .. - ................ 1

Byggninga- ...... 1 . 2 . 1 .. - ................ 1 .. - . 3 .. - ................ 4

Köpmåla- .......... 6 . 6 . 1 .. - ................ 1 .. - 12 .. - ............. 13

Skeppmåla- ...... - ... - .. - .. 1 ................ - ... - .. - .. 1 ............... 1

Rådstuge- ........ 8 . 2 . 5 .10 ............... 2 . 5 . 5 .13 ............. 25

Edsöres- .......... 3 .. - ... - .. - ................ 1 . 1 . 1 .. - ................. 3

Sårmåla- .......... 4 . 1 .. - .. 2 ............... 1 . 2 . 2 . 2 ................. 7

Tjuvna- ............ 1 . 1 .. - .. - ................. 1 .. - . 1 .. - ................. 2

delsumma ..... 34 14 . 9 15 ............. 13 11 30 18 .............. 72

förordningar .. - .. 2 .. - .. - .................. - .. - ... 2 .. - ................ 2

övriga ............. - .18 25 .19 ............... - .. - . 25 37 .............. 62

Summa ......... 34 34 34 34 ............. 13 11 57 55 ............ 136

I tabellen jämförs två olika sätt att gruppera materialet, båda indelade i

4 perioder. I den ena omfattar var period en fjärdedel av alla ärenden och i den andra en fjärdedel av tidsrymden. Visserligen omfattar tabellen bara 25 årgångar av domböcker och detta på ett ofullständigt sätt, men å andra sidan tillväxte staden snabbt, från ett 50-tal personer på 1630-talet till 244 år 1660.

Båda tabelldelarna ger lite olika trender, som för Konungs- och Köpmålabalkerna är direkt motsatta. Rikspolisstyrelsen ger årliga sammanställningar, d.v.s de håller tiden konstant. Den som däremot läser ett visst antal sidor domboksmateral håller snarare antalet ärenden konstant. Därvid får man ett intryck av att de grövre brotten var vanligare i äldre tider för att desan minska, se Konungs-, Edsöres- och Sårmålabalkarna. En riktigare statistik visar att dessa är ungefär lika vanliga hela tiden (101). Hela statistiken förrycks tyvärr av att gruppen övriga ärenden är så stor fr.o.m. 1655. Det återstår då endast att gå igenom ärendena balk för balk för att få en inblick i konflikterna art, svårighet och antal.

Om ordningen i rådstugan

man kanske ska börja med sammanträdena i rådstugan och se hur dessa ärenden kan återspegla något om ordningen där. Dessa protokollfördes tidvis mycketpedantiskt, så heter det t.ex. 16561124-1 att vederböfrande kom senare på dagen och så upptas hans mål som nr. 3 den dagen. just vad gäller ordningen i rådstugan förekom det en formlig drive 1656 och det året antecknas de flesta ordningsärendena. i översiktlig form tas nedan alla dess förseelser upp och genomgående dömdes en bot om 3 mark ut, enligt Rådstugebalken.

16550426 var ej tillstädes vid en stämning och ej heller något ombud för honom, böter "för det han återvänder",

16560630-2 infann sig ej till en rättegång om en skuld till en Skellefteåbonde. Detta trots bud och befallning från borgmästaren,

................ - 3 hade en skräddare försummat rådstugan trots förbud,

................ - 4 hade en skräddare avvikit från allmänna rådstugan,

................ - 5 hade en rådman rest till sitt hemman på landet under rådstugedagarna,

16560707-1 en borgare hade rest från allmänna rådstugan till sitt hemman i Skellefteå trots att han 16560630-1 hade blivit instämd av stadstjänaren för att redovisa sina panter,

16570404 en borgare var instämd till rätten men ville inte infinna sig, dömdes först för "tresko" och senare

16570509 dömdes han för att ha försummat allmänna rådstugan och ej

heller kompenserat en stämning,

16580315-2 hade svarat emot rätten med "pock och slag",

16581229 hade infunnit sig alltför motvilligt till en stämning,

Inför rätten kunde man också "ljuga äran" av någon, d.v.s anklaga någon för ett brott som denne inte begått och två sådan ärenden finns:

16500909 ombord på ett fartyg hade någon blivit anklagad för en stöld av något kläde. Kunde inför rätten bevisa enin oskuld,

16560801 anklagade en Stockholmsköpman prästen för stöld. Denne kunde värja sig och köpmannen fick böta 60 daler + 16 daler i omkostnader för prästen, medan pigan som sett händelsen dömdes till 16 slag, ett straff som verkställdes 1651124-5 (102). /* Code Napoleon tog bort kroppsaga för vuxna. i Sverige kan den ha varit kvar ända in på 1930-talet i gårdsrätten*/

Om stöld

Stölder förekom, om ändå inte fler än tre, vilket onekligen är ganska litet jämfört med vad man skulle vänta sig.

16350126-1 hade flyttat 10 pund hampa från en annans till sin egen tunna, böter 40 mark,

16550225 brutit sig in och tagit två daler och tre alnar lärft samt 1,25 skäl korn ( 1 skäl = 1/4 tunna) och döms nu att betala tillbaka det stulna till målsäganden samt böta tre gånger det stulnas värde, 13 daler SM, enligt en kunglig resolution från 16530318. /* böta 3 ggr förekommer även i Jyllandslagen( växande korn skulle gett sjätte kornet och ggr 3 blir det 18ggr) och spåras även hos mossliken som dödas tre gånger */

16550116-3 hade en borgare blivit bestulen på sin hatt och återfinner den nu på en drängs huvud. Drängen böter 1 daler SM.

Därtill kan fogas följande fall:

16550618-1 en legopiga hade i smyg tagit en tröja från sin matmor när hon inte fick ut sin lön. Fick behålla tröjan som lön men för stölden måste hon plikta två dagar i fängelse,

16550421 denna stöldanmälan döms efter Dobblarebalken, ty rätten finner något skumt vid den första sessionen och vid den påföljande, fyra dagar senare kommer det fram att det var oreglerade spelskulder som en bonde var skyldig en viss person och som denne då hade hämtat ur bondens kista utan lov. Det rörde sig om en karlsjacka, ett par byxor, en skjortell och något tobak. Skuldsedeln som uppvisades inför rätten genomskådades och båda spelarna fick erlägga 3 marker som bot. Dessutom skulle den som hade större skuld i spelet ge de 7 daler KM som kläderna var värda till hospitalet och återlämna kläderna till bonden. Detta straff står inte i lagboken utan hör till de speciella straff som ibland utdömdes med bot och bättring i åtanke. I Stockholm dömdes t.ex. år 1490 en person att göra en pilgrimsresa till Spanien för ett horsbrott (103).

