Hur mätte man tiden i Nordeuropa före kristendomen? Vad hadde man för namn på sina månader? Vad stod dessa namn för?
En av de tidigaste författarna som ger oss kunskap i detta ämne är den engelska munken Beda. Dennes uppgifter om de gamla Anglernas kalender är den tidigaste redogörelsen om ett nordeuropeiskt icke kristet kalendersystem.
Beda, Bede eller Baeda var en av sin tids mest lärda män. Han föddes troligen år 673 e.Kr. och räknade sig själv som angler. Han sattes i kloster redan vid sju års ålder och kom till det nyligen grundade klostret Jarrow i nuvarande Northumberland år 682. Där blev han munk och verkade därstädes till sin död 735. Beda författade, sammanställde och översatte en mängd olika verk inom många områden. Som historia, språk, kronologi, bibelsammanställningar etc.
Redan vid konciliet i Aachen 836 omnämns han som "venerabilis" den vördnadsvärde. Vi nyttjar oss alla av Bedas gärning, varje dag, då det var han som införde vårt tideräkningssystem med Jesu födelse som utgångspunkt.
Vilka var då dessa Angler? De var det folkslag som i gammal tid bebodde Angeln i nuvarande Schlesvig-Hollstein. Anglerna utvandrade under folkvandringstiden till Britanien, som i senare tid kom att få namn efter dem. Beda ger oss själv denna upplysning i sin Engelska Kyrkohistoria.
... Och från Angeln - det är det land som är känt som "Angulus" vilket ligger mellan Juternas och Saxarnas provinser. Och det sägs vara obefolkat till denna dag (Beda 1984,56).
Beda var själv av Anglisk härkomst. Bedas redogörelser för Anglernas kalender-system har alltså karaktären av förstahandsuppgift från den tid han levdei. Detta då hedendomen fanns kvar i England i hans livstid, samtidigt som de engelska munkarna började missionera i Holland och norra Tyskland.
Till detta kommer att "Anglii" som folkslag omnämns redan hos den romerska historikern Tacitus i hans Germania, Kap. 40, från c:a 100 e.Kr. För skandinaviskt vidkommande bör det observeras att Anglien ligger precis på gränsen till vad vi i dag menar med Skandinavien. Nåväl, låt oss nu övergå till Bedas text:
Men gamla tiders angler ( ty det synes mig olämpligt att samvetsgrannt berätta andra folks historia och förtiga mitt eget), beräknade sina månader efter månadens gång. Därav hämtade de, enligt både grekisk och hebreeisk sed, benämningen, och eftersom månen hos dem kallas "mona", så kallas månad för "monath". Den första av deras månader, den som av de latintalande kallas januari, kallas "giuli", därefter februari, "solmonath", mars "hredmonath", april "eostormonath", maj "trimilchi", juni "lida", juli likaså "lida", augusti "weodmonath", september "halegmonath", oktober "winterfilleth", november "blodmonath", december "giuli" det vill säga samma som de använder för januari. Men året började den 25:e december, på samma dag där vi numera firar Herrens födelse. Och just den natt, som vi nu håller helig kallades då allmänt för "modranect", det vill säga mödranatten, detta som jag tror på grund av de ceremonier som de utförde under de nattliga festerna. Och under ett vanligt år tilldelade de varje årstid tre månader, men varj gång ett år med embolism inföll, detta är månårets trettonde månad, så tilldelade de sommaren en extra månad, så att tre månader fick namnet "lida" och därför kallades ett sådant år "thrilidi" och hade fyra sommarmånader medan de övriga årstiderna alltid hade tre månader. Vidare indelade de året i två huvuddelar, nämligen sommaren och vintern. Detta gjorde de genom att hänföra de sex månader där dagarna var längre än natten till sommaren och de övriga sexs till vintern. Därför kallade de den månad som inedde vintern för "winterfilleth" ett namn som är sammansatt av "vinter" och "fullmåne", eftersom vinterns början räknades från den månadens fullmåne. Här är det även på sin plats, att jag också förklarar de övriga månadsnamnens betydelse. Månaderna "giuli" har sitt namn efter den dag solen vänder för att börja tillta, eftersom den ena föregår den och den andra kommer efter den. Solmonath kan sägas betyda kakorna månad, efter de kakor som de då offrade till sina gudar. Hredmonath är uppkallad efter gudinnan Hreda, åt vilken de offrade under denna månad. Eostormonath som nuförtiden betyder påskmånad, var tidigare uppkallad efter en av deras gudinnor, som kallades Eostra, till vars ära de firade en fest denna månad. Numera benämner de påsktiden med hennes namn, och med iaktagande av ett sedan gammalt invant språkbruk benämner de den nya högtidens fröjder. Trimilchi kallades så på grund av att boskapen mjölkades tre gånger om dagen denna månad, ty sådan var en gång rikedomen i Brittannien eller i Germanien, den nation från vilken anglerna en gång kom till Brittannien. Lida betyder mild och segelbar, därför att under båda dessa månader är dels vindarna milda och dels brukade mna då segla över haven. Weodmonath är vejdemånaden, eftersom vejde finns i stora mängder. halegmonath är de heliga riternas månad, Winterfilleth kan översättas med nygjorda namnet "hiemiplenium"(höstdagjämning). Blodmonath är offermånad, eftersom man då brukade inviga de djur som skulle offras till gudarna. Lovad vare du, gode Jesus, som har givit oss, som vänt oss bort från detta lovsånger att frambära som offer till dig."