Om giftermål och liknande

Stadslagen börjar med Konungsbalken, efter vilket de svårare brotten döms. Därefter följer Giftemålsbalken, brott mot vilken då får betraktas som de näst allvarligaste. De fall jag funnit i mitt material är av tre slag.

Det första slaget är sådanan där "en mö tager man mot faders eller moders vilja", d.v.s.

16550908-2 + 16550910-1 där de unga tu movilligt erkänner att de legat med varandra, innan äktenskapslöfte givits. Vid vite av 50 daler KM ska han ta henne till äkta samt böta 40 mark.

Av det andra slaget är sådana fall där det inte avges något äktenskapslöfte och kvinnan blir "skämd till sin heder", som det heder i lagboken. Det finns sju sådanan ärenden, vilket får betraktas vara inom ramen för det normala i dåtidens Sverige och skiljer sig markant från den stora frekvens av sådana ärenden som Fristedt fann i Torneås domböcker (104). Man kan vidare se att de tre sista ärendena baserar sig uttryckligen på att ett barn kommit till, medan de tidigare även kan ha baserat sig på annat vittnesmål.

16350116-2 en kvinna hade låtit belägra sig av en ogift mansperson,

16390428 en dräng överbevisades om att haft lägesmål med en piga,

16390807 en ung dräng beskylldes för att ha lägrat en piga,

16400302-1 en ogift mansperson beskyldes för att ha lägrat en ogift kvinnsperson,

16491114 en ung person beskylldes för att ha lägrat en borgaredotter,

16550910-2 + 16550917 en kvinna tillfrågades, vem rätta barnafadern var. Först pekade hon ut en dräng, men sedan en annan. Den som först hade legat med henne fick böta 40 mark, den andre 3 mark (105),

16590119-1 en flicka hade fött ett barn. En ung person erkände sig vara barnafadern,

16590427 en flicka hade fött ett barn. Hon sade, att husbonden var far därtill, men denne skyllde ifrån sig på en dräng, som tre gånger hade kastat sig in i stugan / *jämför bildserier från ca 1900 */,

men flickan sade att han hade inte haft med henne att beställa. Sedan skyllde husbonden på en lappdräng, med vilken hon varit i bastun, men inte heller nu kunde han bevisa sitt påstående, utan blev dömd till 40 mark samt till att ställa flickan tillfreds med 1 öre i pengar.

Av det tredje slaget är sådana där en "kvinna gör hor" och det fall i Piteå som kom upp 16391202 /*ev feltolkat */ gick ut på att två kvinnor skulle ha legat med varandra (106) och de skulle därför mista livet och sina gårdar, ty så stod det i bibeln,

Leviticus 20 och Deueronium 22. Detta att Mose lag åberopas är inte så konstigt som det låter. Dels finns dess vedergällningsprincip redan i landslagen och i Helsingelagen gällde att vid hustrumord togs liv med liv. Sveavägen föreskriver att vid tidelagsbrott ska den skyldige bli levande begravd tillsammans med djuret. 1608 års lagprovisorium hade till såväl stads- som landslagen fogat mose lag. nu var det dock så att "den ringa rätten" i Piteå inte hade rätt att förkunna dödsdomar, utan dylika skulle först underställas hovrätten som ofta dömde mildare än vad Mose stadgade. Detta begreps snabbt av menige man och mot slutet av 1600-talet klagade de över att det bara blev "apekonster" i underrättena. 1686 tillsattes slutligen en lagkommision som verkade fram till 1734, då den nya lagen kom (107).

Det kanske är berättigat att här räkna upp de brott som 1600-talet räknades som de svåraste: blasfemi, förräderi, mor, blodskam, våldtäkt och tidelag (108). Från Piteå socknen finns det år 1635 ett tidelag mellan en 12-årig pojke och en ko. Ärendet omfattade tre sidor text i en dombok, där de flesta ärendena endsst omfattade tre rader. Denna pojke dömdes till bålet. Från socknen finns också fall av barnamord (109).

Om våld och ärekränkning

Att hota någon straffades efter Edsöresbalken med 40 mark, som 16490901-2, där en person hotar att överfalla en borgare. Det höga straffet kan ha berot på att han gått mera handgripligt till väga än protokollet avslöjar. Vid en utmätning 16510326 inträffade något liknande, men där står det uttryckligen:" ville överfalla med hugg och slag utan skälig orsak" när en borgare tillsammans med stadsvakten kom för att göra en utmätning. Hade den utmätne lyckats såra dem, skulle ärendet ha dömts efter Sårmålabalken. Så var fallet:

16490901-1 då en borgare blev överfallen md hugg och slag av en främmande köpman.

I båda fallen utdömdes samma böter, 40 mark. Vid andra tillfällen som:

16400302-2 då en dräng tillfogade en bonde två köttsår, utdömdes 12 mark.

För "kämpasår" utdömdes blott 6 mark, 16490701, 16500401. Just åren omkring1650 tycks ha varit de bråkigaste, enare på 1650-talet rör det sig mest om ärenden där skolans rektor anmäler att någon av hans djäknegossar blivit slagen av någon borgare, 16521208 och 16590420-2.

16590223 blev en dräng övefallen av sin husbondes son och slagen med en yxa och frun i huset baddar hans sår, varefter han beger sig till en rådman för att få rättvisa.

Slutligen finns det omtalat ett fall, 16550440-1, där en borgare försökte

skilja en kämpande bonde och en dräng åt och därvid hade bonden sagt: "vad vill du din dumhund" och därefter rivit sönder borgarens jacka. Eftersom det var fråga om ett enstaka ting kunde det komma till försoning, och bonden lovade att låta sy ihop jackan samt ge borgaren 4 daler KM, detta för tillmälet. Att man överhuvudtaget dömde för förflugna ord och så hårt beror på dn inställningen att "förakt är odrägligare samt mera smärtande än ödets hårdaste slag2 (110). Det kanske bör tilläggas att tilltalar man i vår tid en parkeringsvakt med:"kärringar och apor, det är vad ni är" så blir det missfirmelse av tjänsteman (111). Följande uttryck användes på 1600-talet och bötfälldes med mellan 6 och 12 mark, beroende på omständigheterna:

16460730 kallat en rådman för åsnepanna,

16441200 sagt ovärdiga ord till underinspektorn,

16450825 sagt obekväma ord till ullnären vid ett ertappat smugglingsförsök,

16450929 hade i hstigt mod kallat någon för ljugare och bedragare,

16490420 använde lasteliga och försvarderliga ord samt gjorde försök till överfall med hugg och slag när en rådman ville inkassera en avgift till staden, böter 12 mark,

16460406 hade kallat en grannkvinna för tjuv och skafferska,

16490419 hade kallat en medborgare för tjuv,

16520728 hade en piga i hastigt mod kallat en annan piga för tjuv,

16551215-1 hade en borgare okvädet stadsskrivaren, när denne ingripit mot faderns landsköp,

16400302-4 hade en borgare utspritt ärovördiga ord om en borgaredotter,

16400806 hade en borgare i dryckesmål sagt några obehöriga ord till några drängar, nekade, men fälldes av vittnen,

16560110-1 hade organisten kallat en skolgosse för "horunge och eliest hela hans hus", /*tillagt */

Avslutningsvis ett referat av vad som hände när Lars Persson i Roknäs (LP) kom från tingsstugan och ville gå till värdsstugan. Då kom borgaren Johan Mattson (JM) och ville att han skulle gå till tings. Detta ville inte LP utan sade:

LP: Nej, vi har inte mycket oss emellan.

JM: Jo, det är en stor sak.

LP: Den sak som vi har oss emellan är för länge sedan sliten och utträttad.

JM: Du har stått för rätta förr som skälm och hora. Du var inte karl nog att svara mig inför rätta. nu ska jag svara dig på rådstugan. jag har lagt in appelationspengar.

Då stötte JM till LP för bröstet med näsan och sade:

JM: Gå härifrån, du har inget här att göra.

LP: Vill du stöta mig härifrån så stöt alla andra som står här runtomkring med.

Därefter gick LP till klockstapeln och därifrån in i sin broders, mats Perssons gård. JM kom efter med "Påck och Snorck".

JM: Är du bättre än du är så kom ut här ty min hand är ren och nu medan det är tingsfrid får jag inte röra dig, men efteråt ska du inte tugga mycket bröd (m.m. som LP av hövlighet inte vill framföra). Du ska bli förskonad nu men i julhelgen ska jag bruka dig som en sopkvast och sopa dig den ena gatan uppför och den andra gatan nedför.

Vittnen fanns. ett sade: ... då begynte JM att bruka mun på LP ch sade:" Jag ska lära din hund fitta trampa tre fjät i ett". Sedan gick JM in i tingsstugan. Vidare hade Johan Andersson skrivit en attest, ett skriftligt vittnesmål och det innehöll något som ansågs ovärdigt om borgmästaren, rådet och vederdelomannen LP.

JM dömdes till 12 mark för skälsord och 6 mark för okvädingsord.

Attesten ska behandlas senare och båda parterna uppmanan att inte överfalla den andre med ord eller gärning, vid vite som lagen föreskriver, 16561213+16561215. /* de firar Lucia! */

Om olagliga affärer

De flesta av de affärstvister som förekommer i domböckerna döms inte efter lagen utan efter en sedvanerätt och endast sällan utdöms böter. Här nedan uppräknas de fall som dömts efter Köpmålabalken och varav de flesta härrör från tiden omkring 1:a maj 1651.

Såväl 16500409 som 16551217 dömdes borgare till 6 mark för att de sålt odugligt brännvin till lapparna.

16510501-3 en bonde hade sent om aftonen köpt av "de främmande" och får böta 40 mark samt 3 daler och 6,5 öre SM för de fyra alnar kläde han köpt.

16510424-1 tullnären hade sålt till de främmande en tunna tjära á 2 daler SM

................. -2 en bonde .................. -"- ...................... en tunna strömming 4 daler SM

................. -3 en bonde .................. -"- ...................... 1/4 tunna lax 2 daler SM

................. -5 en bonde .................. -"- ...................... en tunna råg 4 daler SM

................. -7 en person ................. -"- ...................... en tunna korn 4 daler SM

16510501-1 en bonde .................. -"- ...................... 1,5 tunna korn 2.16 SM

................. -2 en bonde .................. -"- ...................... en tunna korn 3.14 SM

................. -4 en person ................. -"- ...................... 0,5 tunna strömming +

8 pund fläsk 0 0,5 pund kött, summa 1 daler 6,5 öre SM

Utöver godsets värde fick de alla böta 40 mark. Som anklagare omtalas borgare och tullnär. Som förklaring till den här serien hårda domar uppges i domboken att "måst bruka strängast rätten åt dem, så att någon bättring bliva".

utöver ovanstående varuförfalskningar och försök att kringgå tullarna finns ytterliggare två ärenden, varav det först nämnda handlar om landsköp och det andra om kontraktsbrott.

16350825-1 under sommaren hade en borgares dräng varit i Skellefteå och där sålt tre tunnor salt, som nu var förverkade. Därtill kom så 40 mark i böter.

16590831-1 en bonde hade fått 5 daler KM för att frakta ett antal tunnor från Skellefteå till Piteå för en borgares räkning. men han hade blivit lovad 8 öre tunnan, vilket borgaren döms att betala, enligt Skeppmålabalken.

Utöver att ovanstående förhållanden påminner om vad som gäller legohjonen när de städslar sig och får ut en del av lönen i förskott så är det ett exempel på alla de tvister, som ska behandlas i det kommande stycket.

Om oegentligheter vid affärer

De ärenden som ger den bästa bilden av vad som försiggått i det gamla Piteå, är nästan alla sådana som dömdes efter sedvanerätten. De utgörs till största delen av tvister och endast sällan utdöms böter. De tvister det rör sig om är oftast av ekonomisk art och de kastar därför ett visst ljus över handeln och handelsmännens liv. Så förekom det ibland underliga transaktioner av t.ex. nedanstående slag:

16560501-1 en blind man från Kalix socken kärade till en borgare om ett hästbyte. Borgaren skulle ha "fixerat" den blinde genom att av gossen, som var den blindes ledsagare, ha köpt dennes häst. Rätten finner det skäligt och billigt att köpet återgår och den blindes häst har under tiden ätit upp sig varför han får 1 skäl korn och 0,5 riksdaler för gossens magra häst.