Bedas text ger oss en del intressant uplysninga om anglernas liv och religiösa förställningar i förkristen tid. Årsräkningen och beräkningen av årets huvudperioder skedde efter solens gång, medan man använde måenens faser som en hjälpmätare för att beräkna kortare tidsperioder i det dagliga livet. Det var ej fråga om att räkna tiden antingen efter solen eller månen, utan anglerna använde sig av båda metoderna samtidigt. Med vissa synkroniseringsproblem som följd.
Beda är tyvärr knaphändig när det gäler solens och månenes religiösa status hos sina förfäder. han nämner i sin redogörelse inget om månkult, möjligen med undantag för noteringarna om "winterfilieth". Däremot är det uppenbart att solen firades med högtider. Den mest betydande av dessa synes ha varit "giuli" d.v.s. jul. Märkligt nog nämner han inget om någon fest vid sommarsolståndet d.v.s. midsommar.
Bedas redogörelse för månadernas nman är i gengäld desto utförligare. Det mest slående är att de, med två undantag, inte är uppkallade efter några gudomligheter utan efter företeelser i naturen eller ibland seder och bruk.
Båda de gudomar vars namn knyts till månadsnamn, Hreda och Eostra, är kvinnliga. Hreda är anglernas namn på jordgudinnan Nerthus ovm vilken Tacitus berätter följande ".. Reudigni och Avioner och Angler och Varini och Eudoser och Suaidoner och Nuitoner skyddas av skogar och floder, och inget av dessa folk är i sig självt märkvärdigt, bortsett att de gemensamt dyrkar Nerthus, vilket betyder Moder Jord, och de tror att hon ingriper i människornas öden, och att hon kommer farande till folken i vagn. ...". (Tacitus 1985, kap 40).
tacitus' redogörelse tyder på att dessa nordliga folk har haft en kulturell / religiös gemenskap, detta gör det rimligt att anta, att den typ av kalendersystem som Beda redogör för, i en eller annan form funnits hos flera av dessa folk. Dessutom ger det en antydan om att systemet kan härstamma från åtminstone första århundradet e.Kr.
Det går inte att utan vidare överföra Bedas noteringar till övriga delar av Skandinavien, eftersom de uttryckligen behandlar sydjylländska ( och senare engelska) förhållanden. Dock är gudanamnet Njord, som motsvarar Nerthus känt från Skandinavien i ortnamn. Njord som vi känner honom från Snorre Sturlasson var en manlig gudom och en av Vanerna, d.v.s. de gudar som dyrkades före Asarna. Det är intressant att Asarna helt lyser med sin frånvaro i anglernas kalendersystem.
Däremot är solkulten belagd även i övriga Skandinavien, liksom även Julen, och offerkakorna (d.v.s. julbröd av oilka slag), smat midvinterblotet. Någon Eostra är däremot inte känd från dessa religioner. Det kan alltså finnas en överensstämelse mellan kalendersystemet i Sydjylland och i övriga Skandinavien, men i vilken grad är svårt att avgöra.
Referenser.
Beda (ed. Jones 1943) Opera de Temporisbus. The mediaeval academy of America publication No 41
Beda 1984. History of the English church and people
Tacitus 1985. The Agricola and the Germania translated with an introducton by H.Mattingly, translation revised by S.A. Handford. Penguin Classics
de Vries, J 1956. Altgermanische Religionsgeschichte I-II. Grundriss der germanischen Philologie 12
Avskrift av manus från ca 1993.
Addendum.
Woetmonath uttalas rötmånad, med diftong i början såsom det uttaast i Östergötland
Jozef Saers