Den blinde fick i alla fall sina pengar, vilket är mer än den handlare som hade sålt en silversked om tre lod, 16550423, och inte fått sina 4 daler.

i många av dessa ärenden talas det om handskrifter, som förutom att de förutsätter en viss läs- och skrivkunnighet bland handelsmännen också ger upplysningar om hur mycket de kunde skuldsätta sig. Att döma av kvitton som förvaras i riksarkivet (112) utgjordes dessa kvitton av ojämnt tillskurna papperslappar med några rader text i en handstil som är mycket slarvigare än den man finner i domböckerna. Ett belopp som 37 daler och 24 öre låter inte så mycket, men 30 daler är tillräckligt för att arrendera 3 skälsland jord i flera år samt betala tillhörande skatter och avgifter. Resterande 7 daler och 24 öre skulle exemplets skuldsatta person betala i varor under sommaren, 16560507-1.

30 daler motsvarar f.ö. 3 tunnor strömming som togs av stadsutridaren från kyrkoherde Jacob i Gråträsk på tinget i Skellefteå 1652. Stadsutri-

daren hade dock överträtt sina befogenheter och kyrkoherden had eförsökt få igen pengarna eller varorna på tinget i Lappmarken, men inte fått någotdera. Nu ville han att staden skulle betala ur egen kassa, ur sin stadskällare. Domslutet blev, att han vissserligen hade rätt till pengarna, men att han själv skulle hitta någon som ville betala honom, 16561114-4 + 16570627. detta var ett ganska morskt domslut, eftersom herr Jacob som präst egentligen stod över borgarna, socialt sett. Det omtalade tinget hölls i Arvidsjaur med ett följande ting en vecka senare i Arjeplog. I deras nämnder satt lika många borgare som samer.

Kunde borgarna konsten att undvika att ge kyrkoherden i Gråträsk de pengar som tillkom honom, så

var inte K.majt. sämre. Staden hade ju vid dess grundade tilldelats tre mantal jord. 16230501 hade förhandlingarna med de bönder som skulle avstå jord till staden kommit så långt att man enats om att alla bönderna skulle avstå proportionellt lika mycket så att staden sammanlagt fick 24 tunnland. Denna jord ville bönderna ha 960 daler för, vilket borgarna gick med på, då ju kungen donerat dem tre mantal och således var den som skulle ge dem dessa pengar. 1641 kom så Peter von Benningen upp och samlade in 100 daler till kungen. När borgarna började fatta hur de lurats, skrev de till k,M:t som lovade dem ett gammalt urverk om de var villiga att betala mellanskillnaden. Detta var borgarna beredda till, men nu ville kungen göra en utredning och året därpå fick de avslag. Detta hängde nog delvis amman med att landshövdeingen förmått borgarna att, samtidig som de för kungen klagade över sin fattigdom, samla ihop 300 daler att användas som kapital i silvergruvan (113).Båda de ovanstående exemplen vill jag tolka som att man kunde gå ganska hårt fram mot en socialt lägre stående person. Personer i ungefär samma sociala ställning måste bete sig annorlunda mot varandra, i detta fall sina medborgare. 16560508-2 kom ett beslut om att de som fraktade soldater och båtsmän på sin samägda skuta skulle få 16 daler KM av stadens medel för de 9 båtsmännens transport.

Ratan var "Norrlands hamn" och på hösten 1653 gjordes där i hamnen ett köp. Väl framme i Piteå upptäcktes, att det fattades en del av det köpta. Enligt en specifikation som gjordes vid köpet, skulle det nu ha fattats: 0,5 tunna lax, 1 tunna strömming, 1 renskinsfäll och 3 lispund smör till ett ammanlagt värde av 43 daler. Det visade sig att köparen var skyldig säljaren 29 daler och 22 öre och att denne tänkt kvitta med det gods som nu fattades. Domslutet 16560501-2 blev att så kunde man inte göra, utan pengarna skulle betalas och varorna levereras.

Var man riktigt i knipa, kunde man bli tvungen att betala igen sina skulder med det lösa och fasta gods man ägde. Då kunde man försöka rädda

en del genom att säga att bara det man äger i staden får utmätas. En annan sak var, om man lyckades med det, särskilt när man hade en som Robert Grey emot sig och han finner att man inte kan motivera sin ståndpunkt med annat än "en hop med compimenter", 16560508-1 + 16560507-2.

En verklig tvistig sak tas upp i ett supplement till domboken för år 1656 och som går tillbaka på en räkning och en pant för gods från år 1641. men så rörde det sig också om sammanlagt 650 daler KM när ränta och skadestånd lagts ovanpå de ursprungliga skulderna. Domen 16550322 blev att alla inblandade skulle göra rätt för sig trots deras stora fattigdom.

Av ospecifierad storlek är den skuld som en Pitebo underskriver i Stockholm och som han sedan måste betala med all sin lösa och fasta egendom, 16550903-2. har man gård och grund i staden, kan man begära och få anstånd att betala en stor skuld till sommaren därpå. Detta även om det rör sig om hela 134 daler 26 öre KM. fast då får man acceptera att betala en ränta på 10%, 16550908-1, vilket är mer än de 6% som man uppger vara det vanliga för en gästande fransman, vid ungdfär samma tid i Stockholm (114).

Har man väl betalt sin skuld´, ska man spara kvittot, annars kan man bli krävd på nytt efter 23 år. Fast 16590509 gav rätten anstånd till sommaren därpå, så att den skyldige hade tid att leta rätt på eventuellet kvitto. Skulder kunde också ärvas. var arvet redan fördelat, kunde rådstugan göra en precisering som 16550331-1. Där fastställdes att änkan och den hemmaboende sonen skulle betala hälften och de båda andra sönerna den andra hälften. En senare uppkommen tvist om samma ärvda skuld visar att det fanns två systrar, för nu, 16560629-1, är en av bröderna borta och hemmasonen erlägger 3/4 av skulden, eftersom han även nyttjar sina både systrars arvedel.

Båtar kunde också samdelas. En något förfallen skuta skulle delas mellan 5 parter. En av dessa ville ha ut sin del i reda pengar och 16560428 fastställdes, att han skulle få 64 daler KM vid nästkommande Bartolomei tid, 24/8 samma år. Skutan var altså värd 320 daler KM.

I vissa fall kunde man växla in gamla skulder, som fem tunnor stömming med 0,5 tunna smör, båda kvantiterna värderade till 60 daler. I detta fall, 16550116-2 tillkom dessutom en ränta om 2 daler.

Norrland hade samma mått som resten av riktet, men 1655 visar det sig att måtten i Piteå är annorluna än de i Stockholm. 16550827 rör det sig om 20 tunnor salt som uppmätts i Stockholm tillsammans med en del salt som sålts på vägen i Härnösand. Saltet hade sedan mätts i stadens tulltunna men köparen upptäcker att det fattas honom 2,5 skäl salt ( 1 skäl = 1/4 tunna). Rätten beslutar att denna mängd salt ska läggas till, då det ingte kan uteslutan att stadens

egen tunna var för liten. Annars hände det faktiskt att gods verkligen försvann ombord på skutorna utan att någon stulit. 16560430-1 utfördes en avräkning i två rådsmäns närvaro där bristen visar sig vara 31 daler och 8 öre KM och inte kan förklaras utan måste utjämnas. Värre var det då en hel båt försvann, 16580313-2 + 16580315-1. Fast denna gång gick det att bevisa att båten faktiskt levererats i Stockholm tre år tidigare. Trängseln i Stockholms hamn var dock så stor, att båten bundits fast vid andra skutan bakom och där legat i tre dagar, innan den flöt sin kos. Därför dömdes så att en ny båt skulle levereras till stockholmaren, då den utgjorde en avbetalning på en skuld. Den omtalade trängseln i Stockholms hamn syns faktiskt på kopparstricken från tiden. Balduins från 1670-talet visar två båtklungor vid två bryggor mot saltsjön, en i närheten av slussen och dan andra där Gustav III´s staty´nu står och där lade de norrländska skutorna till (115). Där hade norrlänningarna också sitt kokhus, där de lagade mat. Detta låg vid roddaretrappan, nära viktualievågen (116).

Vid alla lån gavs panter som säkerhet, och panter förekommer ofta i domböckerna. Mindre vanligt är attsamma pant förpantas två gånger som den tennflaska som 16550331-3 värderades till 5,5 daler. Vid upptäckten dömdes att panten antingen skulle igenlösas eller efter delägarskap försäljas. Vidare så gick det inte att låna en föpantad orgel och sedan vägra att lämna tillbaka den, när den blivit återlöst, 16550831-2.

Ville man först betala sin skuld, när man återkom från fisket, knde man under mellantiden bli tvungen att pantsätta sin del i byns åkermark och var detta inte fullgod pant för 59 daler så skulle den utmätas i gods, 16560707-2. Förstörde man en notvarp, som man fått som pant, måste man betala en ersättning om 2 riksdaler, 16550910-3. Förstördes en gryta, då den var förpantad, var det bara att själv försöka få gotgörelse av den som brutit sönder den, 16560630-7. Värre var det när man i Stockholm tog en Tornebos segel. 16551117 + 16551215-2 dömdes så att seglen skulle återlämnas och eftersom de använts på uppvägen skulle 4 riksdaler ges därför att de delvis förstörts samt ytterliggare 4 riksdaler för att ägarna till seglen åsamkats besvär. Ett fall där ankartåg förväxlats, dömdes 16590420-1 så att man själv var tvungen att få tillbaka och få skadestånd.

1647 kom folk från Torneå med en obligation om 3643 daler KM och den som hade underskrivit den kunde inte betala. han dömdes att överlåta all egendom, både lös och fast i staden, till täckande av skulderna, 16550404-2.

Tvångsfrakter föreko. Bly och malm från Nasafjäll skulle från Skellefteå till Stockholm såsom krongods och då gällde det att fördela frakterna något så när rättvist, så att man på skutorna fick plats med eget gods till Stockholm, 16550901.

transporter medförde dessutom vissa utgifter för kosthållet ombord på

fatyget. Luckas man inte få fri kost till etvärde av 6 daler KM för den 14 dagar långa resan från Gävle till piteå, kunde man som 16560430-2 bli dömd att betala samtidigt som man blir tilldömd 8 daler för utfört arbete som båtsman.

Sedan förekom vägran att betala, därför att man inte anser sig ha fått de rätter man väntat sig ochnu krävs man efter inköpskvittona. 16560506-1 kom det i ett sådant fall till förlikning och inför sittande rätt fullgjordes betalningen.

Robert Greys lverne enligt domboken

Robert Grey /* från Skottland? */ är den person som oftast är instämd inför rätta, hela 15 ggr. han tycks vara en från Stockholm inflyttad köpman, som blev framgångsrik i Piteå. Samtidigt hade han svårt att bli accepterad av det övriga borgarskapet. Första gången han omnämns är 16350825-1 då hantillsammans med Nils Olsson, vars dräng han var, blev instämd av inspektoren för att han hade farit till Skellefteå socken. Där hade han sållt gods, något som var förbjudet, eftersom all handel skulle ske i staden. utöver att de tre tunnorna salt som beslagtagits förklarades förverkade, utdömdes 4 mark i böter.

Under de fem åren 1655 - 1659 förekom han sedan regelbundet och akterna ger en viss möjlighet att följa hans karriär under perioden. Första gången möter man Grey i samband med att hans pojke ( lärpojke) hittade en obehörig vid låset till hans kista en söndagsmorgon. vederbörande erkände sedermera, att han också hade brutit sig in hos Grey söndagen innan genom att trycka in fönstret och att han då tagit två dlaer och tre alnar lärft à 20 öre alnen, 16550225.

Hösten 1655 visar det sig att Grey lånat en regall, d.v.s. en bärbar orgel av prästfrun som hade instrumentet i sin ägo som en pant. grey tvingades återlämna detta, när rätta ägaren ville inlösa sin pant samtidigt som han fråndömdes rätten att köpa den, 16550831-2. Senare på hösten förekommer ytterliggare ett mål, där grey tagit sig friheter. han hade lånat en notvarp, ägaren och släktingarna ville ha den för att kunna dela arvet. nu visade det sg vara illa medfaren och Grey dömdes att betala 2 riksdaler i skadesgtånd och att återlämna varpen, 16550910-3. Senare visar han upp en skuldsedel och den som skall betala måste gå från all sin egendom, såvä lös som fast, 16550903-2. Men eftersom den skuldsatte ägde en gård på landet tillsammans med andra drogs saken åter upp inför rådstugan. Där beslöts,a tt Grey hade förtur och fick ta lantegendomen också, utöver att han fick lösa in gården i staden, 16560707-2. Hösten avslutades med en tvist med några Torneåborgare vars segel Grey använt på sina egna skutor, 16551117. I detta fall får torneborgarna snällt vänta

tills Grey kommit hem till staden igen, 16551215-2, varefter han dömdes att lämna seglen igen och betala skadestånd.

År 1656 börjar med att en som var skyldig någon annan en summa pengar inte ville betala förrän Grey betalat honom de 100 daler KM som Grey var skyldig honom, 16560111-2. Men Grey hade papper på att han hade betalt, så den andre fick lov att behålla sin skuld.

Hösten 1656 kom Oluf Nilsson inför rätta, 16561124-1 och 3 därför att han i Stockholm skulle ha sagt om Grey: "Ja Gud nåde för Robert, han som drog som en skälm ifrån Stockholm i vår". Nu hemma i Piteå försvara han sig med att han vid tillfället varit berusad och att han "inte vet annat med benämnda Robert än ära och gott". Han döms i alla fall.

Nästa vår hade han försummat allmänna rådstugan och ej kompenserat en stämning om en skuldfordran, 16570509.

1658 är han fänrik vid borgargardet (117) vilket inte hindrar att han 16581229 är stämd inför rätta av sin tjänare. Denne hade inte fått de pengar som Grey var skyldig honom och måste nu ta till denna utväg. Ytterliggare obetalda skulder uppdagas. Två tunnor tjära som hade ställts i hans portlider 1655 hade fortfarande inte betalts och nu, 16590119-2 såg den förbigångne sin chans. Så länge Grey hade varit i sin makts dagar, före 1658, hade han kunnat göra sådant och man kan anta att fler gjorde likdant. En ytterliggare sak som talar för att hans stjärna var i dalande är den leda vilken den som revolverar domböckerna skriver hans namn. Nu skrivs den med liten bokstav. Tidigare hade han vid ett tillfälle titulerats monsinor, 16550903-2. Han hade liksom prästerna kunnat diktera stvaning och titulatur, men nu, 16590119-1 kallas han för ung mansperson, benämnd Robert Grey och han anklagas för att ha gjort en piga med barn, för vilket han också dömdes.

Vad som sedan hände med honom vet jag ej.

Sammanfattning

Piteå har under medeltiden koloniserats genom att stormän satsat kapital och värvat intresserade nybyggare. Vid sidan om dessa bönder har det hela tiden funnits andra som gjort långa handelsfärder till samerna, för att köpa bl.a. skinn och sedan söderut igen för att sälja varorna. Samernas beroendeställning till birkarlarna gjorde att det mesta av rikedomen som 1500-talets högkonjunktur gav, tycks ha stannat i kustbygden. Under samma högkonjunktur verkar jordbruket ha förfallit, för att först på nytt brukas, nu både av män och kvinnor, på heltid, efter de svåra nödren i början av 1600-talet. Under denna svåra tid grundas också Piteå stad, vars handel i början blev dålig. Staden växte sig dock stor under den tid gruvdriften var igång i nasafjäll, 1639 - 1659.

beskrivninen av stadens olika styrelseorgan bygger på tidigare genomgångar av b.a. domboksmaterial i de olika stadsmongrafierna. Vid en jämförelse med domböckerna från Piteå visade det sig finnas vissa brister. dessa måste åtminstone delvis bero på att tidigare genomgångar av tillgängligt material var mindre detaljerad. Om Piteå anses vara ett typexempel på ett svenskt 1600-tals samhälle verkar livet ha varit fredligare då än nuförtiden. dessutom fanns det en makanism där man genom hot om våld kunde åstadkomma samma sak som med verkligt våld. Detta finns dock i viss mån kvar även i dagens samhälle. När t.ex.ett "fyllo" ville in på stadsmuseet i sommar (1974), lät han sig utan motstånd motas ut. Väl ute vände han sig dock om, utslungade en serie kötteder och förbannelser över personalen, för att först så småningom gå.

Ståndssamhället återspeglas även i de lagar som man döms efter. Våld och hot om våld mot rådmännen döms efter Konungsbalken, dito mot vanliga medborgare efter Sårmåla- och Edsöresbalkarna. Som vanliga borgare döms också lappmarkernas prästerskap, trots deras högre ställning som statstjänare. Detta därför att lagboken återspeglar det medeltida samhället, eller exakt uttryckt: så som Stockholm borde ha varit ca år 1350. Man kan alltså, enligt mitt förmenande gå direkt på lagboken om man vill gör en beskrivning av detta samhälle. Fram till 1600-talet hade dock utvecklingen gjort att många lagar gått ur bruk och andra kompletterats med prejudikat och förordningar. Genom att det inte fanns någon motsvarithet till Svensk Författningssamling var man hela tiden i ovisshet om vad lagen egentligen sade. Man fick istället i sina domslut försöka närma sig lagen, dock med stor osäkerhet. Tydligaste exemplet utgör dagarna för rådstugans hållande, som fanns föreskriven i Stadslagen och som går enkelt att kontrollera statistiskt ( tabell 5). just dessa sammanträdes-

dagar visar också att man försökt förbli lagens bokstav lydig, även då samhället förändrades ( tabell 6). Som jag ser det, och däri vill jag ge Odhner rätt i hans lovprisning av Gustav II Adolf, var det denna konungs ihärdiga arbete med att omdana det svenska samhället, som omvandlade det medeltida Sverige till det Sverige som levde kvar till mitten av 1800-talet då samhället åter omdanades i och med industrialisseringen.

Trots uppsatsens sisparata karaktär och dess slagsida åt det historiska hållet, menar jag, att den visar vägen att det går att avkräva domböckerna mer än man tidigare fått ut. Detta skulle kunna berättiga uppsatsen i dess nuvarande skick.

Noter

1. Cederlund 1951,55

2. Baudou 1968, 157, karta i Cederlund 1951,50 ff

3. I båda fallen Baltiskt kulturområde, Serning 1960,55, Urtans 1970,76, Tenerz 1962,73 och Gimbutas 1963,55

4. Serning 1960,55

5. Inlämnad till Norrbottens Museum av Einar Lundkvist, Piteå

6. Båda föremålen i Norrbottens Museum

7. Killian-Dirlmeier 1972,115. Holmquist 1966,53f härleder det istället från 300-talets Egypten. Exempel på orneringen finns också från det merovingertida Frankrike, se France-lanaord 1973,273 och från vikingatiden, Roes 1965, fig 10. I samtliga fall rör det sig om textila mönste som överförts på andra material.

8. Laestadius 1833,488,498 och 500

9. Serning 1953,71f

10. Nordlander 1906,249f

11. Tenerz 1962,111

12. Steckzén 1921,14 - 15

13. Steckzén 1921,22

14. Steckzén 1964,399f

15. Wiklund 1904,184

16. Ruong 1969,83 - 84

17. Enligt uppgift av udolf Olofson i Öjebyn

18. Steckzén 1964,pl.9

19. Svensson 1961,71. Om finnar i Uppland på 1500-talet se Gothe 1948,15. En Nils Finne finns i tiondelängden för Svensbyn 1621.

20. Cederlund 1951,57

21. Svensson 1961,79, 78 och 68

22. Steckzén 1921,18

23. Steckzén 1964,453

24. Nordberg 1965,189

25. Beskow 1952,83f och Steckzén 1964,454

26. Fjellström 1962,295

27. Fjellström 1962,220

28. Fjellström 1962, 291

29. Andren mfl. 1963,492

30. Portin 1839(1967),118

31. Domböcker för Södermanlands län n:r 4 sid 471 - 472

32. Om olika slags modeller och deras förhållande till verkligheten, se Caws 1974

33. Steckzén 1922,118

34. Nordberg 1965,169

35. Cederlund 1951,57

36. Steckzén 1922,10

37. Uppgifter ur Nordberg 1905,317 - 318 och Steckzén 1922,30

38. Uppgifter ur Nordlander 1905,313-316 och 396

39. Liiv 1935,299. En läst var 2450 kg

40. I de tryckta tänkeböckerna Pitebor i följande dagars ärenden: 14820904, 14861211+14880428 + 14881201 + 14920919 + 14920922, 15190919, 15440920, 15450914, 15480213, 15710624, 15730912, 15730928+, 15960705 + 16040806 + 16071114

41. Tenerz 1962,179

42. Uppgifter ur Steckzén 1922,11 - 38

43. Nordlander 1905,316

44. Brunnius 1731(1967),29

45. Cederlund 1951,57

46. Olofsson 1965,217ff

47. Steckzén 1921,31

48. Avtryckta i Steckzén 1921,32 - 35

49. Steckzén 1921,57f

50. Steckzén 1921,46

51. Ahnlund 1921,81

52. Steckzén 1922,54-61

53. Steckzén 1922,136

54. Steckzén 1922.91

55. Cederlund 1951,58

56. Olofsson 1965,362

57. Enligt en förteckning avrtryckt i Steckzén 1921.39 - 41. Den listan omfattar 44 borgare, men de tre sista hade inget byggt varför de ej medtaits i procenträkningarna mm

58. Svartengren 1943,35

59. Lyberg 149,63

60. Edling 1964,187f

61. RA Handlingar rörande tullväsendet, vol 30 och Diverse norrlandsräkenskaper, vol 564

62. Steckzén 1921,219

63. Framställningen Odhner 1860 och 1861, Herlitz 1922 och 1924 samt Östman 1915

64. Anon 1731

65. Ett exempel hos Edling 1951

66. Steckzén 1921,147

67. Steckzén 1921,150

68. Brunnius 1731(1967),25

69. Sträng 1974,26

70. Steckzén 1921,26

71. Herlitz 1924,330

72. Steckzén 1921,72 och 139-141

73. Steckzén 1921,156

74. Steckzén 1921,68 och 137

75. Stadslagen Konungsbalken XXII, I och XVIII

76. Bauer 1868(1971),105f

77. Nicholls 1972,61

78. Bauer 1868(1971),103f

79. Stadslagen Rådstugebalken II, Steckzén 1921,145 där det dock står lördag istället för fredag

80. Jan-apr: 5, maj-aug: 2, sep-dec: 4

81. Uttryck från hanssen 1952,283

82. Steckzén 1964,454

83. Isaksson 1967,231

84. Isaksson 1967,46, 231 not 19

85. Isaksson 1967,231

86. Isaksson 1967,235

87. Karta i lantmäteristyrelsens arkiv, Ål:131

88. Hanssen 1952,342

89. Lundström 1973,103

90. Steckzén 1921,126

91. Steckzén 1922,170

92. Ogier 1635(1914),72

93. Falun var då inte stad, det blev det först 1641. man var tydligen sedan 1607 i ett övergångsskede, därav Ogiers motstridiga terminologi, Lyberg 1940,7

94. Steckzén 1921,148

95. Bild hos Olofsson 1965,245 och Steckzén 1921,50

96. Bild hos Stille 1965,358

97. Magalotti 1674(1912),20

98. Claiborne 1974,30. Men å andra sidan finns det de som är förvånade över att inbördeskriget i Nordirland inte skördar flr offer än vad som motsvara den normala mordstatistiken för t.ex. Detroit, Leyton 1974,185. Jämför man med mera näarliggande samhällen, som det dåtida London, Graunt 1662(1965),1006 skulle det för Piteås del bli ett mord vart 7:e år. Det endas som kan liknas vid mord är en händelse 1681 då skolans elever roade sig på en berusad bondes bekostnad mera än han tålde, så han gick hem och dog, Sgteckzén 1921,126

99. Moore 1970,252 - 283

100. Erixon 1946,112

101. Om hur olika sätt att räkna på samma material kan ge vitt skilda resultat. se t.ex maison-True 1974,51f

102. Även relaterad hos Steckzén 1921,161

103. Odhner 1861,63 not 8 där även fler exempel anges

104. Fristedt 1970,44f

105. Fristedt 1970,43

106. Detta rättsfall torde även avses med "grövre lägersmål" hos Steckzén 1921,21

107. Munktell 1936,134-135

108. Munktell 1936,141

109. Steckzén 1921,21

110. Portin 1839(1967),246

111. Expressen 19730315,16

112. RA, diverse norrlandsräkenskaper vol 564

113. Steckzén 1921,39, 48, 49 och 107

114. Magalotti 1674(1912),51

115. Sjögren 1923, bild 57. Jämför också med bild 24, 65 och 79

116. Steckzén 1921,244

117. Steckzén 1921,60

Litteratur

Ahnlund, N .. Sundsvalls hoistoria 1. Sundsvall 1921

Andrén, Hellner, Hermarck och Holmquist .. Svenskt Silversmide 1520 - 1850, del 4. Stockholm 1963

Anon .. Stockholms stads ordinator. Stockholm 1731

Baudou, E .. Forntida bebyggelse i Ångermanland. Örnsköldsvik 1968

Bauer, RW .. Calender for Aarene fra 601 til 2200. 1868(Viborg 1971)

Beskow, H .. Några reflexioner kring övre Norrlands möbelkonst (Norrbotten 1952) Luleå 1952

Brunnius, E .. de Urbe Torna 1731. (Tornedalica nr. 4) Luleå 1967

Caws, P .. Operational, Representational and Explanatory Models ( American Anthropologist 76:1) Washington 1974

Cederlund, V .. Öjebyn i centrum. Luleå 1951

Claiborne, R .. How Homo Sapiens learned to be good. (Horizon XVI:2) New York 1974

Edling, N .. En domares vedermödor på 1600-talet. (Rättshistoriska studier 1) Lund 1951

Edling, R .. Kyrkstaden i övre Norrland. umeå 1964

Erixon, S .. Brottmål som källa vid etnologisk folkkarakterisering. (Folkliv 1946) Stockholm 1946

Erixon, S .. Folkkarakterisering vid rättskällornas vittnesbörd. (Heimen band VIII9 Oslo 1947

Expressen, kvällstidning .. 19730315. Stockholm 1973

France-Lanord, A .. Apropos de garnitures de ceintures damasquinès merovingiennes. (Revue Archéologique 1973:2) 1973.

Fjellström, P .. lapskt silver 1- 2. Stockholm 1962

Fristedt, E .. Torneå Domsaga 1270 - 1979. falun 1970

Gimbutas, M .. The Balts. London 1963

Gothe, R .. Finnkolonisationen. Stockholm 1948

Graunt, J .. Den första dödlighetsstatistiken 1662 ( Sigma band 3, 2:a uppl) Stockholm 1965

Hanssen, B .. Österlen. Ystad 1952

Herlitz, N .. Utredning angående vissa spörsmål rörande städernas domstolsväsen. (SOU 1923:6) Stockholm 1924

Herlitz, N .. Svensk stadsförvaltning på 1830-talet. Stockholm 1924

Holmbäck, Å och Wessén, E .. Magnus Eriksons Stadslag. Lund 1966

Holmquist, W .. Från Oxyrhynchus till Jokkmokk. (Norrbotten 1967) Luleå 1966

Isaksson, O .. Bystämma och Bystadga. Umeå 1967

Killian-Dirlmeier, I .. Die hallstattzeitliche Gürtelbleche und Blechgürtel Mitteleuropas. München 1972

Leyton, E .. Opposition und integration in Ulster. (Man 9:2) London 1974

Liiv, O .. Die Wirtschaftslage des Estnischen Gebietes am ausgang des XVI Jahrhunderts. (Der Gelehrten Estnischen Gesellschaft XXVII). Tartu 1935

Lundström, P .. S:t Olofs hamn på Drakön. (Sjöhistorisk Årsbok 1971 - 72 ) Stockholm 1973

Lyberg, E .. falu sgtad. Falun 1940

Laestadius, L .. Journal II. Stockholm 1833

Magalotti, L .. Sverige under 1674 ( översatt av M. Stenbock) Stockholm 1912

Matson, RG och True, DL .. Site relationship at Quebrada´Tarapeca, Chile. A comparision of Clustering and Scaling Techniques. (American Antiquity 39:1) Norman 1974

Moore, SF .. Law and Anthropology. (Biennal Review of Anthropology 1969) Stanford 1970

Munktell, H .. Mose lag och svensk rättsutveckling, några huvuddrag. (Lychnos) Uppsala 1936

Nicholls, K .. Gaelic anc Gaelicised Ireland in the Middle Ages. Dublin 1972

Nordberg, A .. En gammal Norrbottensbygd. Ny upplaga. Luleå 1965

Nordlander, J .. Norrländska samlingar 1:6. Stockholm 1905

Nordlander, J .. Om birkarlarna. (Historisk tidskrift) Stockholm 1906-07

Odhner, CT .. Bidrag till Svenska Städernas och Borgarskapets Historia före 1633. Uppsala 1860

Odhner, CT .. Bidrag till Svenska Stadsförfattningens Historia. Uppsala 1861

Ogier, C .. Från Sveriges Storhetstid. Franska legationssekreteraren Charles Ogiers dagbok under ambassaden i Sverige 1634 - 1635. (översatt av S Hallberg). Stockholm 1914

Olofsson, SI .. Övre Norrlands historia under Carl IX och Gustav Ii Adolf. (Övre Norrlands historia II) Umeå 1965

Portin, J .. Samlingar till Beskifning öfver Torneå Sockn uti Västerbottens Höfdingadöme.1839 (Tornedalica 5 ) Uppsala 1967

Roes, A .. Vondsten van Dorestad. Groningen 1965

Ruong, I .. Samerna. Stockholm 1969

Serning, I .. Övre Norrlands järnålder. Umeå 1960

Sjögren, A (red) .. Stockholms bilder från fem århundraden. 1523 - 1923. Uppsala 1923

Steckzén, B .. Minnesskrift till Piteå stads 300-års jubileum. Uppsala 1921

Steckzén, B .. Umeå stads historia 1588 - 1888. Umeå 1922

Steckzén, B .. Birkarlar och lappar. Stockholm 1964

Stille, Å .. Övre Norrlands administrativa historia. (Övre Norrlands historia II) Umeå 1965

Stockholms Stads Tänkeböcker, 1474 - 1618. Stockholm och Lund 1917 - 1974

Sträng, G .. Vadstena under 700 år. 2:a uppl. Vadstena 1974

Svartengren, E .. Militära boställen i Norrbottens län. Stockholm 1943

Svensson, H .. Kolonisationen av Piteåbygden. (Norrbotten 1961) Luleå 1961

Tenerz, H .. Ur Norrbottens finnbygds och dess befolknings historia. Uppsala 1962

Urtans, V .. Etniskas atskiribas Arbedisans Tradicijas en kapa inventara latvija 5. - 9 gs. (Archeologija en Etnografija IX ) Riga 1970

Wiklund, B .. namnet Luelå. (ymer 1904) Stockholm 1904

Östman, N .. Stockholms magistrat och rådhusrätt. (Stockholms rådhus och råd 1 ) Stockholm 1915

Arkivalier

Domböckerna för Piteå stad enligt förteckning i Riksarkivet

Diverse Norrlandsräkenskaper vol 564, Riksarkivet

Handlingar rörande tullväsendet vol 40, Riksarkivet

Kartor för Piteå och Öjebyn enligt förteckning i Lantmäteristyrelsens arkiv.

Bilaga 1

Bilaga 2

Bilaga 3

1460 passerarar socknen 1000 invånare och på 1550 är det tillfälligt över 2000. Staden kommer på 1600-talet upp till ca 250 invånare, tillfällig svacka vid ca 200 ca 1720, ökar sedan och passerar ca 1770 de 500.